Det samhälleliga svek som orsakade tragedin i ett litet skånskt samhälle där ett misslyckat utvidgat självmordsförsök ledde till ett mordåtal måste lyftas fram i ljuset. Att politiker blockerar möjligheten till en smärtfri död under omständigheter man själv valt och istället tvingar människor till utdraget lidande och misär är en skandal.

På köksbordet ligger en bunt gamla fotografier utspridda. De flesta är svartvita. På ett av dem syns en man som sitter med sina barn på stranden. Det är taget i början av 60-talet, i en tid när livet var självklart.

Idag, nästan 60 år senare, har den nu 87-årige mannen precis släppts ur häktet där han har suttit de senaste sex månaderna. Nu väntar han på domen efter veckans rättegång där han stått åtalad för mord på sin två år yngre livskamrat. Det är väl hon som har tagit bilden av mannen och barnen på stranden. Med en rakkniv skar han upp hennes ena handled och sedan försökte han göra det samma på sig själv. De hade ett liv tillsammans och de ville dö tillsammans.

En av parets söner, kanske ett av barnen på bilden, berättar i förhör att han inte är förvånad över det inträffade. Tragedin, säger han, är att pappan överlevde.

Hon var multisjuk, plågades av smärtor och fick periodvis krypa runt i hemmet eftersom benen inte bar och hon lätt ramlade. Bara mot smärtan skulle hon ta minst fjorton tabletter varje dag. Han i sin tur är nästan blind och sedan en fallolycka för ett par år sedan går han hopkrökt och har ständiga problem med ryggen och knäna. Det senaste året har hans hälsa drastiskt försämrats.

– Jag har slutat att leva, hon har slutat att leva också. Och det var ett bra tag sen, säger han i förhör.

Händelsen, som inträffade i ett litet samhälle i Skåne där paret bott i fem decennier, har på nytt satt frågan om rätten till dödshjälp i blickfånget, men det är en fråga som inget av riksdagspartierna vill ta i trots att en Novus-undersökning från 2018 visade att en majoritet av befolkningen är positiva till det. Mannen berättar själv i förhör att han tycker att det är konstigt att möjligheten till assisterad dödshjälp finns i Schweiz och Nederländerna, men inte i Sverige. Innan de på egen hand försökte avsluta sina liv hade kvinnan letat information på internet om möjligheterna att få hjälp utomlands, men de kände att de var för gamla och för svaga för att orka resa runt och ligga i.

I Sverige drivs frågan om rätten till aktiv dödshjälp av organisationen Rätten till en värdig död, RTVD, men även om deras förslag hade blivit politisk och juridisk verklighet hade paret inte fått den hjälp de ville ha. Ett av kraven för läkarassisterad dödshjälp enligt RTVD är att man skall lida av en obotlig sjukdom. Att inte kunna ta hand om sig själv, att bli liggande i timmar i sin egen avföring, att inte kunna använda bilen för att synen har svikit och med den isolering som följer, rädslan att bli lämnad ensam när livspartnern har gått bort, är inte tillräckliga skäl.

I en sammanställning av de olika partiernas inställning i frågan som gjorts av Sydsvenskan är inkonsekvensen uppenbar. Det talas om att samhället värnar rätten till liv samtidigt som varken självmord, passiv dödshjälp eller abort är kriminaliserat – med all rätt – och att sjukvårdens uppgift skall vara att bota, lindra och trösta. Fantastiska floskler. Och medan omyndiga personer får könskorrigerande hormonbehandling med livslånga irreversibla effekter behandlas våra äldre som barn som inte kan fatta egna beslut.

Läkarförbundet vill inte heller tillåta aktiv dödshjälp och menar istället att den palliativa (lindrande) vården skall förbättras och att möjligheterna till ett smärtfritt slut på livet skall bli större. Det är naturligtvis bra, men att inte alla ser fram mot att ligga neddrogade, omhändertagna av okända personer, undangömda på ett själlöst äldreboende – där inte ens alla de som faktiskt vill ha plats får det – tas ingen hänsyn till. Sjukhuspersonalens eventuella obehag över att behöva skriva ut dödliga doser läkemedel ses som ett större problem än att människor tvingas leva med utdragna smärtor och en ensam och ovärdig avslutning på livet.

Paret i Skåne ville inte släppa in främlingar i sitt hem och de ville inte flytta. De hade sitt hus och sin trädgård där de trivts i så många år. De tog hand om varandra så gott de kunde, precis som de gjort hela livet. När mannen blev blind fick kvinnan bli hans ögon, och när kvinnan blev svag fick mannen bli hennes händer. Det var deras val och det skall respekteras. Ingen annan har någon rätt att sätta sig till doms över dem.

Men individens frihet och egna val är inte högt värderat i Sverige. Någon riktigt liberal kultur existerar knappt. Läkares och politikers åsikter väger alltid tyngre än den enskilde individens, även i frågor som inte påverkar någon annan än den enskilde. När kvinnan i paret hade så fruktansvärda buksmärtor att hon drabbades av panikångestattacker kunde hon inte ens erbjudas morfin att ha hemma eftersom hon inte hade en dödlig sjukdom. Det hade varit emot reglerna.

Det skånska paret hade i flera års tid pratat om att de själva ville kunna avsluta sina liv tillsammans när de var för gamla och sjuka för att kunna ta hand om sig själva, och de senaste åren blev frågan ständigt alltmer aktuell då deras kroppar allmer svek dem. De hade haft ett långt, gott och aktivt liv tillsammans. De hade rest, ridit och seglat tillsammans och uppfostrat tre fina söner. De hade aldrig haft något behov av andra. De hade varandra.

Den 18 oktober pratade de om allt roligt de gjort tillsammans, och hon kramade om honom och berättade att han inte fick lämna henne ensam. Hon lade sig i hans säng och sträckte fram sin vänstra arm. Ett snitt var allt som krävdes. Hon ryckte till och undslapp sig ett skrik av smärta men slappnade sedan av och log. Han försökte flera gånger skära upp sina egna handleder men hittade inte rätt så det blödde inte ordentligt. Efter ett tag insåg han att han fick ringa polisen.

När polisen kom dit och tagit hand om mannen hittade de en handskriven lapp i trappan upp till övervåningen där paret hade sina rum. Texten på lappen var riktad till den av parets söner som brukade komma förbi en gång i veckan för att fika och handla mat. ”Du borde nog ringa polisen. Vi är på andra våningen.” stod det på lappen som avslutades med en ursäkt för att det var slarvigt skrivet. Mannen hade lagt lappen där för att skona sonen från att behöva hitta deras döda kroppar.

– Det var aldrig meningen att jag skulle komma ner igen ju, förklarar han i förhör.

I ett kuvert på köksbordet hittades de gamla fotografierna. Minnen från det liv de borde haft rätt att äga hela vägen till slutet.