DEBATT Efter gårdagens program SVT Debatt där journalisten Behrang Kianzad påstod att femtio procent av svenska kvinnor blir misshandlade i sina relationer har reaktionerna varit många. Kianzad refererade senare till en rapport som heter ”Slagen dam” av genusvetaren Eva Lundgren. Nu ger sig debattören Joakim Ramstedt från sajten ”A voice for men” in i debatten och han sågar Kianzad längs med fotknölarna.

Det händer inte så ofta numera, men idag är jag häpen. Låt mig få förklara varför.

Efter att ha fått ett tips, såg jag idag gårdagens debatt i repris. Man debatterade hederskulturen och varför feminismen, på grund av rädsla för rasiststämpeln sviker kvinnorna i framför allt förorterna som är hårt drabbade. Häpnaden började så smått infinna sig då jag hörde debattören Behrang Kianzad på ett överlägset sätt idiotförklara sina meningsmotståndare med sina påståenden om att de inte hade minsta statistik eller fakta till stöd för sina ståndpunkter. Och då han fick källorna så viftade han bort dem med den hånfulla arrogans som vi fått vänja oss vid när det gäller vänsterfeministernas självutnämnda experter. Själv visste han ju vad som var sant. Bland annat visste han att 50 procent av Sveriges kvinnor blev misshandlade av sina män i svenska hem. Det har han nämligen läst i Eva Lundgrens famösa rapport ”Slagen dam”. Den enskilda skrift som mer än någon annan kommit att prägla vår jämställdhetspolitik de senaste åren.

Efter att ha debatterat med feminister i snart tio år så har jag lärt mig att fakta inte är en faktor som väger särskilt tungt i de kretsarna. Känslor är viktigare, och om fakta ändå skulle bli nödvändigt att visa upp så löser man det genom att tillverka sin egen. Min häpnadsnivå skulle dock komma att stiga ytterligare, men jag kommer till det.

Först några ord om rapporten ”Slagen dam”. I rapporten framkommer mycket riktigt att hälften av alla kvinnor i Sverige lever i ett hårt förtryck i sina hem. Kontrollerade med hugg och slag av sina patrialkala makar och sambos. Det framkommer vidare att det inte går att identifiera någon särskild riskgrupp bland männen. Orsaken till våldsamheten är nämligen just att att det är män. Slutsats: är du man så är du våldsam och om du är kvinna så löper du 50 procents chans att bli offer för sagda våldsamhet. Att rapporten är otroligt frestande att ta till för våra makthavande feminister, i sin iver att ta fram fler och fler särlagstiftningar är inte så konstigt. Den ger dem ju precis det vetenskapliga stöd som krävs för att med gott samvete juridiskt diskriminera halva befolkningen. Senast nu i våras då den nya regeringen presenterade sin beställda utredning om jämställdheten kunde man finna just ”slagen dam” bland källhänvisningarna.

Problemet är att slutsatserna i rapporten är rena påhitt. Jag går av utrymmesskäl inte in på orsakerna, fula mätmetoder och annat. Andras omdömen säger ändå samma sak och kanske blir deras ord mer trovärdiga än mina, som ju så att säga är part i målet gällande feminism. Så här skrev t ex de utredare på Uppsala universitet som granskade rapporten efter att den anmälts från flera håll.

Lundgren m.fl. hävdar att de har avlivat myten om att våldet mot kvinnor kan knytas till särskilda grupper av män. Den analys som leder fram till denna slutsats innehåller dock flera brister, och en reanalys av samma data visar att slutsatsen borde vara den rakt motsatta. Risken är signifikant högre att vissa grupper av män utsätter sina makor för våld. Detta är, vill vi hävda, en mycket allvarlig kritik som vi riktar mot Lundgrens forskning. Hennes arbete här brister sålunda i ett bestämt avseende i kvalitet. Detsamma kan sägas angående våra övriga invändningar mot framställningen i Slagen Dam. Framställningen präglas av en stor iver att hitta bevis för de egna teserna, men saknar nästan helt ambitionen att pröva de egna tesernas hållfasthet.

