När hörde du senast någon journalist fråga SVT:s Hanna Stjerne vad hon har i lön eller vad hon har för sidouppdrag? Medierna i Sveriges Radio ville veta hur mycket pengar Katerina Janouch tjänar på sin medborgarjournalistik. Varför förväntas hon berätta sådana saker när den frågan aldrig ställs till andra journalister, undrar Katerina Janouch i en ny krönika.

Det dimper ner ett mejl från Medierna i Sveriges Radio P1 och en reporter som heter Jonna Westin skriver att hon gör ett reportage om swishjournalistik och att hon hör av sig till olika aktörer/plattformar som får in intäkter på det sättet.

Hon skriver att hon vill prata med mig om hur jag jobbar. Hon är nyfiken och vill veta hur mycket pengar jag får in.

Min första reaktion är avmätt förvåning. Med vilken rätt tycker sig en anställd hos public service kunna ställa mig en fråga om min ekonomi? Mejlet doftar ett slags unken överlägsenhet, sådan som de anställda hos statlig radio och television ofta lider av, en form av ”vi och de”-mentalitet där ”vi” är gammelmedia och ”de” är dissidenterna, de som vägrar anpassa sig till de tillrättalagda lögnerna och fejkade nyheterna som traditionella mediekanaler idag svämmas över av.

Det råder ett slags ofräsch hybris bland etablissemangets journalister och krönikörer där de gärna sätter sig över oss som kör vårt eget race, på våra egna plattformar, stöttade av det folk som är less på desinformation och vänstervridna sagor.

Snart ser jag på sociala medier att även journalisten Joakim Lamotte uppvaktats av Medierna i samma ärende. Han är förbannad, med rätta, och skriver ett ilsket inlägg där han undrar hur det kommer sig att P1 vill gräva i hans privatekonomi när de fullständigt nonchalerar det faktum att han och hans familj den senaste tiden utsatts för grova hot?

Journalister lever farligt inom EU, det senaste offret är den bulgariska undersökande journalisten Viktoria Marinova som hittades våldtagen och mördad i en park i staden Ruse. Förra året sköts en slovakisk journalist och hans flickvän ihjäl och en kvinnlig journalist sprängdes till döds av en bilbomb på Malta.

Jag tänker att Jonna Westin på Medierna har redan bestämt sig. Vi Swishjournalister är en främmande fauna man ska betrakta som något slags exotiskt inslag i branschen, en suspekt kategori som ”finare” reportrar kan göra som de vill med.

Jag tänker att det är sorgligt att public service inte istället är mer intresserade av hur det faktiskt kommer sig att medborgarjournalistiken och alternativa medier växer fram och får allt fler läsare. Varför behövs vi, varför läser man oss, vad har vi att berätta om samhället och vad är vår existens för symtom på hos mediebranschen?

Hur kommer det sig att det inte är mer intressant än vilka intäktsmodeller det är som gör att vi överlever? Hur kommer det sig att lata mätta katter med sina månadslöner och sin begränsade publicistiska förhållningsorder inte försöker skapa ett vettigt samtal om hur debattklimatet i Sverige spårat ur?

Jag förstår att det är känsligt att skåda sanningen – nämligen att vi medborgarjournalister med enkla medel gör det jobb som public service för det första knappt klarar av och för det andra undviker som pesten. Ändå dagdrömmer man om att det skulle finnas en smula heder i kroppen på dem som fortfarande ser sig i spegeln och kallar sig för journalister.

En annan relevant fråga är varför vi som arbetar inom alternativa medier förväntas att öppet redovisa våra metoder, kontakter, inkomster, och generell finansiering? Något sådant avkrävs aldrig de traditionella medierna, och de gånger de får liknande frågor möts dessa med tystnad. Ingen frågar Jonna Westin vad hon har för lön och anställningsvillkor. Ingen ifrågasätter hennes metoder. Ingen vill granska hennes löneutbetalningar och kontoudrag samt eventuella extraknäck.

Men bara för att en journalist står ensam utan ett mäktigt mediehus i ryggen anses man vara fritt villebråd att ifrågasätta. Etablissemangets förakt blir inte större än så.

Och samtidigt våldtas en ung tjej av sex män i en lägenhet någonstans i Gällivare. Någon skjuter rakt ut i skogen från en bil i Lycksele. Någon dör i en operationskö. Någon kan inte längre gå i skolan för att den inte orkar med dödshot. Någon går inte längre ut för att den är rädd för rån. Och det är oss medborgarjournalister dessa människor kontaktar, i sin förtvivlan och sorg. För att vi är de enda som lyssnar. För att vi skriver om verkligheten som den är, utan filter och förskönande undvikande av fakta. För att vi är de enda som ger dem hopp när övrig media ljuger och förtiger. Tänka sig, det kanske är värt en swishhundring eller två.

Inslaget i Medierna har när den här krönikan publiceras inte sänts.