DEBATT Arbetet mot näthat kan få oönskade effekter som ytterst kan begränsa yttrandefriheten. Det menar advokat Henrik Sundström som kandiderar till Europaparlamentet för Moderaterna.

Näthat. I grunden betyder ordet inget annat än sedvanligt illegala uttryck, som förolämpningar, förtal eller brott mot hetslagstiftningen, fast på nätet. På senare tid har vi dock kunnat se en betydelseglidning, ofta med politiska förtecken. Folk har helt enkelt svårt att hålla sig ifrån att kalla det man inte gillar för ”näthat”.

När MUF gjorde en film om vilken otrevlig debattör Annika Strandhäll varit i TV, så svarade en tjänsteman på SSU att det inte var första gången som unga moderater näthatade Strandhäll. Detta är naturligtvis inte bara en debatt i Sverige. Politiker i hela Europa har under flera år tävlat med varann om vem som tycker sämst om näthat.

Efter terrorattackerna i Bryssel enades EU:s ministerråd om att senast i juni 2016 ta fram en uppförandekod för hatpropaganda på nätet, som ska reglera hur de stora IT-företagen som Facebook och Twitter ska hantera frågorna. Efter att ha lagt mycket tryck på företagen enades EU-kommissionen och de fyra IT-jättarna Youtube, Facebook, Twitter och Microsoft om denna skriftliga uppförandekod i maj 2016. Det som media rapporterade om koden var huvudsakligen att IT-bolagen lovade att granska majoriteten av anmälningar om hatbrott inom 24 timmar.

Vad media skrev mindre om, var att det även skrevs in ett system med tillförlitliga rapportörer, trusted flaggers på engelska. I den svenska texten i uppförandekoden står att medlemsstaterna och EU-kommissionen ska ge företagen ”tillgång till ett representativt nätverk av partner från civilsamhällets organisationer” som ”kan bidra med anmälningar av hög kvalitet”.

Det som EU-kommissionen tycks ha haft i tankarna med ”civilsamhället” är huvudsakligen stiftelsen INACH, som är en förkortning av International network against cyber hate. INACH är idag en paraplyorganisation för huvudsakligen föreningar och organisationer som arbetar med att ”implementera mänskliga rättigheter på internet”. INACH tycks också alltid vara representerat på de möten och konferenser som EU anordnar angående uppförandekoden, och man får projektmedel av EU för att arbeta med frågorna.

I slutet av december i fjol publicerade INACH ett strategiskt dokument, Policy recommendations to combat cyber hate. Man fastslår bland annat att IT-företagen är mer villiga att ta bort innehåll om ett stort antal anmälningar görs, eller om anmälan kom från en tillförlitlig rapportör. Vidare skriver man att anmälningar från tillförlitliga rapportörer kan behandlas snabbare av IT-företagen, eftersom dessa anmälningar inte behöver kontrolleras lika noga. Om innehåll tas bort av felaktiga skäl, föreslår man att det ska finnas möjligheter att överklaga åtgärden att ta bort innehållet.

Även om uppförandekoden är en frivillig överenskommelse, och IT-företagen är privata, så är hela syftet en offentlig reglering av yttrandefriheten. Att så har skett helt utan lagstiftning och helt utan garantier för den enskilde medborgarens rättigheter är ett stort problem. Det är svårt att frigöra sig från intrycket att EU-kommissionen har tagit en genväg för att kunna reglera det som skulle möta motstånd att reglera på annat vis.

Inskränkningar av individens rättigheter, som yttrandefrihet, får i grunden bara göras genom lagstiftning. Sådan lagstiftning får också bara antas om den har legitima skäl som väger tyngre än individens rättigheter. Varje individ som utsätts för en inskränkning av sina rättigheter ska också ha tillgång till ett effektivt rättsmedel. Lika mycket betänkligheter inger sättet att arbeta genom tillförlitliga rapportörer. I princip handlar det om inrättandet av en privat ordningsstyrka, utom varje form av demokratisk kontroll.

Vem kontrollerar att de tillförlitliga rapportörerna arbetar objektivt och utan politiska agendor? EU-kommissionen skriver tydligt att det är en uppgift för bland andra medlemsstaternas regeringar att utse och tillhandahålla tillförlitliga rapportörer. Vi vet också att nätverket #jagärhär har nära och goda kontakter med Sveriges regering. Ett av syftena med dessa kontakter är sannolikt att få bli en sådan tillförlitlig rapportör i EU-kommissionens mening.

Vi ser med andra ord en mycket nära framtid, där organisationer som #jagärhär mer eller mindre självsvåldigt kan kontrollera vad som får publiceras på sociala medier i Sverige. Jag kan förstå om det finns goda intentioner bakom EU-kommissionens agerande. Men samtidigt har det skapats ett rättsstatligt monster. I bästa fall kan nackdelarna begränsas till att ett gäng prussiluskor befordras till privata poliser på sociala medier.

I värsta fall, och i tangentens riktning, så har EU-kommissionen skapat en infrastruktur som står redo för en fascistisk polisstat.

Henrik Sundström (M)