Sadé: Därför bör inte ordningslagen ändras
”Regeringen är helt uppenbart på väg att inskränka demonstrationsfriheten och indirekt yttrandefriheten med hänsyn till hot från den muslimska världen. Påtryckningar och aggressiva uttalanden är således effektiva för att Sverige ska vackla när det gäller yttrande- och demonstrationsfriheten inom de egna gränserna. Det är en katastrofal signal” skriver Nyheter Idags krönikör Ilan Sadé.
Med anledning av korankrisen överväger regeringen ändringar i ordningslagen för att inskränka demonstrationsfriheten. Det låter väl inte så farligt, tänker förmodligen många. Man MÅSTE ju inte tvunget stå utanför en ambassad eller en moské om man vill bete sig illa med en text eller någonting annat som många muslimer anser vara viktigt och rentav heligt.
Rätten att uttrycka sin uppfattning förutsätter inte att man har rätt att göra det var som helst och oberoende av sammanhang, låter det från dem som vill ändra lagen. Redan i dag finns det ju gränser och möjlighet för polisen att säga nej.
Rätten att demonstrera i det offentliga rummet är, mycket riktigt, begränsad genom bestämmelser i dagens ordningslag. Utgångspunkten är att demonstrationsfrihet råder, varför inskränkningar inte får ske godtyckligt. Av 2 kap. 10 § ordningslagen framgår det att tillstånd ”får vägras endast om det är nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten vid sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller med hänsyn till trafiken eller för att motverka epidemi”.
Det är alltså ordning och säkerhet på platsen eller i dess närhet som får beaktas. Hur en viss demonstration kan påverka det allmänna säkerhetsläget i Sverige är följaktligen inte ett skäl för avslag.
Det överväger nu regeringen att föreslå riksdagen att ändra. Frågan som då infinner sig är hur regeringen och de som stöder förslaget hade tänkt sig att inskränkningen i lag skulle utformas, utan att åstadkomma den perfekta gummiparagrafen som i praktiken inför hädelseförbud i det offentliga rummet. Djävulen sitter nämligen i detaljerna.
Den ena typen av inskränkningar handlar om valet av plats för en demonstration. Kanske övervägs det att ge polisen möjlighet att neka tillstånd framför just utländska beskickningar eller religiösa inrättningar. I så fall upprättas en katalog i lagen över vissa priviligierade organisationer och – i förekommande fall – medborgare. En manifestation mot Rysslands invasionskrig i Ukraina i närheten av den ryska ambassaden skulle således kunna nekas tillstånd om ryska staten börjar bli hotfull.
Verkar det rimligt?
När det gäller korankrisen lär det emellertid inte vara frågan om den exakta platsen som är avgörande för att gjuta olja på vågorna, utan det lär snarare vara vad som görs och sägs som utgör kärnfrågan. Vi lever dessutom i en digital era, med sociala medier och filmkameror i varje mobil. Är det i så fall vissa typer av skrifter eller symboler som plötsligt ska åtnjuta skydd mot att bli vandaliserade eller utsatta för spott och spe vid demonstrationer, med hänsyn till det allmänna säkerhetsläget? Var drar man gränsen?
Men framför allt: Ska polisen börja pröva en demonstrations tillåtlighet grundat på vad som ska framföras eller göras vid demonstrationen? Det man kan befara att regeringen har i tankarna är att en allmän skrivning om rikets säkerhet läggs in i ordningslagen som skäl för nekande av tillstånd, varigenom gummiparagrafen är ett faktum. Både det ena och det andra kan beaktas. Ett överklagande till förvaltningsrätten lär sällan bli lyckosamt.
Hur ska domaren kunna överpröva yttranden från exempelvis Säkerhetspolisen om att en viss ansökan om demonstrationstillstånd bör avslås med hänsyn till rikets säkerhet? Vilka verktyg har domarna för att kunna göra en sådan prövning? Dessutom kan ju en av de viktigaste poängerna med att demonstrera vara att visa ett folkligt missnöje mot starka makter som sitter på stort våldskapital.
Regeringen är helt uppenbart på väg att inskränka demonstrationsfriheten och indirekt yttrandefriheten med hänsyn till hot från den muslimska världen. Påtryckningar och aggressiva uttalanden är således effektiva för att Sverige ska vackla när det gäller yttrande- och demonstrationsfriheten inom de egna gränserna. Det är en katastrofal signal.
För att inga missförstånd ska råda, anser jag själv att det är en rätt nedrig och lumpen handling att förstöra böcker i demonstrativt syfte. Men sådan är ju yttrande- och demonstrationsfriheten; man får finna sig i både det ena och det andra. Att nu ge vika för att svansa inför utländska diktatorer och totalitära ideologier är det värsta tänkbara alternativet.
