Slopad rösträtt för bidragstagare och offentliganställda, förstakammare med en rösträttsålder på 35 år. Det är några av de mer radikala förslagen i klassiske liberalen Erik Lidströms nya bok. Det blandas med mer förankrade idéer om indraget partistöd och majoritetsval i enmansvalkretsar. Lidströms bok fungerar som en bra tankeövning och kommer med pregnant kritik av det nuvarande systemet men saknar realism för att kunna genomföras, skriver Oskar Hagberg.

Den klassiske liberalen Erik Lidström gav 2015 ut sin första bok: Education Unchained: What it takes to Restore Schools and Learning, om hur skolan kan räddas om staten krymps och föräldrarna betalar.

Nu kommer hans första bok på svenska, Representativ demokrati – Vad det är, varför Sveriges brister, och hur den kan förbättras (Vulkan förlag). Den handlar om hur vi kan få en fungerande representativ demokrati om – jo, du gissade rätt – staten krymps.

Och inte bara det. Offentliganställda och bidragstagare ska inte få rösta och en första kammare med rösträttsålder 35 införs. Omfördelningspolitik ska helst förbjudas och regeringen underordnas kungen. Majoritetsval i enmansvalkretsar och indraget parti- och presstöd hör till de mer realistiska förslagen. Avskaffad parlamentarism ligger lite mittemellan i genomförbarhet i en bok jag inte vågar tänka på hur den skulle ha recenserats i Dagens Nyheter eller Aftonbladet.

En viss naivitet ligger över boksidorna. Som klassisk liberal har Lidström stor respekt för att marknad och civilsamhälle är organiskt framvuxna och inte blir bättre av politikers välvilliga petande. Att de välfärdsstater som med kraften av en naturlag uppstått i alla industriländer har vuxit fram lika organiskt tar han däremot ingen notis om och förutsätter att de kan avlägsnas med ett pennstreck bara den politiska viljan finns.

Allt detta gör att boken är alldeles för radikal för att fungera dagspolitiskt. Men den heliga status demokratin fått i vår kultur har gjort att vi aktar oss för att inte bara ifrågasätta demokratin som sådan utan också den form den fått. Att någon ser på den med väldigt annorlunda glasögon har ett värde. Den uttalat antidemokratiska Against Democracy togs ju på allvar 2016.

Lidström gör pregnanta påpekanden, till exempel att representativ demokrati inte är folkmakt utan politikermakt. Med Popper menar han att det viktigaste kriteriet för att det ändå ska kallas demokratiskt är att politikerna kan bytas ut om de missköter sig. För att det i praktiken ska vara möjligt måste den politiska sfären vara liten och ha väldefinierade uppgifter. Det bör också råda maktdelning.

Mer än i de flesta länder har det svenska politiska systemet kapats av en klick som gick med i ungdomsförbund i tonåren och sedan inte gärna släpper makten, trots att rekryteringsprocessen är som gjord för att garantera att personer får makt som saknar lämplig erfarenhet men har mycket personlig prestige bunden i verklighetsfrämmande idéer. Lidström går igenom hur detta rätt sorgliga sakernas tillstånd skapats av det proportionella valsystemet och partistödet. Detta är avdelningen “välkända problem så fundamentala att ingen orkar tänka på dem”. Att han också orkar spåra orsakerna är vällovligt.

Ett gott samhälle är inte bara demokratiskt utan också fritt. Demokrati och frihet står ibland emot varandra. Den som ser demokrati som den enda måttstocken reducerar oss till kollektivt handlande varelser och reducerar det kollektiva till statens tvångsmedel. Det kan inte sägas för ofta.

Lidström betonar ”frihet under lagarna”, alltså att fria människor styrs av lagar, inte av människors godtyckliga beslut. På så sätt får han ett längre perspektiv än skolans tillrättalagda historia, där demokratins genombrott i början av 1900-talet blir den helt avgörande vändpunkten. Sverige är, i Lidströms bedömning, ett land med mycket längre frihetliga traditioner.

Det värmer den som är trött på endimensionella framställningar av äldre tider som idel jämmer och elände. Att demokrati fordrar en lång frihetlig tradition är för övrigt en läxa mänskligheten har irriterande svårt att lära sig. Senast den historielösheten stod oss dyrt var under den arabiska våren.

Men för att detta ska bli angeläget behöver det ställas i relation till här och nu. Lidström vill ha personval i enmansvalkretsar för att det proportionella valsystemet i praktiken lägger partierna mellan väljare och valda. Det är ett bra argument som hörs lite för sällan, men det hade stärkts väsentligt om verkliga, någorlunda samtida, valsystem enligt de två principerna jämförts.

Man skulle önska att han vinnlagt sig mer om att hitta begränsade förslag, som skulle kunna föra Sverige lite mer i rätt riktning, så att hans breda kunskaper kunde komma till nytta. Istället blir det allt eller inget. Han backar den svenska utvecklingen till kanske 1870 och fyller på med moderniseringar från sina nationalekonomiska och statsvetenskapliga favoriter. Nådigt låter han kvinnor rösta och han tar inte ställning för dödsstraff, men resultatet räcker ändå för att inte bara ängsliga södermalmare ska sätta latten ordentligt i halsen.

Den stora staten – och kapitalismen! – har ersatt civilsamhälle och familjeband och upplöst sociala roller. Hur Lidström tror att detta bara kan rullas tillbaka förstår jag helt enkelt inte. Vägen tillbaka till artonhundratalsmänniskan är stängd. Om detta är vägen till en fungerande representativ demokrati i Sverige, så kan vi nog glömma det. Det kommer inte att hända.

Oskar Hagberg

Erik Lidströms bok finns att köpa här.