”Det som har hänt i Hovrätten för Västra Sverige är alltså att det politiska parti som en gång nominerade nämndemännen så att de valdes av regionfullmäktige nu har bestraffat dem för deras påstått konstiga dömande. Kan dömandet bli mycket mer politiserat än så?” skriver Ilan Sadé om efterspelet till den uppmärksammade ”snippan”-domen.

På kyrkogårdarna händer det att man stöter på titeln ”Nämndemannen” framför namn på gravstenar från svunna tider. Därav kan vi dra slutsatsen att uppdraget ansågs som mycket hedervärt. Visst kan det ha varit ett sätt för att särskilja den döde från grannarna som nöjde sig med ”Lantbrukaren”, men man skulle å andra sidan knappast ha valt titeln om den inte stod för någonting stort och viktigt.

Nämndemannauppdraget har mycket gamla anor i Sverige – mycket äldre än partipolitiken och demokratin. Att dömande verksamhet inte är förbehållen överheten, utan att den ska ha lokal och folklig förankring genom att allmogen deltar på olika sätt, kan nog åtminstone spåras tillbaka till vikingatiden. Rättegång skedde och dom avkunnades vid tinget, där fria män möttes för att rådslå. Sedermera har det hela formaliserats för att börja hitta sin nuvarande skepnad någon gång under 1600-talet. Nämnden bestod då av hela tolv ledamöter, vilka i regel var storbönder från orten. Tillsammans med häradshövdingen, som var statens förlängda arm, utgjorde de häradsrätten.

Läs även: Sadé: Som man sår får man skörda

Än så länge har vi varken sövande kommunfullmäktigeprotokoll, partitrogna sossar eller shariastyrda centerpartister i sikte. Den politiskt tillsatta domstolsnämnden är en senare historia, som har kommit med partidemokratin. Kommunfullmäktige utser numera nämndemän till tingsrätterna och regionfullmäktige skickar folk till hovrätterna och förvaltningsdomstolarna.

Enligt rättegångsbalken ska nämndemannen vara myndig, inte vara i personlig konkurs och folkbokförd inom den aktuella domstolens område. Dessutom ska personen ”med hänsyn till omdömesförmåga, självständighet, laglydnad och övriga omständigheter” vara lämplig. En vindpust från gamla tider kan här förnimmas – särskilt detta med lokal förankring, omdöme och självständighet.

Rätta mig om jag har fel, men tills vidare vågar jag påstå att ingen stenhuggare i dag får i uppdrag att skriva ”Nämndemannen” på någon polerad yta, oavsett om den är avsedd för levande eller döda.

Kommunerna och regionerna är helt fria att till nämndemän utse personer som inte är partimedlemmar. Ändå blir det i stort sett aldrig så. Partierna får sina kvoter i enlighet med valresultatet och plockar därefter ihop sina lag. Ofta blir det gamla trotjänare och en och annan 20-åring. Minsta gemensamma nämnare är att de varken har jobb eller småbarn på halsen.

Nämnden utgör domstol i alla avseenden. I rollen som nämndeman är man inte företrädare för sitt parti. Juristdomaren är ordförande i målet och ska hålla styr på förhandlingen, men i övrigt är alla ledamöter i nämnden lika mycket domare som ordföranden. Alla har en röst. Alla ska noggrant pröva bevisningen i målet och, vid fällande dom, delta i straffmätningen. Därför är politisk inblandning i enskilda avgöranden och i synnerhet politisk inblandning från det parti som har nominerat nämndemannen detsamma som att den lagstiftande makten och den dömande makten slås ihop.

Självständiga, omdömesgilla domstolar är och förblir en grundbult i rättsstaten. I brottmål ska domstolen pröva ifall det som åklagaren påstår är bevisat och beviskravet är högt ställt. Opinionsbildning i massmedia i all ära, men det är vad som framkommer i domstolen som ska ligga till grund för domen.

Av den anledningen var jag kritisk till att Richard Jomshof (SD), ordförande för riksdagens justitieutskott, slog ned på en tingsrättsdom som inte hade vunnit laga kraft. Hur självständiga kommer exempelvis nämndemännen i en eventuell hovrättsförhandling att bli? Problemet är inte att domar diskuteras och kritiseras – sådant behöver vi mycket mer av – utan att det just är riksdagens högste företrädare inom området brott och straff som har synpunkter på en enskild dom innan saken är klar. Jomshofs utspel blev också kritiserat av tongivande jurister.

Läs även: Sadé: Får politiker kritisera domar?

Nu har det dock hänt någonting som får Jomshofs utbrott att framstå som en liten harkling under en hårdrockskonsert.

En dom från Hovrätten för Västra Sverige i ett mål om sexualbrott mot barn har valsat runt i riksmedia för att domarna ska ha tvivlat på vad som egentligen menas med begreppet ”snippa” i det inspelade förhöret med flickan. Tvivlet ska ha haft betydelse för att åklagarens beskrivning inte ansågs som tillräckligt bevisad, varför åtalet ogillades. Jag har inte själv satt mig in i domen och har därför ingenting att säga om den i nuläget. Kanske är den uppåt väggarna, vad vet jag. Däremot har jag ett och annat att säga om vad som senare har hänt.

De två nämndemännen (i hovrätten är de två, inte tre) som dömde i målet var båda aktiva socialdemokrater. Nämndemännen har nu valt att avsäga sig sina nämndemannauppdrag. Först framkom det att Socialdemokraterna i Göteborg berömde dem för deras avhopp, vilket i sig var knepigt. Nu har det dock uppdagats att det som först såg ut som beslut fattade av helt självständiga, omdömesgilla nämndemän snarare var följden av påtryckningar från partiet. Dagens Nyheter har nämligen avslöjat att Socialdemokraterna kallade nämndemännen till samtal för att ”coacha dem”. Först därefter lämnade de sina uppdrag.

Det som har hänt i Hovrätten för Västra Sverige är alltså att det politiska parti som en gång nominerade nämndemännen så att de valdes av regionfullmäktige nu har bestraffat dem för deras påstått konstiga dömande. Kan dömandet bli mycket mer politiserat än så? Alla nämndemän runt om i landet – giv akt! Budskapet är övertydligt. I sexualmål är det bäst att ta det säkra före det osäkra och hellre fälla än fria i knepiga fall, om man inte vill riskera offentlig uthängning och att partiet rycker undan mattan.

Lekmannainflytandet i den dömande verksamheten är viktigt att bevara. Jag tillhör inte dem som ropar efter ett totalt avskaffande av nämndemannasystemet, vilket en hel del andra jurister förordar. Då missar man att traditionen finns där av en anledning: att åstadkomma förankring och maktdelning. Experterna får inte segla i väg och själva få all makt över dömandet. Däremot måste nämndemannasystemet genomgå en ordentlig reform. Är det rimligt att nämnden är politiskt tillsatt? Om inte, hur skulle ett alternativt utnämningsförförande kunna se ut? Här någonstans är det dags att börja med en rejäl utredning. För som det är nu försvagas våra lekmannadomares självständighet, omdömesförmåga och integritet för varje dag som går.

Att sitta i domarnämnd och döma sina jämlikar är ett krävande hedersuppdrag. Det finns skickliga nämndemän i Sverige, men det finns också en hel del som inte håller måttet och uppdraget urholkas allt mer. Låt oss vända den utvecklingen. Låt oss se till att stenhuggarna på nytt får lära sig att stava till nämndeman.

Läs även: Sadé: Yttrandefriheten förtjänar ett starkare försvar