Etablerade partier och dess företrädare sätter sig till doms över människor som reagerar och protesterar över samhällsutvecklingen. Reaktionerna betraktas som hat, som behöver begränsas. Gärna motiverat med att man ska skydda demokratin. Det är svårsmält att se dem som är direkt ansvariga för den situation samhället befinner sig i sätta sig till doms över de som sagt ifrån. Det är direkt provocerande, skriver Edward Nordén och Fredrik Körner, Medborgerlig Samling.

Den onda, goda och fula tonen diskuteras allt oftare. I synnerhet den fula.

Vänstern och liberaler är alltmer kränkta och chockade över språkbruket hos smutshögern, dynghögern, fiskmåshögern, neandertalhögern, höhö-högern med dess blåbruna, hatsvansade, Trumpälskande, fasctistoida, koskitsliknande, banjospelande, outbildade, obegåvade, inskränkta, groteskt obildade och islamofoba, högerpopulistiska, rasistiska, nazistiska, bonnläppiga, fattighatande, oliktänkande undermänniskor på nätet.

Vars felaktiga tankar betraktas som hat. Vars åsikter man tycker borde undantas yttrandefriheten och stängas av från privilegiet att delta i offentliga politiska diskussioner. Gärna motiverat av att man måste skydda demokratin. Vars kritik av medier och politiker som tycker så om dem tydligen är ett hot mot demokratin, solidariteten, yttrandefriheten och det öppna samhället.

Den första plågsamma insikten är att man inte förstår varför människor som beskrivs som så avskyvärda att de knappt innehar människovärde till slut blir arga. Men, efter 15 års förolämpningar och stigmatiserande så ger man igen. Det är payback time för hundratusentals arga svenskar.

Om man missar det så förstår man ingenting av reaktionerna. Vilket dessa ju inte heller gör. Inte heller varför man saknar både tilltro, tillit och respekt inför dem. Allra minst förstår man sin egen del i varför denna polarisering blivit så hård att den inte går att vända de närmaste åren. Sverige har inte längre en politisk konsensuskultur och den konflikt som skapats kommer inte att kunna överbryggas de närmaste åren.

Upplevelsen av att politiska partier – som själva öppnat för ökad kriminalitet, försvagat svensk förmåga till krishantering och stridsförmåga, skapat en systemstress för kärnverksamheterna, polariserat det politiska samtalet och med grova fadäser som haveriet med Transportstyrelsen – sätter sig till doms är svårsmält.

Att man lägger till att dessa partier, tillsammans med för många etablerade medier, har haft mycket svårt med träffande bedömningar om de migrationsrelaterade konsekvenserna – men väldigt lätt att kasta epitet på de som gjort en mer realistisk bedömning – betraktar kritik och dålig ton som antidemokratiskt agerande är direkt provocerande.

Att försöka förolämpa, tysta och idiotförklara fram en utveckling är dömt att misslyckas. Det är ett sådant misslyckande vi ser just nu. Samtidigt som de verkliga problemen hopar sig. Vilket uttryck det kommer att ta sig vet vi inte än eftersom den skenande olyckan bara fortsätter. God ton är bra – men inte än. Först behöver vi reda ut om alla ska ha god ton eller bara de som etablerade partier och medier uttrycker sitt förakt inför.