Svensk lagstiftning har länge byggt på tanken att staten kan reglera vad som säljs och konsumeras inom landets gränser. Den digitala ekonomin har rubbat den föreställningen. Alltfler tjänster som svenska konsumenter använder dagligen drivs, ägs eller är registrerade i andra länder, vilket gör traditionell nationell tillsyn allt svårare att upprätthålla.

Frågan har blivit alltmer akut i takt med att EU:s inre marknad fördjupas och digitala plattformar växer sig större än enskilda medlemsstater. Samtidigt förändras svenska myndigheters roll från att vara ensam beslutsfattare till att bli en del av ett flerskiktat europeiskt tillsynssystem. Det väcker en rad frågor om vem som egentligen bär ansvaret när något går fel.

Svenska myndigheters begränsade kontroll över utländska aktörer

När en tjänst är registrerad utomlands men riktar sig till svenska användare uppstår ofta en gråzon i vem som har tillsynsansvar. Svenska myndigheter kan sällan agera direkt mot ett företag som saknar fysisk närvaro i Sverige, även om tjänsten används av tusentals svenskar varje dag. Detta gäller allt från molntjänster och sociala plattformar till mer nischade digitala marknader.

Svenska konsumenter rör sig fritt mellan inhemska och utländska digitala tjänster, oavsett var leverantören är etablerad. Netflix och Disney+ levererar innehåll från amerikanska servrar utan att svenska användare märker skillnaden. Spotify, grundat i Sverige men globalt distribuerat, hämtar musik från servrar runt om i världen. Booking.com förmedlar hotellrum från internationella partners direkt till svenska mobilskärmar. På samma sätt är utländska casino en naturlig del av det digitala utbudet för svenska spelare, med ett brett spelutbud och villkor som skiljer sig från svenska licensierade alternativ. Den gränsöverskridande logiken är densamma för alla dessa tjänster.

EU:s fria rörlighet försvårar nationell tillsyn

Mycket av förklaringen ligger i hur EU:s regelverk är konstruerat. Rättsakten om digitala tjänster gäller sedan februari 2024 i hela unionen och omfattar alla förmedlingstjänster som riktar sig till användare i en eller flera medlemsstater, oavsett var leverantören är etablerad, vilket Digg beskriver i sin genomgång av DSA. Det innebär att svenska användare visserligen får rättigheter gentemot utländska plattformar, men att tillsynen och sanktionerna i första hand hanteras inom EU:s gemensamma ramverk snarare än genom klassisk svensk lagstiftning.

Reglerna riktar särskilt in sig på de allra största plattformarna och sökmotorerna, vilket gör att flera centrala tjänster på den svenska marknaden omfattas utan att Sverige nödvändigtvis är huvudansvarig tillsynsmyndighet. Svenska myndigheter som Post- och telestyrelsen får därmed en roll som samordnare snarare än ensam beslutsfattare, vilket kräver ett annat arbetssätt än tidigare.

Konsumenters ökade användning av gränsöverskridande tjänster

Konsekvenserna syns redan i statistiken över konsumenttvister. Allmänna reklamationsnämnden rapporterar att antalet inkomna ärenden ökade kraftigt fram till 2023, där e-handel och olika former av digitala bedrägerier lyfts fram som huvudförklaringar i nämndens egen uppföljning. Många av dessa ärenden rör just köp från utländska aktörer som inte alltid är villiga att medverka i den svenska tvistlösningsprocessen.

Samtidigt fortsätter den digitala uppkopplingen att öka i rask takt bland svenska konsumenter. Post- och telestyrelsen konstaterar i sin senaste redovisning att antalet mobilabonnemang i Sverige vid slutet av 2024 uppgick till nästan 14,9 miljoner, en ökning som understryker hur uppkopplad befolkningen är mot digitala tjänster, ofta med global räckvidd. Ju mer uppkopplade svenska konsumenter blir, desto större blir också exponeringen mot tjänster som ligger utanför nationell jurisdiktion.

Politiska förslag för starkare svensk digital tillsyn

Mot den bakgrunden har flera politiska initiativ tagit form för att stärka svensk förmåga att hantera gränsöverskridande digitala tjänster. Regeringens beslut att förbereda ett inordnande av Myndigheten för digital förvaltning i Post- och telestyrelsen är ett sådant exempel, tänkt att skapa en mer samlad motpart gentemot globala aktörer. Tanken är att en gemensam myndighetsstruktur ska ge Sverige bättre förutsättningar att både tolka och praktiskt genomföra EU:s digitala regelverk.

Europaparlamentet har samtidigt betonat att de nya reglerna om digitala marknader och digitala tjänster syftar till att skapa rättvisa spelregler för alla it-företag oavsett storlek, vilket parlamentet redogör för i sin genomgång av lagstiftningen. För svensk del innebär det en förskjutning där nationell lagstiftning i allt högre grad handlar om att implementera och anpassa sig till gemensamma EU-regler, snarare än att skapa helt egna svenska lösningar. Hur väl den balansen lyckas kommer sannolikt att avgöra hur väl svenska konsumenter i praktiken skyddas de kommande åren.