Vem är så dum att han ställer sig framför kommunistdiktaturen Kinas stridsvagnar mitt på torget? Begrep han inte att det kunde provocera militären som hade tydliga order att slå ner på protesterna? Tänkte han ens på risken? Och måste det hela dokumenteras med kameror? Det retar ju bara upp kommunisterna ännu mer? Det är väl ändå inte sådana saker riktiga journalister ska ägna sig åt?

Fotografierna av ”tank man”, bland annat taget av Jeff Widener, är en av journalistikens mest omtalade bilder. En ensam man står framför en kolonn av stridsvagnar mitt på Himmelska fridens torg 1989. Bilden fångade en styrkemätning där torget blev en symbol för något mycket större.

Å ena sidan en auktoritär kommunistdiktatur som inte tvekade att använda vapen mot sina egna medborgare. Å andra sidan studenter och demokratikämpar som genom massiva protester i det offentliga rummet krävde ett friare Kina. Några av kraven var just pressfrihet och yttrandefrihet. Protesterna slogs ner och folk sköts ihjäl. Torget återtogs av den auktoritära regimen.

Var det värt riskerna att protestera? Folk kom ju som sagt att skadas och många fick till och med sätta livhanken till. Hela kalabaliken anses även ha bromsat upp viktiga marknadsreformer och även lett till än hårdare kontroll av medier och journalister. Och de berömda bilderna på ”tank man” är så känsliga att de rakt av är förbjudna i Kina.

Kanske gjorde fotografen Widener fel när han dokumenterade det hela? Hans fotografi, som fick stor spridning världen över, bidrog säkerligen till att kommunistdiktaturen tog ett än hårdare järngrepp över sin befolkning.

I den fria världen är frågeställningarna närmast otänkbara. Riktigt bra journalistik vågar både ta risker och provocera auktoritära regimer. Hur ska journalistik kunna göra skillnad om den hela tiden anpassar sig efter den makt som för tillfället är den starka parten? Kan man ens lita på sådan ”journalistik”?

På hemmaplan i Sverige 2020 har vi vår egen lilla ”tank man” och fotograf i en och samma figur. Jag tror snart sagt alla känner till fenomenet Joakim Lamotte. Och vi har vårt eget Himmelska fridens torg i Trollhättan. Emellertid är det inte auktoritära kommunister utan maskerade kriminella ungdomar som tillåts sätta egna ramar för yttrande- och pressfrihet på denna territoriella yta.

När Lamotte ensam ställer sig på torget mitt framför de kriminella ungdomarna sker det av samma princip som när ”tank man” ställde sig framför stridsvagnarna. Det handlar ytterst om vem som ska ha sista ordet. Vi kan inte både ha yttrande- och pressfrihet på torget och inskränka densamma samtidigt. Något måste ge vika.

I länder med en normal journalistkår som värnar dessa friheter skulle Lamotte backas av ett oreserverat stöd, alldeles oavsett verkshöjden i övrigt. Men nu saknar Sverige tyvärr en normal journalistkår. Det var nämligen tänkt att SVT skulle genomföra en livesändning med inbjudna gäster på den plats i Trollhättan där Lamotte tidigare blev attackerad, men nu stoppas det av kommunen då utövande av pressfrihet kan ”väcka oro”.

Hade jag varit SVT-chef hade jag bett kommunen dra åt helvete och ökat bevakningen på torget än mer. Men istället beslutades om att flytta sändningen till en plats där den inte riskerar provocera pressfrihetens fiender. ”Ett mycket modigt och klokt beslut av stadsdirektören”, skriver lokaltidningen TTELA:s ledarskribent Jiyan Behrozy.

”Han har varit på Kronogården tidigare och vet att hans närvaro i området är provocerande för unga arga killar. Som journalist undrar jag varför han inte byter arbetsmetod om han vill ha ett journalistiskt resultat av sin närvaro i en sådan miljö och verkligen vill göra samhället nytta. Att han skapar en sund arbetsrelation till personerna han vill möta och ställa frågor till”, fortsätter hon.

Med andra ord borde inte ”tank man” ställt sig framför stridsvagnen. Studenterna borde aldrig protesterat som de gjorde mot en auktoritära regimen. De borde skapat en ”sund arbetsrelation” till sina förtryckare för att på deras villkor hoppas nå någon framgång. Du kan tycka att Behrozy låter smått galen, men hon är förmodligen en av de inom etablerad media som hittills behandlat Lamotte mest rättvist.

Men ”tank man” Lamotte tänker köra ändå, annars vore han ingen tank man. Imorgon onsdag klockan 19.30 kommer han återigen bege sig till Kronogården i Trollhättan, beväpnad med en mobilkamera och sin vision om ett fritt och öppet samhälle.

Oavsett om det är utbredd kriminalitet eller auktoritär kommunism, vilket egentligen är samma sak, som ska slås tillbaka kommer det knappast ske med hjälp av våra statsmedier. Det kommer ske genom att enskilda individer som Lamotte vågar göra det som andra finner otänkbart.

Det kan förstås tyckas som en halsbrytande jämförelse med Lamotte och Kinas ”tank man”. Men vänd på steken, om våra medier inte klarar av att stå på rätt sida på det lilla torget i Trollhättan – på vilken sida tror du de skulle stå i det stora landet Kina 1989?

Jag hoppas bara att vår svenska version av tank man inte behöver möta slöddret ensam imorgon.