Skådespelaren Rasmus Dahlstedt, som specialiserat sig på PK-satir, debuterar som författare. Resultatet är humor med poetisk kraft och en uppgörelse med maktens tramsande, skriver recensenten Oskar Hagberg.

Skådespelaren Rasmus Dahlstedt har specialiserat sig på att gissla politisk korrekthet, som när han spelat Fi-medlemmen Pelle Karlsson i Söders hjältar på Youtube och Julian Assange och Anna Ardin i enmansföreställningen Visselblåsaren. När han nu debuterar som författare med Vitsord (Spektakelmakaren, 2020) är precis som tidigare det politiska språket i skottgluggen. I poetiska ordlekar på enstaka rader per sida destilleras babblet till vitsar:

”Encyklopediförfattaren tillåts prata volymer.”

Vi minns den bisarra urspårningen 2013 när migrationsministern hade talat om ”volymer”. Med det ville han säga att invandringen inte kan bli hur stor som helst. Skandalen var ett faktum. Dahlstedt känner sig lika ensam i ett trångbröstat land som en gång Gunnar Ekelöf:

”Jag är en främlingsfientlig i detta land
men detta land är ingen främling i mig.”

Ordet ”främlingsfientlig” uttrycker de låtsat tolerantas intolerans. Ett ord att användas av det migrationspolitiska komplexets snyltare och smickrare som helst vill tro att kritiker drivs av fientlighet och hat. Språkets valörer skyddar de självgoda.

I teorin är politisk debatt en mätning av argumentens kraft, i praktiken ofta en kamp om känslomässig laddning av definitioner och tänkesätt. Mångfald är fint, fast inte av åsikter. Man ska inte ställa människor emot varandra, hur det nu ska gå till i en värld med begränsade resurser. Säg papperslös!

Vilka dåligt tänkta tankar släpps igenom? Vilka ord är misstänkta?

”Genusdagisbarnen går vidare till Frankfurtskolan.”

Vilken sammanfattning av vårt ideologiserade samhällsklimat! Men app, app, app! Att skriva så här om Frankfurtskolan, är det inte alt-right-varning på det? Makten vill inte benämnas. Så slipper vi tala om att ideologiska tankefigurer som bringat hela imperier till barbari utan nämnvärd strid tagit ett allt fastare grepp om vår offentlighet.

Dahlstedt fiskar upp enskilda ord och meningar ur babblet, så att vi kan vända och vrida på dem. Det är underfundigt och roligt, men lämnar en bitter eftersmak. Tillsammans tecknar de 154 ordvitsarna en bild av ett offentligt språk i flosklernas klor.

Roligast har man när man öppnar en sida på måfå. Boken skulle fungera som en liten och flärdfritt formgiven coffee table book, som kan sätta igång diskussion.

Att tala sant och meningsfullt är en svår konst, något Dahlstedts humor kan hjälpa oss med. Det finns faktiskt poetisk tyngd i ordvitsarna, annars en humorform med låg status. Det blir roligt och sorgligt på samma gång, och något av en moralitet över maktens tramsande.

Som bokdebut lovar Rasmus Dahlstedts Vitsord mycket för framtiden.

Oskar Hagberg, statistiker bosatt i Lund

Läs även: Han gör narr av det politiskt korrekta språket: ”En ständig källa till munterhet”