Det är ännu ett par månader kvar till EU-parlamentsvalet. Valrörelsen i Sverige kommer, precis som i de övriga 27 medlemsländerna, rulla igång i slutet av april. Men valdeltagandet sjunker och medborgares förtroende minskar, något som kan komma att leda till att de nationalistiska och populistiska partierna får ökad makt, enligt en färsk undersökning av Timbro.

Den populistiska valrörelsens ledmotiv har varit bestämt åtminstone sedan 13 november 2013, då Geert Wilders, partiledare för nederländska Frihetspartiet, och Jean-Marie Le Pen, partiledare för franska Nationella Fronten, vid en presskonferens i Haag, Nederländerna, berättade att de hade kommit överens om att samarbeta för att ”bekämpa monstret i Bryssel”.

Sedan dess har ramberättelsen för valet varit klar: populisterna är på väg att ta över Europaparlamentet. Detta enligt en färsk rapport av Andreas Johansson Heinö, publicerad av Timbro.

Den brittiske författaren och migrationsexperten Philippe Legrain skriver i Svenska Dagbladet:

”Eftersom många inte bryr sig om att rösta i Europavalet, och de som gör det ofta proteströstar, kan extremhögern till och med visa sig bli den största enskilda partigruppen i nästa EU-parlament.”

Brysselbaserade tankesmedjan Notre Europe släppte i november 2013 en studie där de räknade med en ökning av antalet populister från omkring 140 mandat idag till cirka 200 mandat.

Intresset för EU svalnar

I samband med att EU-parlamentet har blivit en allt viktigare maktfaktor i europeisk demokrati, inte minst genom Lissabonfördraget, har medborgarnas förtroende för EU och intresset för Europaparlamentsvalet minskat. Valdeltagandet har sjunkit samtliga åtta val som hållits i EU-parlamentet, från 72 procent i genomsnitt 1979 till 43 procent 2009. Sedan 2000-talets början har motståndet mot EU ökat påtagligt, enligt mätningar från Europabarometer.

I Timbros rapport delas populisterna upp i ytterligare grupperingar. På vänsterkanten har vi partier som ryms inom gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster (GUE/NGL) medan det på högerkanten är mer grovhugget.

Vänsterextremister & vänsterpopulister

• Vänsterfronten (Frankrike)
• Radikala vänstern, Syriza (Grekland)
• Enade vänstern, IU (Spanien)
• Böhmens och Mährens kommunistiska parti, KSCM (Tjeckien)
• Portugisiska komunistpartiet, PCP
• Saskaņas Centrs, SC (Lettland)
• Greklands kommunistiska parti, KKE
• Arbetande folkets progressiva parti (Cypern)

Gränsdragningen är inte enkel, men åtta partier inom GUE/NGL framstår i rapporten som särskilt problematiska. Det är dels de fyra kommunistpartierna från Cypern, Grekland, Portugal och Tjeckien, dels de fyra vänsterkoalitionerna från Frankrike, Grekland, Lettland och Spanien som alla innefattar kommunistiska partier.

När European Voice i slutet av februari släppte en prognos gjordes bedömningen att GUE/NGL skulle kunna bli parlamentets fjärde största grupp med 67 mandat. I en motsvarande undersökning av Electionista förväntas GUE/NGL få 59 mandat. Det innebär nästan en dubblering av de 35 mandat GUE/NGL har idag.

GUE/NGL består huvudsakligen av icke-revolutionära partier, som exempelvis det svenska Vänsterpartiet. Däremot är det av intresse att se ifall de auktoritära revolutionära partierna som också ingår i gruppen kan förväntas få ökat stöd och därmed inflytande.

Idag har kommunistiska partier 19 mandat. Efter EU-parlamentvalet förväntas 37 mandat. Gemensamt för dessa partier är att de är kommunister till namnet och att de i partiprogrammen bekänner sig till marxism-leninismen.

