I snart 50 år har svenska folket saknat laglig möjlighet att utkräva personligt ansvar av tjänstemän inom myndigheter. Sedan dess har byråkratin vuxit i både storlek och makt. Men utöver att återinföra ämbetsansvaret, finns ett annat enkelt sätt att ställa byråkrater till svars. Om hur detta kan göras, skriver Nyheter Idags krönikör Robert Mathiasson.

”Att gå till kungs för att protestera mot besvärliga fogdar har svenska folket kunnat göra sedan urminnes tider, det vore väl fan om de inte kunde gå till sina statsråd nu när vi infört demokrati”, sa den gamla socialministern Gustav Möller, minister under 1930- och 40-talen.

Möller öppnade därför sitt tjänsterum på torsdagar så att alla medborgare som hamnat i klammeri med byråkratin fick fritt tillträde till ministern. Om maktmissbruk hade skett ringde ministern eller någon i hans stab upp vederbörande byråkrat och lät denne få veta att så kan makthavare i staten inte behandla sina arbetsgivare, det vill säga medborgarna.

Läs även: Mathiasson: Lägg ner Brå – en skattefinansierad pr-avdelning åt Morgan Johansson

Idag när politiker barrikaderar sig bakom väktare och en kår av sekreterare känns det nästan otänkbart att en minister håller öppet hus för folket. Och den folkvalda politiker som idag skulle få för sig att ta maktmissbrukande eller bara allmänt inkompetenta byråkrater i örat skulle anklagas för ministerstyre. Det skulle kallas ministerstyre, maktmissbruk, populism eller rent av diktaturfasoner. Föga förvånande skulle det gapas högst från just det skikt av byråkrater och tjänstemän som skulle riskera att bli tagna i örat och satta på plats.

Historien visar att en byråkrati som inte kontrolleras och hålls på plats tenderar att svälla. Inte bara i storlek utan även i maktambitioner. Plötsligt ser de sig som folkets herrar, istället för som medborgarnas ödmjuka tjänare. Det är precis detta som har hänt i Sverige. Byråkratin växte till sig i och med den offentliga sektorns expansion på 1960- och 70-talen.

I samma veva, 1976, avskaffades ämbetsansvaret, det vill säga en lag som gjorde en offentlig tjänstemans personligt ansvarig i arbetet. Den byråkrat som missbrukade sin ställning kunde anmälas och straffas, och avsättas från sin post. Men under sken av att vara ett fackligt rättvisekrav infördes nu en ordning där jobbet som offentlig tjänsteman skulle betraktas som vilket arbete som helst och därför lyda under samma regler som arbetsmarknaden i övrigt.

Följden är att medborgarna inte längre kan ställa dessa makthavare till svars, inte utkräva ansvar från en person som fått ett förtroende och dessutom betalas av medborgarna. Om det har begåtts rent brottsliga fel lyder dessa under de vanliga lagarna och en medborgare kan därmed polisanmäla brottet. Utsikterna att på denna väg sätta åt myglande myndighetspersoner är försvinnande små. Uppklarningsprocenten när någon anmäler en befattningshavare för tjänstefel ligger på en (1) procent, samma som vid cykelstöld.

Andra fel, brister och överträdelser behandlas sedan 1976 internt inom myndigheten. Med andra ord ska makthavarna utreda sig själva. Man behöver inte vara medlem i Mensa för att inse att kårandan övertrumfar medborgarandan alla dagar i veckan inom byråkratin.

Resultatet är maktlösa medborgare och en allt mäktigare byråkrati. Dagligen kommer nya avslöjanden om hur den gemensamma skattkistan läcker som ett såll och hur ineffektivitet och galna prioriteringar är snarare regel än undantag. Men maktlösheten är på många sätt en chimär. De till synes mäktiga ser nämligen bara stora ut för att vi själva står på knä.

Ett bra botemedel är de fem frågor som den brittiske politikern Tony Benn menade att medborgarna alltid bör ställa till alla makthavare: Vilken makt har du? Var fick du makten ifrån? I vems intresse utövar du makten? Inför vem står du ansvarig? Och hur kan vi bli av med dig?

Frågorna gäller icke-valda tjänstemän i lika hög grav som folkvalda politiker.

Läs även: Mathiasson: Välfärdsprofitören Sandro Scocco och hans korrupta vänner

Det borde stå högt på kravlistan hos varje politiskt parti som påstår sig vilja stärka demokratin att införa ett ämbetsmannaansvar som gör det möjligt att utkräva ett personligt ansvar från tjänstemän. Men vi behöver inte vänta på att riksdagen ska stifta någon sådan lag.

För de lokala populistiska partier som växer runt om i Sverige med Markus Allards Örebroparti som inspiration – och även för andra partier så klart – finns ett effektivt medel för att sätta byråkratin på plats. Lösningen är att på nytt göra det möjligt för medborgarna att utnyttja sin uråldriga rätt att gå till kungs, återuppta traditionen från Möller med den öppna dörrens politik gentemot medborgarna och använd makten som folkvald till att konkret söka upp de byråkrater som tror sig vara folkets herrar och sätt dem på plats.

Om byråkraterna inte vill lyssna på folkvalda – som inte fogar sig i det kläggiga samförstånd som oftast råder mellan politik och byråkrati – finns idag möjligheten att ställa myglare och maktmissbrukare till svars inför rullande kameror på sociala medier. Det borde vara ett hot som får även den mopsigaste byråkrat att tänka efter.

Läs även: Mathiasson: Därför hatar jag Björn Ulvaeus