SVERIGE I juni 2019 publicerade Sydsvenskan en artikelserie om en familj i Ystad där barnen skulle ha isolerats sedan unga år och inte fått gå i skolan. Bilden som målades upp var att barnen var undernärda, levde i ett smutsigt hem, inte klarade av att sköta sin hygien och i ett fall inte ens kunde skala en banan. Påståenden som nästan helt saknar grund, visar Tove Karlsson och Anders Lönnfält som haft möjlighet att granska socialtjänstens egen dokumentation och nu publicerat boken Ystadsfamiljen – den fullständiga historien.
– Socialtjänstens arbete med barn är väldigt godtyckligt. Saker som är otänkbara i en kommun kan vara fullständigt normala i en annan, säger Karlsson till Nyheter Idag.

Den 29 augusti 2018 står modern i en fembarnsfamilj bosatta i en liten by på Österlen och lagar sojafärsbiffar till middag när det ringer på dörren. Utanför står sex poliser och sex socialsekreterare. De har kommit för att ta med sig de fyra barn som ännu inte är myndiga. Det har socialtjänsten bestämt. Det skall senare påstås att hemmet är smutsigt och stökigt, men det finns inga bilder som dokumenterar detta. Som exempel på denna ”sanitära olägenhet” listas dock bland annat ”brödsmulor på köksbänken”.

Barnen tas till lasarettet i Ystad där de tvingas genomgå en mycket grundlig, för att inte säga invasiv, läkarundersökning. Alla barnen är vid god hälsa. Ingen av dem är undernärd. Senare, efter tvångsomhändertagandet, kommer däremot tre av fyra barn att faktiskt bli undernärda.

Riktigt hur socialtjänsten har resonerat när de tog beslut om att tvångsomhänderta barnen går inte att veta – det har inte dokumenterats i journalerna. Det står inte heller när, eller vem, som fattat beslutet. Det finns inte heller några spår av någon som helst planering av vad som skulle hända med barnen efteråt.

Autism tolkas som vanvård

På våren 2018 gör Skatteverket på utbildningsförvaltningens uppdrag en bosättningsutredning kring familjen för att se att de är korrekt folkbokförda. Det är inte första gången, men nu bestämmer sig Skatteverkets handläggare plötsligt för att skriva ut fadern och barnen från folkbokföringen och ange dem som utflyttade till okänt land. Beslutet är felaktigt – förvaltningsrätten river upp det ett halvår senare – men från Skatteverket skickas en orosanmälan till socialtjänsten i Ystad.

Efter en tid kallas olika familjemedlemmar till möte hos socialtjänsten. En av dem som socialtjänsten möter är den då 13-årige sonen som i Karlssons och Lönnfälts bok kallas Isak. I Isaks journal hos socialtjänsten antecknas att Isak uppger att han fått obehagliga lavemang – han har en magsjukdom som orsakar förstoppningar – dagligen fram till nio års ålder. Det är en uppgift som socialtjänsten kommer att ta fasta på, men en annan anteckning från mötet anger att Isak saknar tidsuppfattning. Det är en uppenbar motsägelse som inte följs upp. Och vad socialtjänsten inte vet, eller inte vill tro på trots att hans mor bara några dagar tidigare berättat att Isak har neuropsykiatriska funtionsvariationer, är att Isak är autistisk. Karlsson och Lönnfält skriver:

”Socionomutbildningen innehåller nästan inga studier i modern psykologi. Socialstyrelsens instruktioner för hur man upptäcker vanvård hjälper knappast till: Där listas flera symtom på vanvård som är identiska med symtom på autism, utan några upplysningar om att beteendena kan vara autism-relaterade. Resultatet av denna kunskapsbrist är att där psykologer ser autism, ser socionomer ofta vanvård.”

Många av de medieuppgifter som florerat om barnen, som att de inte klarade av toalettbesök på egen hand, härrör ur de problem som drabbade Isak när han rycktes upp från sina invanda rutiner och inledningsvis placerades i nästan två veckor i ett jourhem utan erfarenhet av barn med autism. Problemen försvann när han hunnit vänja sig vid sin nya miljö.

Den uteblivna skolgången

Barnen var inte inskrivna i svensk skola, så mycket är riktigt. De blev istället hemundervisade med hjälp av utbildningsmaterial från den amerikanska distansutbildningsskolan Laurel Springs. Föräldrarna, som varje år lämnat in en blankett till utbildningsförvaltningen om detta trodde att det var lagligt, och det är ibland svårt att korrekt beskriva omständigheterna på en blankett med sina små färdiga fält som skall fyllas i. Utbildningsförvaltningen hade varje år godkänt upplägget.

