KRÖNIKA Att antalet särskilt utsatta områden enligt officiell statistik nu har växt till 23 stycken vittnar om att samhället och ytterst polisen tappar kontrollen och våldsmonopolet i dessa områden. Det berättar Örebropolisens utredare av grova brott, Peter Springare. Han menar att chefer inom polisorganisationen, inklusive rikspolischef Dan Eliasson, är handlingsförlamade när de i själva verket borde ta i med hårdhandskarna.

Rikspolischefen Dan Eliasson gick 21 juni ut i pressen och vädjade med en teatralisk retorik om hjälp. Han presenterade samtidigt en rapport där NOA, Nationella Operativa Avdelningen, nu identifierat 23 ”särskilt utsatta” områden bland totalt 61 utsatta områden runt om i landet. Det är alltså ett tillskott av ytterligare åtta ”särskilt utsatta” områden sedan den nya polisorganisationen sattes i sjön.

”Hjälp oss, hjälp oss”, kved han ynkligt och teatraliskt. Han vädjade till andra samhällsaktörer om hjälp med att komma till rätta med brottsligheten. Men detta duger inte, gode herr rikspolischef. Det som hänt och händer veckans alla dagar i dessa förlorade bostadsområden runt om i Sverige är utom all förebyggande och dialogkontroll. Det har helt enkelt gått käpprätt alldeles för långt. Det som händer i dessa områden i form av våld, skjutningar, utpressningar, hot och annan grov kriminalitet är polisens sak i allra högsta grad. Det är uteslutande vår sak att ingripa och rota runt i denna röra.

Det är vi poliser som måste se till att uppdaga brotten, gripa och utreda de kriminella gärningsmännen och därigenom se till att de blir inkapaciterade i anstalt där de hör hemma. Kort sagt det är vi inom polisen som med kraft måste återta våldsmonopolet i dessa områden. Det är vårt yttersta samhällsuppdrag. Det måste vi göra själva, genom för ändamålet intelligenta och professionella beslut och överväganden.

Exempelvis måste vi satsa på rätt saker när det gäller att bygga upp strukturer inom vår organisation, så att vi kan gå i land med vårt uppdrag och leverera det som skattebetalarna har rätt att förvänta sig. Kärnverksamheten måste prioriteras. Alla våra resurser måste under ett antal år uteslutande läggas på ordningspolisverksamhet och kriminalpolisverksamhet.

Sociala insatsexperiment med polisen inblandad och diverse dialogprojekt måste stå tillbaka till dess att förhållandena normaliserats, framför allt i alla utanförskapsområden runt om i Sverige. Det är ju helt befängt att tro att man mitt under brinnande ”krig” skall gå in och ägna sig åt förebyggande och dialogverksamheter. Vi kan heller inte hela tiden gömma oss bakom alibit att straffen är för låga och att åklagare släpper ut våldsverkare med vändande post.

Polisen måste av egen kraft och med stöd av den lagstiftning som faktiskt finns och som räcker till, ta tillbaka våldsmonopolet. Det är polisen som skall se till att kriminella inte öser stenar över blåljuspersonal. Jag tror vi lurar oss själva om vi adresserar problemen till polisens tillkortakommanden i utanförskapsområdena, för mycket till dålig lagstiftning och andra aktörers agerande. Detta är för närvarande polisens största ”utmaning”, rättare sagt problem, och det framgår med all önskvärd tydlighet att Dan Eliasson, Mats Löving och samtliga deras regionpolisledningar inte håller måttet och har förmågan att inse vad som krävs.

Först när förhållandena normaliserats kan vi utveckla samarbetsformer för förebyggande och dialogarbete och samverkan med andra aktörer för att bibehålla ett normaltillstånd. Generellt sett ”släcker vi inga bränder” eller griper våldsverkare, som står utanför lagen, med dialog och samverkan. Att tro detta är bara att bejaka en naiv illusion.

Från regionpolischefer och andra högre chefer runt om i landet hörs inte ett smack. Inte ett enda kritiskt ord eller kommentarer om vart vi är på väg. Varken internt eller externt syns eller hörs de. Totalt osynliga och avidentifierade trycker de skrämda och rädda i sina garderober. Detta trots att i stort sett hela polissverige håller på att resignera. Fler och fler bland chefsskikten längst ner börjar ge upp ”lojaliteten”. De högre cheferna framhärdar dock på bästa ”Bagdad Bob-maner”. Ibland tvingas de dock ut ur garderoben av Dan Eliasson.

Dessa chefer som har förminskats av Dan Eliasson och hans retorik, till att vara små språkrör utrustade med låtsasmegafoner som skall användas för att sprida ”goda exempel” och torgföra hur bra det går och ”nu ser vi att det vänder” och att vi hela tiden är ”på rätt väg”. Man tror på fullt allvar att detta kan ”lura” personalen och gjuta mod i organisationen.

De enda som verkar blir lurade, är politikerna, både på riks- och lokalnivå. Dessa chefer ser tydligen inte det mer än uppenbara, som alla andra ser. På något sätt är hela detta spektakel tragikomiskt. Det är ett skådespel som jag tror saknar motstycke inom svensk offentlig förvaltning. Hela tiden nya akter och nya buskisrevyer som visas i dagens ljus. Nu senast då Dan Eliasson vill ge oss ett smakprov på vilken handlingskraft han kan mobilisera. Helt plötsligt skall en halv miljard satsas på terrorbrott. Var kom den ifrån? En halv miljard, när svensk polis varje dag går på knäna till följd av en ständigt utvecklande vålds- och vardagsbrottslighet som håller på skjuta hela myndigheten i sank. Poliser som säger upp sig till följd av en miserabel organisation och en miserabel personalpolitik.

Allt detta har Dan Eliasson misslyckats med att rätta till. Man undrar ju hur den karln är funtad. Eller var det kanske så att Dan Eliasson felciterades vid pressträffen 21 juni? Det han sa var nog: ”Hjälp oss, hjälp oss härifrån, vi klarar inte av att leda svensk polis. Jag, Mats och alla de andra möjliggörarna runt om i landet”.