Avreglera allt och köp in jordbruksvaror från andra länder är Fredrik Segerfeldts lösning på den pågående krisen i jordbruket. Veronica Palm (S) tycker att man ska äta mindre kött. Kvalificerat tramsande som visar på fundamental okunskap om hur ett samhälle fungerar, skriver Anna Jung och Edward Nordén, Medborgerlig Samling.

Fri invandring så att någon kan leva på ris i en pappkartong nära dig, badkaren som dödar fler än terrorister och bönder som går på socialbidrag. Den teoretiska tokliberalismen slår till igen. Man vet allt – men förstår ingenting.

Upprinnelsen är en morgonsändning på TV4 där den liberala debattören Fredrik Segerfeldt och Veronica Palm (S) kommenterar den pågående krisen i lantbruket som effekt av torkan. Den före detta socialdemokratiska riksdagsledamoten Veronica Palm visar på en anmärkningsvärd okunskap med svaret att vi ska ”äta mindre kött”.

Fredrik Segerfeldt har även skrivit en debattartikel i Expressen om svenskt jordbruk.

Att krisen på något vis skulle avhjälpas av detta är argument från yttre rymden. Det är lika märkligt som att föreslå annektering av Grönland som svar på integrationsproblemen. Verkligheten göre sig icke besvär.

Fredrik Segerfeldt däremot köper, av princip, utländskt kött eftersom kvaliteten enligt honom är bättre, antibiotikaöveranvändning är irrelevant och för att bönder lever på bidrag. När panelen flamsat sig igenom debatten kommer ilskan från landsbygden där många bönder ligger sömnlösa med farhågor om att lämna sina hem, gårdar och yrken. På grund av vad? Tre månaders torka? Så enkelt är det uppenbarligen inte.

Jordbrukspolitik är delvis politiserat. Alla fungerande länder subventionerar sin livsmedelsproduktion för att säkerställa tillgänglig mat. Detta eftersom man dör utan mat. Även liberala akademiker. Men också eftersom suveräna stater kan pressas till vilket pris och eftergift som helst utan tillgänglig mat, då man får konflikter om en del av befolkningen står utan mat, samt att man ser tillgängligheten som en del av fungerande statsstruktur och säkerhetspolitik.

Vissa av statens kärnverksamheter liknar varandra i flertalet fungerande länder av precis samma skäl. Från USA till Thailand, Mexiko, Sydafrika eller Finland. Även om det är spännande att diskutera dessa ämne så förstår de flesta varför man inte privatiserar allt utan söker viss gemensam kontroll och finansiering på vissa håll.

Segerfeldts resonemang är naivt på samma vis som den naivitet som drar fram problem överallt i Sverige just nu. I synnerhet i nuet så finns det få människor som inte uppfattat att svensk beredskap är gravt eftersatt. De här naiva resonemangen behöver få ett slut för att vända Sverige tillbaka till det vi borde och kunde vara.

Om samtliga av världens fungerande – och många dåligt fungerande – länder subventionerar sin livsmedelsproduktion så är det svårt att bryta. Svenska jordbruksföretag och bönder blir inte rika på de stöd som utgår efter höga skatter, kostnader och subventionerade pris på maten. Maten är billig eftersom den subventioneras. Svensken lägger knappt hälften så mycket pengar på mat idag som för 50 år sedan. Samtidigt så har Sverige ett av världens renaste och säkraste livsmedel. Utan en subventionering så hade den ekvationen naturligtvis inte gått ihop.

Eftersom stöden och systematiseringen utgår ifrån en gemensam europeisk budget så är den större än de budgetar som inte samordnas utan ligger på nationella plan. Det är tämligen lättbegripligt när man ser den informationen.

Med resonemang som Segerfeldts så skulle Sverige tappa kontrollen över matens innehåll (antibiotika och kemikalier är bara en del av detta), bli helt beroende av import från andra länder, kunna pressas av både pris och tillgång till livsmedel, belasta andra länders miljö mer negativt, göra säker mat till en klassfråga och ändå behöva hantera igenvuxna landskap och landsbygdens miljö. Med så svaga förutsättningar är Sverige inte hållbart mer än i perfekt fredstid, global högkonjunktur och en omvärld som inte villl ta mer betalt för maten än ett kompispris.

Det är lika naivt som att tro att vi kan hyra in det finska försvaret om Sverige skulle anfallas militärt. Eller att avskaffa all anti-terrorverksamhet eftersom badkar dödar fler människor än terrorister. Sverige behöver en seriös politik om livsmedelsproduktion, inte tyckare och riksdagsledamöter som fabulerar om overkliga lösningar på problem som inte formulerats utifrån verkligheten.