BLOGG Moderaterna behöver armbågar, självförtroende och ett jävlar anamma. Det är vad som krävs för att förhandla och söka stöd hos SD. Att gå vänsterut i politiken för att bygga stöd visar på motsatsen. Det är någonstans här Moderaterna har sin förtroendekris.

Flera moderater uppger att partiets kris handlar om förtroende. Det är inte fel på politiken, flera väljare tycker till och med att det är en bra politik som Moderaterna presenterar. Ändå tänker de inte rösta på partiet. De litar inte på Moderaterna helt enkelt och egentligen är det inte särskilt svårt att förstå.

En situation som närmast är tvärtom råder för Sverigedemokraterna. Ens inte partiets medlemmar anser att SD-politiken i alla lägen är den bästa. Det är på ett sätt naturligt då SD inte med enkelhet låter sig placeras på den traditionella höger-vänsterskalan, vilket i sin tur tvingar medlemmar att kompromissa över den ideologiska axeln. Men, jag har aldrig hört någon oroa sig över att SD plötsligt skulle bli mjäkiga och plötsligt byta fot i viktiga frågor.

Det är knappast ett parti som låter sig styras av medier, kändisars utspel – hur känslosamma och tårfyllda de än må vara, eller av tillfälliga politiska trender. De, om några, låter sig inte påverkas av plattityder, ”politiska finrum” och vad som för stunden anses vara ”god ton”.

Att bygga förtroende hos människor handlar mycket lite om vad du säger. Att prata varmluft är numera definitionen av de flesta politiker.

Det människor minns är skeenden som är avgörande, hur ett parti väljer att agera i en tuff situation. Och den idag tuffaste situationen för Moderaterna tycks vara att driva igenom sin egen politik. De kan få igenom en borgerlig politik med allt vad det innebär, om de söker stöd från Sverigedemokraterna. Lite talar för att M vågar gå den vägen. Partiet saknar självförtroendet att konfrontera mediernas proffstyckare och ylandet från högljudda småfalanger.

Istället kan vi vänta oss att den socialliberala linjen ligger närmare, kanske rentav en regering ihop med Socialdemokraterna – lite beroende på vem som kommer leda Moderaterna i valrörelsen.

En sådan utveckling kommer knappast öka förtroendet för M, däremot kommer Anders Lindberg på Aftonbladet att jubla. Det kommer uppfattas av väljare som att M än en gång fegar ur. Decemberöverenskommelsen var kanske det värsta exemplet på att lägga sig platt för vänstern. Motiveringen var då att stänga SD ute. Och samma motivering gäller fortfarande om M viker sig.

Det M behöver är den ”streetcred” SD byggt upp. Missförstå mig rätt, jag syftar inte på de skandaler som många förknippar med SD. Istället är det partiets förmåga att helt gå sin egen väg, hur mycket medier och annan opinion försöker påverka partiet, eller i första hand de som överväger att rösta SD. Sådant ser väljare och det bygger förtroende. Det visar även på ett stort självförtroende.

Migrationspolitiken är bara en del i detta. Även om Moderaterna och Socialdemokraterna svängt i frågan kommer knappast de väljare som valt SD att ompröva sitt beslut. I det större perspektivet handlar det om att utmana vad som i slarvig mening kallas ”etablissemanget”. Eller att politiken på riktigt vågar bryta ”normer” om man så vill.

För det krävs armbågar, självförtroende och ett jävlar anamma. Omvänt gäller att om M inte vågar ta stöd av SD, då saknas just de egenskaperna.