Generositet är lovvärt – givet att det är ens egna resurser man är generös med. Att vara generös med andras pengar är inte generositet överhuvudtaget. Tyvärr är sådant vanligt när det kommer till våra skattepengar. Ofta framställs det som girigt att vilja behålla sina pengar, och generöst att spendera andras.

De flesta har inget emot att hjälpa de som har det svårt – inom vissa gränser. Att rädda liv är lovvärt, att förse folk med lyx är inte det. Vi hjälper hellre de som drabbats av ödets hårda lott än av sin egen ansvarslöshet. Det viktigaste är kanske att hjälpen faktiskt når fram, istället för att slösas bort.

Men dessa villkor glöms när vi är hjälpsamma med andras pengar. Det är lättare att kräv att andra ska bidra än att själv göra det, och vi är mindre nogräknade med hur andras pengar används. Plötsligt är det inte längre så viktigt att prioritera.

Detta är en olycklig sidoeffekt inte bara av vårt demokratiska system, utan även vår mänsklighet. När vi röstar för höga bidrag, massinvandring, ineffektiv klimatpolitik, eller för att på andra sätt hälla pengar över samhällsproblem, så får vi samma rättfärdighetskänsla som om det var våra egna pengar vi använde. Vi får hela rättfärdighetskänslan, men bara en miljondel av kostnaden. Resten faller på andra skattebetalare.

Denna tendens stärks av idén om att skatter betalas av ”de rika.” Dessa påstås vara en ond och sniken grupp som blivit rika genom att stjäla från oss hederliga människor. Detta är mestadels en illusion – den absolut största delen av svenska skatter betalas av vanligt folk. Skattepengarna vi är så generösa med kommer alltså från ”andra” medborgare. Men dessa ”andra” inkluderar oss själva.

När vi betalar för något själva så är vi bättre på att ta det viktigaste först. Detta är bra, då det leder till effektivitet och i slutändan till bättre hjälpförmåga. Detta tvingar oss att göra skillnad på allt vi vill ha och det vi verkligen vill ha.

Det är alltså inte förvånande att de som betalar minst för generositeten med svenska skattepengar också är mest positiva till dess användning. Detta gäller särskilt de som sköter användandet av pengarna, som kulturarbetare, byråkrater, och röstköpande politiker.

Som privatpersoner får vi spendera våra pengar precis som vi vill. Vi kan ju ”beskatta” oss själva hur lätt som helst genom att skänka bort våra pengar. Varför gör vi inte det?

Skälet är naturligtvis för att vi egentligen inte vill betala mer. Det vi vill är att andra ska betala mer. Därför föreslår jag följande: stryk all ”välgörenhet” från statsbudgeten, och sänk skatten med samma summa. Om folk faktiskt vill använda sina egna pengar till sådant så står det dem fritt.