Detta är partier som gärna vill se att EU upphör och att kapitalismen avskaffas, men de är inte tydliga med vad alternativet skulle vara eller hur dessa radikala förändringar skulle gå till. Istället landar det ofta i en ganska vag och allmän kritik mot ”globaliseringen”, ”eliten” och ”storkapitalet”. En mix som inte är lätt att kategorisera i termer av extremism eller populism.

Högerpopulister 

• Nationella fronten (Frankrike)
• United Kingdom Independence Party, UKIP (Storbritannien)
• Frihetspartiet, PVV (Nederländerna)
• Frihetspartiet, FPÖ (Österrike)
• Lega Nord (Italien)
• Dansk Folkeparti (Danmark)
• Sannfinländarna (Finland)
• Sverigedemokraterna (Sverige)
• Tvarka ir teisingumas (Litauen)
• Vlaams Belang, VB (Belgien)
• Slovakiska nationalistpartiet
• Folklig ortodox samling, LAOS (Grekland)

På högerkanten har omsättningen av partigrupper varit intensiv. Rubrikerna högerpopulism och högerextremism rymmer en lös skara partier med påfallande skillnader, både vad gäller ideologi och retorik. En konsekvens av detta är att det nu två månader före nästa parlamentsval fortfarande är osäkert om det kommer att bildas en eller två grupper och vilka partier som kommer att ingå i dessa. Sannolikt kommer osäkerheten kvarstå fram till valet.

En första slutsats man kan förmoda av det aktuella opinionsläget: styrkeförhållandena kommer att förändras genom att de idag grupplösa partierna vinner ett kraftigt ökat stöd, medan de mindre radikala högerpopulistiska partier som samarbetar inom ramen för Europa för frihet och demokrati, väntas ligga still i opinionen.

2009 var brittiska UKIP och italienska Lega Nord de mest framgångsrika högerpopulistiska partierna med 13 respektive 9 mandat. I år förväntas UKIP visserligen öka ytterligare men inte i lika stor grad som franska Nationella fronten. Nationella fronten har dessutom på förhand kommit överens med österrikiska FPÖ, belgiska VB och nederländska PVV om att samarbeta.

Detta innebär att Jean-Marie Le Pens och Geert Wilders allians har ett gott utgångsläge. De 25 mandat som krävs för att bilda en grupp kommer inte att utgöra något hinder och Le Pen kommer själv att bidra med de flesta. Däremot krävs ledamöter från minst sju länder. Utöver de fyra partierna som redan är klara väntas Lega Nord utgöra det femte.

Den starkaste gemensamma nämnaren för dessa partier är den radikala euroskepticismen. Det var ingen slump att det var just EU som var temat på presskonferensen i november 2013:

”Today is the start of the liberation of Europe from the monsters of Brussels” som Geerts Wilders uttryckte det.

Partierna delar alla en invandringskritisk och nationalistisk retorik. Men det betyder olika saker i olika partier: Geert Wilders invandringskritik är starkt islamkritisk, vilket inte är utmärkande för Nationella fronten. Tvärtom, Jean-Marine Le Pen har uttryckligen tagit avstånd från Geert Wilders idé att islam är inkompatibelt med Europa.

I frågor som inte rör nationell identitet eller invandring är skillnaderna mellan partierna ännu större. Geert Wilders PVV är ett marknadsliberalt parti medan Nationella fronten är protektionistiskt och står till vänster i ekonomiska frågor. Geert Wilders tar avstånd från socialkonservatism och är uttalad anhängare av hbt-rättigheter, medan flertalet av de nationalistiska partierna i Europa är starkt social- och moralkonservativa i värdefrågor.

Enligt Timbros rapport är  nationalistiska partier i Europa utan undantag starkt EU-negativa. EU uppfattas vara ett multinationellt projekt som både innebär och verkar för en uppluckring av de nationella gränserna – fri rörlighet av arbetskraft och ekonomiskt kulturellt kapital går emot grunderna i nationalistisk ideologi.

EU-kritiken har också varit framgångsrik bland väljarna. En del av framgången för många av de högerpopulistiska partierna på senare år är att de tonat ner invandringsmotståndet och istället prioriterat EU-frågan.