LEDARE Frågan om romer har kommit att bli en såväl laddad som känslig fråga. Det syntes inte minst i debatterna efter gårdagens artiklar om en utdelning av kläder till hemlösa i Göteborg. Anklagelser om rasism kommer från ena hållet, andra människor raljerar om att alla zigenare minsann stjäl. Bilden behöver nyanseras.

Jag har själv romsk bakgrund och det är något jag tidigare bland annat bloggat om. Det är på min pappas sida och tidigare idag intervjuade jag en släkting till mig, predikanten Målle Lindberg som själv kallar sig zigenare. Den hängande frågan är, stämmer det att romer verkligen beter sig så illa som en del människor hävdar? Låt mig nyansera bilden något och förklara det så gott jag kan ur en svensk historisk kontext.

Vallackare, lumpsamlare och skrothandlare

När jag var i tonåren umgicks jag en hel del med såkallat ”resandefolk”, vilka normalt anses vara romer. Även ordet zigenare förekommer, en del menar att det är en nedsättande term och andra menar att det är inget fel med det ordet. Förutom de begreppen förekommer även ordet ”tattare” vilket även resandes själva anser definitivt är nedsättande. Ungefär så skulle jag vilja beskriva hur bilden ser ut.

Historiskt har resandefolket som namnet antyder, varit på resande fot och inte riktigt bostadda på en och samma plats. De har haft vissa säregna typer av yrken. Det har varit arbeten som inte ansetts riktigt fina nog, exempelvis att kastrera hästar vilket i folkmun kallats vallackare. Andra har arbetat med att tillverka tråd, vilket på resandespråket romani chib heter ”tav”. Därav förekommer även ordet ”tavring” om resandes, vilket bör förstås som ”den som tillverkar tråd”. Andra försörjningar har varit lumpsamlare och skrothandlare.

Man kan säga att resandefolket är en del av svensk kultur, på både gott och ont. Vi har låneord från romani chib i det svenska språket och jag vågar påstå att mycket av det som idag anses genuint svenskt en gång i tiden kommit från just resandefolket och romer.

Många är framgångsrika och duktiga

En del människor skäms för sin resandebakgrund, eller romska bakgrund, då det inte alltid anses så fint. I de artiklar jag skrev igår förekom kommentarer som var nedsättande mot romer och det ligger nära till hands att en bild av den tjuvaktiga zigenaren målas upp. En del kallar detta rasism, andra menar att det är sanning. Jag menar att bägge delarna kan både vara sanna och falska på samma gång. Världen är inte svartvit.

Först av allt, de flesta som bor i Sverige med en romsk eller resandebakgrund (en del menar att detta är samma, andra menar att det inte är det) visar inte detta öppet. Många är mycket framgångsrika och driftiga, något det finns många exempel på. Den största massan är precis som alla andra, det går inte se eller märka vem som har en resandebakgrund.

Det finns även de som håller fast vid sitt arv som resande eller romer. Det kan vara kulturella inslag, framför allt att man behåller delar av eller hela språket. Till detta finns även ett helt levnadssätt med allt vad den kulturen innebär. Jag har träffat många av de människorna och om det är något jag kan rekommendera så är det att lyssna på alla historier som finns om än den ena och än den andra. Det är något som är centralt hos resandefolket, själva historieberättandet.

Men det finns även de som inte alls sköter sig. Det måste man kunna säga utan att det blir kontroversiellt. Många av de berättelser som återberättas från äldre generation till yngre kan mycket väl innehålla inslag av både ordningsmakt och fängelsevistelser. Det är en en del av kulturen, vare sig man vill erkänna det eller ej. De flesta som idag växer upp som resandes ser detta som en kuriosa, en del av det förgångna. Men det finns även människor som än idag lever kvar i den här kulturen. Jag har sett det själv på nära håll. På lite för nära håll om jag ska vara helt ärlig.

Man ska inte hymla om saker, men man ska inte vara orättvis heller

Jag har noterat att debatten om romer från Rumänien är lika polariserad som allt annat som rör migration och invandring. Det är antingen svart, eller så är det vitt. Låt mig först poängtera att jag förvisso inte har jättebra koll på just romer från Rumänien eller Bulgarien, alltså de personer man normalt syftar på när man talar om tiggare. Men det jag läst mig till och så som jag förstått det, så ser inte deras historia väsensskild ut från den historia som finns hos resandefolket i skandinavien.

Den berättelse jag skrev om igår, om det som hände i Göteborg när kläder skulle delas ut till hemlösa, skulle mycket väl kunna vara en berättelse från förr. Det skulle kunna vara en av de berättelser om hur resandefolket lurade ”bönderna”, som de själva uttrycker det. Dramaturgin och tillvägagångssättet stämmer nästan kusligt in på de berättelser jag själv hört från släktingar och vänner med resandebakgrund. Om hur det nästan var en sport att lura till sig så mycket som möjligt. Dåtidens variant av att vara streetsmart.

Den bilden av zigenaren finns i många människors medvetande. Även i mitt medvetande. Det kan dels betyda att jag är lite väl okritisk när jag intervjuar människor i en artikel som berör ämnet, eller är jag extra nogrann och ställer kritiska frågor för att inte av misstag gå i en fälla. Jag har siktat på att göra det senare.

Och ämnet väcker känslor.  Ni som går loss på alla cylindrar om vilket tjuvaktigt och skamlöst folk zigenare, romer och tattare är, läs lite extra noga nu. Jag vänder mig till dig.

Är alla i Sverigedemokraterna rasister?

Nej, svarar du antagligen med ryggmärgen. Såklart inte alla är rasister i SD tänker du. Du kanske till och med tänker att SD hela tiden oförtjänt beskylls för rasism, trots att en hel del människor tvingats ut ur partiet på grund av nolltoleransen. Jag har själv varit medlem i Sverigedemokraterna och jag kan intyga att en och annan kontroverisell person sökt sig dit, för att vara diplomatisk. Men nej, givetvis är inte alla i Sverigedemokraterna rasister.

På samma sätt är det med romer, resande och vad en del kallar ”tattare”. Det finns allt från de mest hederliga till de mest skrupellösa. Ungefär som samhället i stort. Och det är just detta som ibland måste poängteras när debatten blir svartvit, det finns en miljon nyanser däremellan som sällan får plats när man pratar om saker. När ”PK-media” berättar en ”snyfthistoria” behöver den inte alls vara vinklad. Det är många romer i Rumänien som lever under svåra förhållanden. När volontärarbetarna i Göteborg berättar sin bild behöver den inte vara osann den heller.

Jag tror inte på idén om att inte berätta om saker för att det kan skapa ”fel” konsekvenser. Jag tror på att berätta som det är. Att återberätta det som människor berättar för mig. Det som på sätt och vis journalistik handlar om.

Om inte annat för att just det är en del av resandekulturen. Berättandet.