Problemet med SVT och SR, Public Service, är större än att de är vänstervridna. Det är i själva verket bara ett symtom som visar på det djupt osunda med statliga mediejättar, skriver Erik Lidström. 

Tanken om Public Service har ett fast grepp om den svenska folksjälen. Önskan att det ska finnas en nyhets- och kulturtjänst som ger alla rak och saklig information om vad som är viktigt, och som dessutom ger alla denna information, så att vi alla, tillsammans, får samma objektivt sanna bild av verkligheten.

Från den högra sidan av det politiska spektrumet finns den ofta uttalade invändningen att dagens Public Service har en politiskt snedvriden journalistkår. Det finns också studier som stödjer detta påstående.

Många andra hävdar att denna bild inte är sann, och att, även om den vore det, så är journalisterna välutbildade yrkesmän och -kvinnor som inte låter sina personliga sympatier påverka deras rapportering och nyhetsurval.

Här närmar vi oss problemets kärna, vad som borde vara de verkliga invändningarna mot tanken på Public Service. Det är tanken att det står i mänsklig makt att kunna vara objektiv, tanken att vi människor ens är kapabla att hitta ”sanningen”. Vidare, att det finns en och endast en sanning i olika samhällsfrågor. Slutligen, att det bland de miljoner händelser som inträffar varje dag, ett någorlunda unikt, objektivt urval av vad som är viktigast kan göras.

Vi människor verkar så gärna vilja tro detta. Dessutom känner vi oss så trygga, så trygga när någon, en fadersfigur, som en präst i predikstolen, eller en journalist på Aktuellt, med lugn, tydlig, myndig stämma lägger ut texten. När någon som ”vet” förklarar hur det ligger till. Även de som anser att objektiv nyhetsförmedling inte sker idag anser till en majoritet att det i en framtid vore både önskvärt och möjligt.

Tyvärr är vi dock endast människor av kött och blod, och världen omkring oss synnerligen komplicerad, ofantligt mycket mer komplicerad än vi normalt inbillar oss. Vi borde också veta bättre. Vi debatterar med vår äkta hälft, med våra vänner, med våra grannar. På jobbet sitter vi i möten, och är ofta mycket oense om vad som har hänt, om vad det betyder, om hur vi ska handla, om vad som är viktigt.

Trots alla dessa ständiga vardagliga upplevelser lever illusionen kvar att någon som vet, i detta fall Public Service, ska kunna lägga ut texten för ett helt land.

Andra, mer insiktsfulla betraktare är av åsikten att även om det man säger på Public Service ofta inte är helt sant, eller relevant, så är det av vikt för den nationella sammanhållningen att vi alla får samma bild. Detta trots att unga idag nästan helt valt bort Public Service för nya sorters nyhetskanaler på internet.

Eller så anser de att, trots att få brukar Public Service i normala fall, behöver vi ändå ha något att vända oss till i en krissituation. Implicit, att även om det man säger normalt inte är helt riktigt så skulle det nog bli det i en krissituation.

Det finns en utbredd tro, eller åtminstone en förhoppning, att någon ”som vet” neutralt ska ge oss en entydig bild av den svenska skolan, av pensionsdebatten, av det amerikanska presidentvalet, av Israel-Palestina-konflikten, av kriget i Syrien, av situationen i Venezuela, av finsk inrikespolitik. Områden det skrivits hundratals eller tusentals böcker om, och där ingen enighet råder. Detta är absurt.

Jag håller själv inte med om att det finns ett behov av Public Service, eller att fenomenet ens är önskvärt. Det finns sällan någon objektiv sanning i mänskliga affärer, och än mer sällsynt är det att vi hittar denna sanning. Istället får vi nöjas oss med att via stora ansträngningar gradvis försöka närma oss sanningen, men utan att någonsin kunna vara säkra på att vi funnit den.

Sättet vi tar oss fram mot något som är sannare är via konkurrens, genom att frågor stöts och blöts av olika aktörer, av olika individer, mediebolag, författare, vetenskapsmän, artister, journalister.

Det någon kommer fram till kanske är fel, och då kommer konkurrenter, i Poppers anda, falsifiera detta, eller åtminstone förhoppningsvis försöka göra det. Genom sådan kritik kommer vi människor gradvis fram till något som, hoppas vi, är sannare än det vi hade tidigare.

Mitt i detta har vi till sist det påstådda oberoende som Public Service ska stå för. En mediaorganisation som får omkring 8,5 miljarder kronor om året från staten. Vi människor beror alla av varandra i ett samhälle, det bör vara självklart. Sättet på vilket vi någotsånär befriar oss från dessa beroenden är återigen konkurrens. När olika intressen kan spelas ut mot varandra så kan vi mer eller mindre stå fria mot dem alla. Det är därför vi behöver bekämpa monopol på alla områden i allmänhet, och på mediaområdet i synnerhet.

Den farligaste maktfaktorn av alla genom tiderna är staten. Därav mekanismer som grundlagar, maktdelning, oberoende domstolar. Följaktligen vore det farligast av allt inom media för vår demokrati och vår frihet ifall staten, direkt eller indirekt, skulle driva en egen, dominerande mediaorganisation som i slutändan helt och fullt beror av den.

Statlig Public Service som oberoende media är en självmotsägelse, ett fenomen som är lika absurt som, förlåt uttrycket, prostituerade oskulder.

Själv önskar jag därför att Public Service pensionerades, och med detta illusionen om den unika, Blåvita Sanningen. Att SR och SvT läggs ner, eller säljs till högstbjudande, som då helst inte är ett redan dominant mediebolag, för vad vi behöver är återigen konkurrens. Arkivet läggs i en stiftelse, tillgänglig för alla.

Den Blåvita Sanningen syftar på Coops/Konsums gamla produktserie med teet Te, Kaffet Kaffe, tandkrämen Tandkräm, och så vidare.

Vid verkliga kriser, som krig eller naturkatastrofer, utnyttjar staten sedan dessa medier, alternativa medier, och medel som SMS för att sprida information. Men att information om en skogsbrand kan behöva spridas motiverar inte existensen av Public Service.

Skulle då inte Sverige bryta samman ifall vi inte har en gemensam Public Service som lägger ut texten? Absolut inte.

Vad som skulle hända på en fri mediemarknad, utan presstöd, utan Public Service och utan annan offentlig inblandning, är en tävlan om att presentera de bästa, de mest vederhäftiga nyheterna och analyserna.

De som lyckas får allmänhetens förtroende, eller åtminstone stora delar av allmänhetens förtroende. Alla skulle givetvis inte ha så ädla syften, men på de områden där det är viktigt för människor att få så god information som möjligt kommer konkurrensen vara hård om att vara den källa man litar på.

Och innan någon säger att privata aktörer inte skulle vara lika seriösa, ta en titt till på det som visas på Sveriges Television.

Ja, men, säger vän av ordning, eller rättare sagt, vän av illusionen av ordning, då blir det ju kaos. Det kanske känns så, men det är genom ärlig tävlan, genom saker och ting stöts och blöts, vi genom offentliga samtal når verklig sammanhållning. Det når vi inte ifall vi passivt ska ta emot vad ”någon som vet” säger till oss.

Ingen skulle myndigt kunna ge oss illusionen om att presentera den oväldiga sanningen, men samtidigt skulle vad vi får vara långt mer sanningsenligt än det vi har idag.