Hotet mot det liberala samhället, den samhällsform som vuxit fram i den västliga demokratin, är inte främst från totalitära krafter. Hotet kommer framförallt från rosaskimrande liberaler som står handfallna inför de ”utmaningar” som vi idag konfronteras med i form av gängkrig, skjutningar och organiserad brottslighet. Det är när folket börjar tappa tron på att ordningen upprättshålls som fundamenten för vår demokrati krackelerar, skriver Oskar Hagberg, statistiker från Lund.

Lokaltidningen.se skriver om en tobakshandlare i Malmö som grovt misshandlat en snattare. Om man jobbar hela dagarna och någon tar sig rätten att snylta på ens dyrköpta lager, är det väl inte konstigt om man ser rött, särskilt om man inte är säker på att det skulle ha lönat sig att kontakta polisen.

Men om man delar tingsrättens bevisvärdering måste man ändå acceptera att han döms till nio månader. Så här flagrant får man inte ta lagen i egna händer. Men händelser som denna väcker frågor om det liberala samhälle som vi brukar ta för givet. (Jag använder här ordet ”liberal” i mycket allmän mening om den anständiga samhällsform som gradvis vuxit fram sedan de amerikanska och franska revolutionerna.)

Gustav Vasa skickade aldrig ut ”dialogpoliser” till stråtrövare som rånat kungens silvertransport och slaktat dess följe. Aldrig sa han: ”Vad har sådana här killar varit med om? Vad är det för trauma de bär med sig?” Nej, då gällde brutala avrättningar, gärna efter att man först krossat lederna på delinkventen. Så tillfredsställdes en folklig törst efter rättvisa. Så satte sig staten i respekt och blev legitim. Det är hemskt att säga det, men så här byggdes vårt land.

Först när statens auktoritet säkrats med kyrkans och bödelns hjälp kunde man på allvar börja argumentera för att det var ociviliserat att plåga brottslingar till döds. Det liberala samhället står i skuld till barbariet. Den liberal som bortser från detta dilemma riskerar att såga av den gren han sitter på.

Demoskops Peter Santesson skriver i Dagens Samhälle om hur utredningen av mammamordet i Malmö försvårats av att den bil som använts omregistrerats med en förfalskad namnteckning, som inte kontrolleras, något vem som helst kan göra. I samma stad använder den organiserade brottsligheten bilmålvakter, som kan ha tusentals bilar registrerade på sig. Trots att det lätt hade kunnat stävjas, har det pågått i tjugo år!

Den svenska politiken är så uppe i sina moraliska stormaktsdrömmar att samhällshotande problem bara blir liggande. Samma senfärdighet har visats till exempel i frågan om ”borttappade pass”.

När Malmöbon Henrik Jönsson frågade polisen hur han skulle skydda sin familj, fick han rådet att flytta därifrån. I skrivande stund, i Malmös grannstad Lund, sprängs en bomb tre kvarter bort från mitt hem. Polisen verkar inte ha en aning om vad den ska göra åt alla sprängningar och skjutningar. Nej detta är inte Beirut, men det finns varningstecken att ta på allvar.

När staten gett upp eller hänger sig åt rosa drömmar och normkritisk skenfäktning, är det fler som bildligt talat griper efter basebollträet. Det är i sig illa. På sikt kan den impulsen översättas till politik, vilket öppnar obehagliga perspektiv. Ju mer statens auktoritet vacklar, desto större är risken.

Det liberala samhället är inte i första hand hotat av auktoritära busar utan av välmenande liberaler som tror att det räcker med mantrat om allas lika värde och ett evigt utdelande av ”rättigheter”. Om vi glömmer att vårt samhälles överlevnad framför allt är en praktisk fråga om kontroll och osentimental maktutövning, kan vi prata bäst vi vill om humanism.