En falangstrid inom Liberalerna om Januariavtalet, och ytterst, synen på SD, har blåst upp och kommer att avgöra partiets framtida existens. Man har försatt sig i en omöjlig situation, dels genom att ansluta sig till Januariavtalet, och dels genom att välja en partiledare som profilerat sig som motståndare till avtalet, skriver Nyheter Idags politiske kommentator Arvid Hallén.

Det har blåst upp till storm inom Liberalerna. Utåt sett handlar det om detaljer i invandringspolitiken, där partiledaren Nyamko Sabuni sätter sig på tvären mot regeringen och hävdar att Liberalerna inte har konsulterats på det sätt som borde ha skett.

I verkligheten handlar det om något mycket viktigare: Liberalernas vägval vad gäller en framtida högerregering som kommer att vara beroende av stöd från Sverigedemokraterna. Allra ytterst handlar det om Liberalernas fortsatta existens som politiskt parti.

Partiet är i denna helt avgörande fråga splittrat i två jämnstora läger. De två sidorna är inte några monolitiska falanger. Liberalpartister som är oense om synen på SD kan vara ense om annat, och vice versa. Men SD-frågan är ändå det viktigaste. För båda sidor är den existensiell.

Vad man kan kalla ”högerfalangen” bedömer, givet partiets värre än usla opinionssiffror som beror på väljarflykt till Moderaterna, att om Liberalerna inte lämnar Januariöverenskommelsen kommer partiet att åka ur riksdagen i nästa val. Därifrån finns sannolikt ingen återvändo. Åker Liberalerna ut är de borta för evigt.

”Vänsterfalangen” ser å andra sidan SD som en symbol för allt som Liberalerna är motståndare till.

Det handlar inte bara om att SD förespråkar en restriktiv migrationspolitik och vurmar för nationalstaten. Många inom ”vänsterfalangen” betraktar SD som ett hot mot det svenska statsskicket som sådant, och misstänker att SD kommer att undergräva Sveriges demokrati och grundläggande fri- och rättigheter. SD förnekar förstås detta.

Att Liberalerna överhuvudtaget hamnat i denna omöjliga situation är partiets eget fel. Under lång tid har man systematiskt tappat sina kärnväljare, storstadsbor, akademiker och SACO-anslutna, till ett initiativrikt och vitalt Centerparti. Någon strategi för att hantera denna långsiktiga åderlåtning har inte funnits.

Sedan Januariavtalet ingicks har krisen förvärrats. Dels för att man anslöt sig till Januariavtalet, och dels för att man efter det valde en partiledare, Nyamko Sabuni, som profilerat sig som en motståndare till avtalet. Det är ogörligt att ha en partiledare som saknar mandat att genomföra sin politik. Antingen måste partiet ge ledaren ett mandat, eller byta ut ledaren.

Fram tills nyligen har partiledningen för husfridens skull ignorerat krisen och hoppats att den ska lösa sig genom att opinionssiffrorna förbättras av sig själva. Så har inte skett.

Frågan har nu blivit akut för ”högerfalangen”. För om Liberalerna ska byta sida från Januaripartierna till det konservativa blocket måste sidbytet komma snart. Det är bara drygt ett och ett halvt år kvar till valet, och det kommer att krävas tid för att göra en ny linje trovärdig inför väljarna. För ”högerfalangen” brinner det i knutarna.

Därför har nu ”högerfalangen” gått till aktion. Genom att först rikta ett ultimativt krav mot regeringen och sedan höja insatserna ytterligare genom att hota med nyval sätter Sabuni allt på ett kort för att tvinga fram ett avgörande – även om det kan dröja ännu en tid innan partiet slutligen väljer väg.

Lyckas Sabuni få Liberalerna att lämna Januariavtalet kommer partiet drabbas av en intensivt bitter svekdebatt. Ledande partiföreträdare kan göra dramatisk sorti.

Misslyckas Sabuni med att ändra partiets linje måste hon i förlängningen rimligen lämna över partiledarskapet till någon från ”vänsterfalangen”, så att partiet och partiledaren kan gå i takt med varandra. Då kommer Liberalerna antagligen att åka ur riksdagen och försvinna till historiens skräphög.

För såväl Nyamko Sabunis partiledarskap som för Liberalernas framtida existens gäller således, som det heter, att segra eller dö.