Då bör vi veta att denna kritik kom till enbart på den lilla del av forskningsunderlaget som Lundgren valde att delge granskarna. Den största delen av materialet vägrade hon helt enkelt att visa. Trots den allvarliga kritiken hölls hon obegripligt nog länge bakom ryggen av universitetsledningen. Eller så var det inte så obegripligt. Lundgren hade vid den här tiden, som chefsideolog på ROKS, mäktiga vänner ända upp i Göran Perssons regering. Vice statsministrarna Margareta Winberg och Inger Hjelm Vallén inte minst. Med andra ord alla de feminister som dragit politisk nytta av Lundgrens hittepårapport.

Efter kritiken mot ”Slagen dam” kunde således inte universitetet bara avskeda henne. Därför träffades ett avtal mellan universitetet och Lundgren om att hennes forskningsavdelning skulle läggas in under sociologiska institutionen, att hon skulle få två år för egen forskning samt att universitetet skulle markera sitt stöd för henne.

Det avtalet hölls dock inte enligt Lundgren som full av bitterhet valde att säga upp sig frivilligt i Mars 2011. Då hade dessutom de flesta av hennes vänner i maktsfären bytts ut.

– Universitetsledningen har vägrat ta mig i försvar, sade hon i en intervju i UNT från 2011.

Universitetet betalade ut ett mycket generöst avgångsvederlag, med stor sannolikhet glada för att hon valde att själv lösa det för dem olösliga problem som hon kommit att utgöra. Man är utan tvekan fullt medveten om den synnerliga graden av forskningsförfalskning som denna rapport utgör, och oavsett hur mycket man tystade ner det så är den ändå för alltid en svart fläck på universitetets renommé.

För att tydliggöra graden av forskningsförfalskning vi talar om så citerar jag gärna professor Bo Rothstein som skrev i en artikel på numera avsomnade Newsmill den 22/3 2013:

Lundgren har i sin forskning utifrån sina egna data överdrivit omfattningen av mäns våld mot kvinnor ”mellan fem och tio gånger”.

Till ännu värre angrepp gick Rothstein och filosofie doktor Anne Marie Morhed i en numera borttagen artikel i Dagens Nyheter i spåren av dokumentären ”könskriget” 2005. I artikeln döpt ”Staten kan inte forstätta stödja Lundgrens stolligheter”, som jag verligen varmt rekommenderar alla att läsa, skrev de bland annat:

Enligt detta synsätt är det inget avvikande beteende att män misshandlar och dödar kvinnor, utan ett högst normalt manligt agerande. I varje man finns en potentiell misshandlare, kanske också en rituell satanistisk barnamördare.
Som visats i programmen har denna bisarra och mot faktabaserad forskning stridande ideologi också kommit att dominera inom regeringskansliet.

En annan, väntad följd av rapporten Slagen dam var nämligen att feministerna, och särskilt de som befann sig i Lundgrens närmaste krets blev fullkomligt dränkta i statligt guld. För att garantera att samhällets insatser mot mäns våld mot kvinnor enbart analyserades från det feministiska hållet, tillsattes 2002, baserad på Lundgrens rapport, en statlig utredning med utredare och experter. Alla givetvis noggrant ideologiskt scannade. I utredningens uppdrag låg att utvärdera de uppdrag som angavs i den så kallade kvinnofridspropositionen (1997/98:55).

Resultatet blev givetvis det önskade. Diskriminerande kvinnofridslagar och ett nationellt center för kvinnofrid, som fick obegränsade resurser. Som chef utsågs Gun Heimer, som av en händelse även var medförfattare till ”Slagen dam.” Nu var det bevisat att mannen var ett våldsamt och kvinnofarligt odjur. Därmed kunde man, efter en smärre justering av grundlagen om allas lika värde, iscensätta en förföljelse och hets mot gruppen män som nog saknar motstycke i historien. Möjligen med undantag av häxprocesserna under 1600 talet.

