Kan man förstå världen genom att stirra på människors bakre öppningar? Ja, menar en framstående amerikansk professor. Veckans krönika av Robert Mathiasson handlar om akademisk fascination för analsex. Känsliga läsare varnas.

Jag slås ofta av hur verkligheten överträffar satiren. Även om man försöker komma på det mest knäppa som tänkas kan, räcker det med en googling för att inse att något ännu knäppare redan finns i den verkliga världen.

Läs även: Mathiasson: Så lätt kan myglande byråkrater sättas på plats

Det gäller kanske inte minst inom den akademiska världen. Eller vad sägs om den akademiska disciplinen vars utövare kallar sig analteoretiker? Det är en gren på det blomstrande akademiska träd som heter postkolonial genusforskning. För några år sedan publicerades en studie i ”svart analitet”. Den amerikanska analteoretikern Jennifer C. Nash förklarade att hon ”använder anuset som ett fönster genom vilket man kan teoretisera om rasindelning och ras-sexuella ekonomier, och genom vilket man kan föreställa sig och teoretisera om skapandet av ett rasmässigt definierat rum.”

I praktiken har hon suttit i timmar och tittat på hårdporr och utifrån detta lyckats komma fram till slutsatsen att det svarta anuset symboliserar det svarta ghettot i USA. De centrala orden i den citerade texten är ”föreställa sig” och ”teoretisera”. Genom att ”föreställa sig” saker har analteoretikern Nash byggt en hel akademisk karriär. Hon är professor, har studerat vid de finaste universiteten i USA och publicerat ett flertal akademiska böcker. Googla hennes namn så kan du själv se hur verkligheten överträffar satiren.

Nash är inte ensam. ”Jag placerar in min forskning i ett sammanhang där andra analteoretiker ingår och visar att mitt intresse för svart analitet både bygger på och avviker från befintlig forskning”, skriver hon i sin ”vetenskapliga” studie. Det finns med andra ord fler analteoretiker. Vem vet, kanske är fältet öppet för studier kring ”mongolisk analitet” eller ”mayaindiansk” eller varför inte en specialstudie kring ”skotsk analitet” som ett fönster genom vilket relationen till Storbritannien kan teoretiseras om.

Möjligheterna är oändliga. Fältet kan tänjas ut eller snävas in i all evighet, vilket är själva poängen. Därmed kan arbetstillfällen och karriärer skapas åt den växande klass som är resultatet av överproducerande akademiska institutioner.

Läs även: Mathiasson: Därför hatar jag Björn Ulvaeus

Vi kan givetvis skratta åt fenomenet analteoretiker, men bakom den löjeväckande ytan döljer sig ett allvarligt samhällsproblem och en pågående klasskamp. Grundfrågan handlar om globalisering och teknisk utveckling. När globaliseringsvågen tog fart från 1960-talet och framåt, när det tunga näringslivet begav sig ut på globalt äventyr och alla länder skulle inordnas i ett globalt ekonomiskt system – dessutom präglat av teknisk revolution genom datorer, robotar och artificiell intelligens – gällde det att hitta en ny roll.

Lösningen för västländer blev det så kallade kunskapssamhället. Universitet och högskolor blev arbetsmarknadsåtgärder och förvaringsplatser åt en växande del av befolkningen, som i samhällsekonomisk mening blivit överflödiga.

Med tiden har denna akademiska överproduktion skapat en ny samhällsklass, en sorts modern och sammansmält variant av det gamla prästerskapet och ämbetsmannaadeln. De akademiska teorier och forskningsfält som exploderat sedan 1960-talet – litteratur”vetenskap”, genusteori, postkolonialism och hela raddan av mer eller mindre postmodernistiska grenar – är en del i en klassideologi för denna klass.

En historisk parallell är tidigmodern tid, när prästerna och adeln förlorade sin ställning som samhällsbärande skikt med ansvar för social organisation och militärt försvar. För att kunna fortsätta reproducera sig själva som klasser sökte sig dessa in i staten, som blev det viktigaste redskapet för att lägga vantarna på sin beskärda del – helst en allt större del – av produktionsöverskottet.

Då liksom nu blev resultatet grasserande korruption och slöseri inom statsapparaterna, absurda teologiska debatter utan verklighetsförankring och ökade spänningar mellan befolkningsflertalet och den elit som flockades kring de svällande statsapparaterna.

1789 skrev fransmannen Emannuel Joseph Sieyès sin klassiska skrift om det tredje ståndet, om den majoritet fransmän som satts på åskådarläktaren när det gällde makten i landet. De som skapade allt, men inte ansågs värdiga att vara med och bestämma. Sieyès påpekade: ”Har ingen uppmärksammat att så snart regeringen blir en viss klass egendom, så sväller den omåttligt, så inrättas ämbeten inte för medborgarnas skull, utan i de styrandes intresse?”

Jag tänkte på detta när tidningarna i veckan skrev om hur ”vi” nu går tillbaka till jobbet när restriktionerna släpper. Vem tror journalisterna har kört alla bussar, tömt sopor, byggt bilar, hållit igång vården och omsorgen, transporterat varor, jobbat i affärerna, producerat el och allt annat som är nödvändigt för att få samhället att fungera. Den stora majoriteten människor kan helt enkelt inte jobba hemifrån. Men vem har egentligen saknat de olika varianterna av analteoretiker när dessa suttit hemma? Har vi egentligen behov av dessa? Och hur många sådana tål egentligen ett land?

1789 och åren framåt var ingen rolig tid för franska präster och adelsmän. Förhoppningsvis har vi blivit lite mer civiliserade sedan dess, men vem kan förneka behovet av en grundläggande förändring? Det kommer inte att bli en rolig tid för analteoretikerna, men låt oss vara civiliserade nog att helt enkelt bara erbjuda dem ett riktigt jobb som gör nytta.

Läs även: Mathiasson: Lägg ner Brå – en skattefinansierad pr-avdelning åt Morgan Johansson