Men 2018 hade kommunen fått en ny skolchef och han uppmärksammade att det här fanns ett fel. Han begav sig till familjens hus där han snokade i soptunnan och pratade med grannar. Men han pratade inte med familjen. Han försökte över huvud taget inte kontakta dem. Eller helt enkelt kalla dem till skolstarten. Istället meddelade han socialtjänsten.

När socialtjänsten bestämmer sig för att ta barnen från sina föräldrar har de två saker att gå på, brottet mot skolplikten och Isaks påstående om dagliga lavemang. Men ett av barnen, en fyraårig pojke, omfattades inte av något av detta. Han togs ändå. Bara sådär.

Barnen isoleras – av socialtjänsten

När barnen väl var omhändertagna backade socialtjänsten undan. De har avtal med det privata omsorgsbolaget Humana AB som för en generös ersättning både utreder barnen och placerar dem. Om utredningen skulle visa att barnen mådde bra och borde komma hem igen skulle de gå miste om pengarna – 600 000 kronor i månaden. Kanske var det därför barnen fick genomföra kunskapstester på svenska istället för engelska som var deras förstaspråk. Att Humana AB har ett direkt ekonomiskt intresse av att framställa barnen i dålig dager ses i alla fall som oproblematiskt av myndigheterna.

Den äldsta flickan, Elin kallas hon i boken, placerades i ett fosterhem där hon var tvungen av arbeta varje dag i familjens kommersiella stall. I fyra månader fick hon inte ens gå i skolan trots att detta på papperet var en av anledningarna till att hon blivit omhändertagen. Hon fick inte ha någon kontakt med sin föräldrar, och efter en kort tid fick hon inte heller ha någon kontakt med sina syskon. Hon blev isolerad på riktigt.

Det var heller inte någon särskilt stabil familj hon placerats hos. Fadern i familjen hade tidigare försökt ta livet av sig, och under Elins placering lyckades han. Men vad barnen själva tyckte om att ryckas ifrån sina föräldrar tycks inte ha intresserat socialtjänsten.

”Ingenstans i journalerna finns det noterat att någon socialsekreterare har frågat något barn vad de tycker om att ha blivit flyttade från sina föräldrar. Varken i samband med omhändertagandet eller senare har denna helt centrala fråga ställts”, skriver Karlsson och Lönnfält.

Förvaltningsrätten fastställde senare socialtjänstens beslut att tvångsomhänderta barnen, men det skedde utan någon egentlig granskning av ärendet. Det är så rutinen är, och är inget speciellt för fallet med Ystadsfamiljen.

– Förvaltningsrätterna borde få tillgång till allt socialtjänstens utredningsmaterial och inte bara en sammanfattning som socialsekreterarna kan vinkla som de vill, säger Karlsson till Nyheter Idag.

Senare skulle ärendet granskas av Ann-Marie Begler, tidigare chef för Försäkringskassan, som skrev rapporten ”Till skydd för barnen – om skolplikt och anmälningsskyldighet i Ystads kommun”.

Begler kom fram till att allt hade gått rätt till hos socialtjänsten och skriver att ”utifrån det mycket omfattande material som jag gått igenom och de intervjuer jag genomfört finns ingen anledning att rikta kritik mot socialtjänsten för hur utredningen bedrivits.”

– Det är en så häpnadsväckande slutsats att man kan misstänka att hon inte alls har gått igenom något material, utan gjort en Kristian Lundberg och recenserat texter som hon över huvud taget inte har läst, säger Karlsson till Nyheter Idag.

”Ystadsfamiljen – den fullständiga historien”

I början av 2021 kontaktades Tove Karlsson och Anders Lönnfält av föräldrarna. Karlsson har tidigare skrivit bland annat Makten över barnen som just granskar hur socialtjänsten agerar vid tvångsomhändertaganden.

– Socialtjänstens arbete med barn är väldigt godtyckligt. Saker som är otänkbara i en kommun kan vara fullständigt normala i en annan, säger Karlsson till Nyheter Idag.

Karlsson och Lönnfält fick möjlighet att granska vad socialtjänsten i Ystad faktiskt antecknat i barnens journaler men har också intervjuat föräldrarna, den äldsta dottern som numera är myndig samt andra släktingar. De har även gått igenom patientjournaler, domstolshandlingar och annan tillgänglig dokumentation. Källorna är tydligt redovisade i boken.

Boken Ystadsfamiljen – den fullständiga historien är en svidande vidräkning med socialtjänsten och de medier som okritiskt och ensidigt valde att dreva mot en enskild familj istället för att granska makthavarna. Författarna drar sig samtidigt inte för att vara kritiska mot föräldrarna och att lyfta fram fakta om dem som kan tyckas negativa. Boken täcker avsevärt mer än vad som framgår i denna artikel och går att ladda ned gratis på Nomad förlags hemsida.

Läs även: Debattsvar: Mer byråkrati löser inte socialtjänstens problem