LEDARE Nyligen berättade Nyheter Idag att en tjänsteman på Brottsförebyggande rådet som arbetar med bland annat bedrägeribrott själv ägnar sig – enligt egen utsago – åt just bedrägligt beteende. Aftonbladets Oisín Cantwell menar att granskningen är ett hot mot demokratin. Jag menar att Cantwell glider mot fascistens syn på samhället.

En grundpelare i ett öppet och demokratiskt samhälle är att makten kan och ska granskas. En grundläggande fråga i detta synsätt är vem som är makthavare? Är det pensionären Jim Olsson i Göteborg eller är det Klara Hradilova Selin, utredare på statliga Brottsförebyggande rådet? Kanske är det bägge två?

Jag brukar ta stöd i resonemanget bakom de pressetiska reglerna när jag ska bedöma de här frågorna. Under ett seminarium i Almedalen berättade allmänhetens pressombudsman Ola Sigvardsson hur han resonerar om vad som är en makthavare som ska tåla extra närgången granskning.

Många människor tänker att en kändis per automatik är en makthavare. Men så enkelt är det inte. Om Mikael Persbrandt pudrar näsan med olämpliga substanser behöver det inte vara av allmänintresse av den enkla anledningen att Persbrandt inte har några offentliga uppdrag. Det är inte en människa vi kan ställa till svars om han gör en dålig prestation som skådespelare.

Men hur ska man då avgöra vem som ska tåla den där närgångna granskningen? När Nyheter Idag intervjuade Sigvardsson förklarade han resonemanget.

– Ledande politiker, tjänstemän, domare, jurister med ledande ställning, ledande företagare, ledande militärer men även grova brottslingar och terrorister. Jag brukar säga att det är antingen dem som bygger eller river vårt samhälle. Deras verksamhet har en samhällelig koppling, de får nöja sig med en mycket närgången granskning när de gör fel. Deras privata sfär är i själva verket mycket liten, sade han till Nyheter Idag.

I en kolumn publicerad hos Aftonbladet med rubrik ”Mobben på internet är ett hot mot demokratin” beklagar Oisín Cantwell att tjänstemannen Hradilova Selin på Brottsförebyggande rådet minsann har granskats. I hennes arbete varnar hon för bedrägeribrott och deltar även i en podd där hon diskuterar just den formen av brottslighet.

Det gör hon i egenskap av offentligt anställd tjänsteman, på en offentlig myndighet som finansieras med medborgarnas skattepengar. De som har uppdrag av det allmänna att arbeta mot brottslighet måste har ett högt förtroende av allmänheten. På samma sätt måste de finna sig i att bli granskade.

När det då visar sig att Hradilova Selin berättar på sin egen Facebooksida att hon ägnar sig åt att tjuvåka i tunnelbanan och att hon, enligt egen utsago, troligen gör sig skyldig till bedrägligt beteende, har detta allmänintresse.

Allmänintresset blir inte mindre när hon uttalar sig som expert i medier om brottslighet. På det sättet har Nyheter Idag, men även andra medier på internet, granskat makten åt folket – precis det som medier ska göra.

Men det tycker inte Aftonbladets Oisín Cantwell. I själva verket tycker han det rakt motsatta och konstaterar att etablerad media gjorde rätt som inte skrev en rad om att tjänstemannen själv ägnar sig åt att planka i tunnelbanan.

”Förvisso kan det även vara så att journalisterna kände till orsaken till att drevet bröt ut och därför inte ville ta i det ens med tång. I en intervju i Expressen, dagen innan skiten träffade fläkten, påpekade kriminologen nämligen att det alltid har skett sexuella ofredanden på festivaler”, skriver Cantwell.

Han gör en koppling här, att uttalanden från Hradilova Selin i Expressen låg till grund för att hon kom att granskas. Det är en helt korrekt iakttagelse och något som är helt normalt. Om en tjänsteman gör ett uttalande som många människor upplever avvikande eller rentav kontroversiellt, är det helt i sin ordning att titta närmare på tjänstemannen i fråga.

Kanske finns det en agenda bakom tjänstemannens uttalanden? Eller har tjänstemannen helt rätt i sak? Om det finns en misstanke måste man få lov att kontrollera och gå till botten med saker, det är själva poängen med offentlighetsprincipen och det är också poängen med att medier granskar.

Men det tycker inte Oisín Cantwell. Han tycker att det är ett ”hot mot demokratin” att granska den här tjänstemannen.

”Mobben skrämmer och tystar­ forskare och andra experter. Det är ett hot mot det offentliga samtalet och ytterst mot demokratin. Jag har ingen lösning på problemet, men vi måste­ prata om det”, avslutar Cantwell.

Han har rätt. Vi måste prata om det här. Jag tar gärna en diskussion med Cantwell. Vad han inte förstår är att hans egen inställning, om att man inte ska granska tjänstemän på en offentlig myndighet, i själva verket är ett uttryck för auktoritära idéer.

På ren svenska kallas det även fascism.