Rothstein och Morhed igen:

Till detta kommer att vi har invändningar mot utredningens resonemang om ”männens strukturella ansvar” för det våld som män begår mot kvinnor. Det måste nämligen ifrågasättas om utredningens beskrivning av mäns kollektiva ”ansvar” är förenlig med principerna i en rättsstat. Enligt regeringsformen vilar den svenska demokratin på ”respekt för alla människors lika värde” och på principen om ”likhet inför lagen.

Det är naturligtvis inte acceptabelt att man då utpekar halva befolkningen som ansvariga för, och därmed skyldiga till, brottslig verksamhet. Detta skulle naturligtvis vara otänkbart när det gällde någon religiös eller etnisk grupp. Till detta kommer att grundlagen även är mycket tydlig på att det allmänna skall motverka könsdiskriminering och då kan man naturligtvis inte göra generaliserande negativa påståenden som just baseras på kön.

Självklara ord kan man tycka, men vi vet hur det gick. Vi ser det gång på gång genom historien. De klokas röst dränks av makten och den godtrogna hatpöbel som de piskar upp med sina lögner och sin jakt på pengar och mer makt. Bara mätt i pengar så har feministerna bedrägligt lurat sig till miljarder. Pengar som de krävt för att bekämpa det patriarkala våldet vars existens man bevisat med sin hokus pokus forskning. Resultatet? Inte ens en buckla i våldsstatistiken. Orsaken förklarar Eva Solberg, ordförande i moderata kvinnoförbundet utmärkt i denna artikel.

Vänstern har nu dessutom stött på ytterligare problem i sitt feministiska manshat. Det var det problemet som exemplifierades av Behrang Kianzad igår. Det kolliderar allt mer med deras så kallade antirasism och deras vurm för den huvudsakligt muslimska invandringen. Därför har man numer tvingats att inskränka hetsen till att gälla enbart vita män, medan de kvinnor som utsätts för förtryck, hot och våld i en kultur som med rätta kan kallas patriarkal lämnas åt sitt öde. Sanningen är att feminismen i sin radikala form aldrig har brytt sig om kvinnor. Än mindre hjälpt några. Den har bara brytt sig om sig själv och låtit män och kvinnor, men framför allt barn betala priset för sin egen framgång.

Att Kianzad hänvisar till slagen dam för att bevisa att det är svenska kvinnor som är de förtryckta får därmed en ofrivilligt komisk effekt. I Lundgrens rapport görs nämligen ingen skillnad på svarta, vita, röda eller gula män. Tvärtom står det ju att det är själva manligheten som är orsaken till vår omänsklighet. Men inte heller är detta vad som får min häpadsnivå att gå upp på rött.

Det är när jag läser om den uppenbart mycket okunnige vänsterdebattören Behrang Kianzad på Wikipedia och ser alla stora tidningar och TV nyhetsredaktioner som betraktar honom som expert som det låter TJONG i taket på min häpnadsmätare.

Jag trodde trots allt att de var både klokare och hederligare än så. Att det krävdes något mått av omdöme för att få jobb som tidnings- eller TV-makare, men så är jag också en person som gärna tror det bästa om alla. När ska jag lära mig?

Om du förresten vill veta den ovedersägliga sanningen om våld i nära relationer så finns den här för alla som är villiga att öppna ögonen. Förhoppningsvis vill även vår regering och vår media göra det snart. Risken är väl att de får skämmas en aning då de en dag ser bakåt och får syn på sin egen idioti, men det är ändå oundvikligt. Och som vi alla vet så är det bättre att dra loss ett plåster fort än att göra det långsamt och försiktigt.

Joakim Ramstedt