När man tar upp vindkraften till diskussion så dröjer det inte länge förrän företrädare för rödgröna partier säger att ”marknaden” väljer vindkraft. Är det verkligen så? Det är nämligen svårt att hitta någon enda marknad som är så genomreglerad och söndertrasad av politisk klåfingrighet som elmarknaden. Jessica Stegrud (SD) menar att vindkraften sedan länge har gått på anabola steroider.

Energiöverenskommelsen från 2016 mellan den rödgröna regeringen, Centern, Moderaterna och Kristdemokraterna satte upp målet ”100% förnybar elproduktion” till 2040. Givet solkraftens begränsade potential i Sverige, det faktum att vi inte kan bränna hur mycket biomassa som helst och att kärnkraften inte räknas som förnybar så var målet en väldigt tydlig signal från dessa fem partier: ”Vi vill ha vindkraft!”

Men det började inte där. Redan på Göran Perssons tid formulerades kvantitativa mål för vindkraften, vilka sedan fullföljdes och utökades av Alliansen. År 2010 fastställde regeringen Reinfeldt ett mål om 25 TWh ”förnybar el” fram till 2020. Alltså ett politiskt beslut, inte marknadens. Men självklart har företag, inte minst utländska, kört in på den gräddfil som svenska politiker, från vänster till höger, har skapat åt dem.

Det främsta instrumentet för att styra produktionen har varit de så kallade elcertifikaten, som med lagstiftning tvingar större producenter att producera en viss mängd el från förnyelsebara energikällor, vilket i realiteten styr marknaden mot vindkraft, egentligen till vilket pris som helst.

Enligt en rapport från Timbro belastar elcertifikaten, över en längre period, Sveriges elkonsumenter med merkostnader på ungefär 100 miljarder.

Men detta är långt ifrån den enda åtgärden. Under en period betalade den socialdemokratiska regeringen ut mångmiljonbelopp av statliga pengar till kommuner som själva investerar i vindkraft. Det är mer regel än undantag att kommuner och kommunalt styrda energibolag investerar i och äger vindkraft. Ibland är det lönsamt, ibland inte, men det handlar i samtliga fall om politiska beslut och eventuella förluster bärs av konsumenter och skattebetalare.

Även regioner och statliga myndigheter, inte minst Energimyndigheten, vidtar en lång rad åtgärder för att på olika sätt främja vindkraft. En aktuell fråga är utbyggnaden av vindkraft till havs. Den är egentligen för dyr för att löna sig, vilket den rödgröna regeringen vill lösa genom att låta övriga elmarknaden sponsra anslutningskostnaderna.

”Titta, marknaden väljer vindkraft!” Ja självklart, efter att politikerna har varit och skruvat på i stort sett varenda ratt som går att skruva på för att göra den lönsam för investerare. I slutändan måste elkonsumenterna bekosta detta, om de över huvud taget vill ha el.

Under en lång period belades kärnkraften med en helt unik skatt, den så kallade effektskatten. Den togs visserligen bort 2018, men blotta vetskapen att en sådan åtgärd kan komma tillbaka när som helst har i sig en styrande effekt. Åtminstone sedan 2006 har Sverige haft ett parti i regeringen, Centern eller Miljöpartiet, som av ideologiska skäl vill avskaffa kärnkraften. Även delar av socialdemokratin sluter upp bakom detta mål.

Vi har dock inte berört huvudproblemet. Det stora misstaget man har begått är att låta planerbar och icke planerbar elproduktion verka på samma marknad utan inskränkningar. Därmed har vindkraften, i politisk medvind, trängt undan kärnkraften, som har haft politisk motvind. De allra första vindsnurrorna var lätta att hantera på elnätet, men ju mer väderberoende kraft vi får desto svårare blir det att hantera. Det är detta vi såg i vintras när det var kallt och vindstilla på samma gång. Det blir elbrist. Även vindöverskott kan vara problematiskt, eftersom vi kan tvingas exportera till underpris.

Det vi har sett hittills är dock bara början, om makthavarna får sin vilja igenom. På EU-nivå vill man bygga tiotusentals vindkraftverk och blickarna vänds mot det glesbefolkade Sverige. Inte heller här talar vi om en fri marknad, utan om hundratals miljarder euro som öronmärks för satsningar på så kallad förnybar energi. Vi är samtidigt på väg mot en situation där den som investerar i exempelvis vindkraft ska få mer gynnsamma villkor på finansmarknaden.

Kanske är det ett tidens tecken. Att vänsterpolitiker gömmer sig bakom ”marknaden” för att motivera sin politik. Och självklart, de företag som gynnas (vindkraftsindustrin och deras underleverantörer) är positiva. Och självklart lyfter man in klimat och miljö i denna diskussion, vilket i en svensk kontext är irrelevant eftersom vår elproduktion redan är nästintill fossilfri.

För de länder som faktiskt behöver fasa ut fossil elproduktion för att minska sina utsläpp av växthusgaser är det förstås intressant att jämföra kostnaden för nyproducerad vindkraft och kärnkraft per producerad energienhet. En nyligen publicerad rapport, framtagen av ECR (konservativ grupp där Sverigedemokraterna ingår) i samarbete med Renew (liberaler) i EU-parlamentet visar att en sådan jämförelse utfaller till kärnkraftens fördel. Skillnaden blir större om man tar med i beräkningen att vindkraften kräver betydligt mer infrastruktur i form av ny överföringskapacitet (nya ledningar).

Dessutom bör man ta hänsyn till är att all icke planerbar elproduktion måste ha någon form av planerbar produktion som back-up för de dagar det inte blåser. Redan idag brottas både Sverige och Tyskland med detta men problemet kommer att bli akut om andelen vindkraft ökar ytterligare.

Ingen regering, varken till höger eller vänster, kan över en natt avpolitisera elmarknaden. Inte minst har politiker ett direkt ansvar för att hela samhället har tillgång till elektricitet till rimligt kostnad dygnet runt, året runt, vilket i sig kräver en politisk agenda. Men batteriet av åtgärder som, utan helhetsperspektiv och konsekvensanalyser, snedvrider marknaden till vindkraftens favör – både i Sverige och på EU-nivå – borde å det snaraste underkastas en översyn.

Jessica Stegrud (SD), Europarlamentariker och medlem av EU-parlamentets industriutskott