I decennier har i princip alla partier prioriterat extrema vänsterliberala feministiska drömmar om likhet mellan könen före kvinnors fria val. I stället behövs en konservativ feminism som främjar kvinnans egen handlingskraft och som förstår familjens och kulturens roll, skriver Emmie Mikaelsson, Konservativa Förbundet.

I flera decennier har vänsterliberal feminism format vår jämställdhetspolitik. Oavsett vilka till synes stora skillnader det finns mellan partierna, har det trots detta funnits en konsensus kring feminismens roll i politiken.

I princip alla partier är överens om att man bör, via statens medel, detaljstyra kvinnor i syfte att uppnå en godtycklig och tämligen orealistisk jämställdhetsutopi. Vänsterliberal feminism har alltför länge bortprioriterat kvinnors fria val i strävan efter ett perfekt, könsneutralt samhälle. Vi behöver därför en ny konservativ feminism där kvinnors valfrihet sätts i fokus.

Obligatoriska pappamånader och delade föräldraförsäkringar är exempel på den vänsterliberala feminismens verktyg. Målet med dem är att män och kvinnor ska ta ett mer jämlikt ansvar för barnomsorgen. Detta för att kvinnor i större utsträckning väljer att vara hemma med barn och därtill ofta får se karriären lida. Detta påverkar deras löneutveckling negativt, och därmed deras pensioner.

Men i min mening är det inte statens uppgift att bestämma åt familjer vem som ska vara hemma med barn, och hur länge. Detta bör vara upp till varje familj att få bestämma själva.

Huvudsakligen för att detta är en ekonomisk fråga för de flesta familjer. Män tjänar i genomsnitt mer än kvinnor. Det är alltså mer lönsamt att den som tjänar mest, oftast mannen, fortsätter att jobba oavbrutet än tvärtom. Det kan därtill bli finansiellt ohållbart när staten ingriper i familjers vardag, med genusteori i spetsen, och beordrar män att vara hemma med barnen. Politiker känner inte till varje enskild familjs situation, det vet familjerna bäst själva.

Det är framförallt ett allvarligt politiskt övertramp. Det är inte rimligt att politiker blandar sig in i människors vardag på det viset. Jag instämmer i att det är problematisk att alltför många kvinnor får en dålig pension, men jag vill presentera en lösning på detta som inte kräver statlig detaljstyrning.

Vi borde åter göra äktenskapsförord till kulturell norm. Majoriteten av svenskar använder sig inte av äktenskapsförord, men vi borde förändra detta.

Äktenskapsförord är ett avtal om vad som ska vara enskild egendom i ett äktenskap. Man kan förhandla hur man vill att den privata egendomen ska uppdelas, i det fall att giftermålet slutar i skilsmässa.

För att återknyta till kvinnors pensioner, kan man i ett sådant avtal alltså göra det privata pensionssparandet till enskild egendom. Man kan sedan dela upp det på ett sätt där kvinnan får ett värdigt skyddsnät i sin pension skulle hon välja att stanna hemma med barn under en viss period. Allt detta sker privat, makar emellan, utan att staten behöver lägga sin genusteoretiska näsa i blöt. Som sagt, människor vet bäst själva vad som fungerar för dem, inte staten.

Konservativ feminism handlar om att bejaka och främja kvinnors agens, handlingskraft. Det handlar om att behandla kvinnor som ansvarsfulla individer som är kapabla att fatta goda beslut själva, utan statens inblandning.

Det handlar även om att inse att statliga tvångsmedel inte är det ända sättet att lösa samhällsproblem på. Familj, kultur och civilsamhället kan alla spela en central roll i att stärka kvinnor och främja jämställdheten.

Det behövs en ny sorts feminism, och konservatismen måste bana vägen för det.