Coronapandemin har avslöjat hur beredskapslagren lyser med sin frånvaro i Sverige till skillnad från grannlandet Finland. Vi är också kraftigt beroende av import av livsmedel – via sårbara transportkedjor. Oförståndiga politiker har i decennier konsekvent gjort för lite och för sent. När man sen blir påkommen skyller man på att man varit naiv, skriver Edward Nordén och Martin Elmberg, Medborgerlig Samling.

I börja av mars hävdar Statsminister Stefan Löfvén att ”myndigheterna har beredskap”. Uttalandet är inte osant i sak men ändå vilseledande. Myndigheternas beredskap rörande organisation och utrustning må ha existerat men varit uppenbart otillräcklig i flera fall.

Covid-19 har därefter exponerat bristerna i vår krisberedskap på ett sätt som är uppenbara för alla som väljer att titta efter. Beredskapslagren lyser med sin frånvaro och avsaknaden av skyddsutrustning sätter sjukvårdspersonal inför såväl en svår arbetsmiljö som svåra etiska val.

Kontrasterna till Finland har ingen kunnat undgå. Däremot så handlar det inte bara om vårt östra grannlands tidsmässiga närhet till krig. Dagens finländare har inte upplevt ett krig mer än dagens svenskar. Det handlar om politiska perspektiv och förhållningssätt – ingen nedärvd essens till ansvar och förmåga vid kris.

Sammantaget kan vi konstatera att leverans av utrustning och förnödenheter ”Just in time” är precis så otillräckligt som kritikerna varnade för när detta synsätt blev dominerande. Just in Time-resonemanget går ut på att det som behövs är tillgängligt när det behövs. Det är ibland praktiskt och ibland ett högt spel med förhoppningen att inget problem uppstår.

När problem uppstår så står man handfallen. Bortsett från störningar i logistiken så är risken sannolik för en snabb global efterfrågan som begränsar tillgången på livsnödvändigheter som inte finns inom räckhåll. Sverige har haft en lång period där resonemang om att dåliga saker händer på andra platser än i Sverige varit en vanlig uppfattning. Det har varit mer intressant att diskutera bistånd till fattiga länder än exportavtal för svensk industri.

De svåra prövningar som den internationella sjöfarten nu genomgår är av vitalt intresse för Sverige och bör noteras i det sammanhanget.

Vi producerar ungefär 50 procent av de livsmedel som krävs för att föda vår befolkning medan resten importeras. Ungefär hälften av den maten hanteras i Skåne. Det är sårbart. Om man renodlar matexporten så landar exportvärdet på 45 miljarder medan motsvarande import ligger på 63 miljarder.

Få vet numera att 90 procent av vår import och export sker till sjöss. Sverige är alltså helt beroende av en fungerande sjöfart. Det är också en sjöfart som drabbas av samma svårigheter med bemanning som övriga yrkesgrupper. Man störs även av att flera befintliga affärsmodeller inte längre bär sig då passagerartrafiken varit en ekonomisk förutsättning för varutransporter på samma köl.

Flera av de rederier som trafikerar svenska hamnar signalerade redan i mars att de inte har ekonomi att bedriva verksamhet längre perioder. Nämnda Finland satsar på att uppdatera och utveckla sitt maritima kluster eftersom man kan föra en tydligare diskussion om dess vikt för hela landet. Stängda landsgränser kan också sätta hinder för det globala utbytet av livsnödvändiga varor.

Medborgerlig Samling har påtalat och resonerat kring behovet av nationella lager och/eller produktion av strategiska tillgångar som livsmedel och beredskap för att upprätthålla livsmedelsproduktionen. I svåra tider är regering och riksdag ytterst ansvariga för att tillhandahålla skydd och förnödenheter till landets invånare.

Myndigheternas direktiv till medborgarna om en personlig beredskap genom förnödenheter för några dagar är ett bra komplement till vår gemensamma beredskap. Men det är inget substitut.

Vi efterfrågar tydliga beslut rörande det långsiktiga ansvaret för vår livsmedelsförsörjning. Detta görs endast genom en prioritering av nationell livsmedelsproduktion och ett jordbruk som kan hållas igång med medel som i all väsentlighet kan produceras inom våra gränser. Ej att förväxla med protektionism. Vi måste helt enkelt växla upp Sveriges egen förmåga.

Under första världskriget var svält en realitet i Sverige och hungerkravaller skakade flera städer. Otillräckligheten av livsmedel underblåste både bristsjukdomar och förvärrade sannolikt effekterna av Spanska sjukan, den senaste mer allvarliga pandemi som drabbat Sverige innan covid-19.

Den enda lärdomen som bestod till nästa världskrig var att vårt land skulle kunna föda sin befolkning. Så var det också under lång tid. En god förmåga till självförsörjning är inte synonymt med protektionism utan har gått utmärkt att kombinera med handel och export.

Trots att covid-19 har ställt våra liv på ända så ska vi samtidigt beakta att som kris betraktat är viruset än så länge inte det värsta som har hänt. Det kan bli långt värre. Det är här vi måste synligöra och förstå de noder som utgör vårt välstånd i grunden.

Inget säger att vår världsdel aldrig igen kommer drabbas av krig med blockader av sjöfart. Vårt enveckasförsvar lämnar inga marina resurser att hålla våra farleder till sjöss öppna.

Svenska politiker måste sluta utmärka sig i negativ bemärkelse genom att i efterhand bortförklara uppkomna problem med att man varit naiva. Eller inte klarat att förutse en negativ utveckling som varit högst förutsägbar inom det ena området efter det andra.

Rejäla störningar gällande sjöfarten bör vara en sådan att ta höjd för. Den är en större del i det svenska välståndet än vad många känner till.

Vår förhoppning är att Sverige åter börjar fokusera på att kunna dämpa kriser som kan uppstå. Att låta politiker komma undan genom undanskyllningar om naivitet är inte hållbart. Trots våra höga skatter så klarar vi inte kärnverksamheterna. Vi ska inte höja dem ytterligare, vi ska fokusera på rätt saker. Förmågan att klara sjöfart som nod i landets välstånd är en sådan.