Abu ayoura

Chang Frick Foto: Albin Lindstedt / Nyheter Idag
  • Lördag 22 Feb 2014 2014-02-22
E-post 0

Svordomar, kamelryttare och byråkrati

Det första som sker när integration inträffar mellan människor från vitt skilda delar av världen, det är att man lär sig svära på ett nytt språk. Tungomålen är det första hindret att stånga sig emot och det är de fula orden man av outgrundliga anledningar prioriterar först. Jag är inget undantag, ej heller de människor jag lärt känna från södra Irak.

– Abu ayoura, skrek han och skrattade. Det betyder ungefär ”kuksugare” på arabiska. – Din jävla kamelryttare, svarade jag och flinade. Vi möttes i ett av staten klassat ”utanförskapsområde” på en gata med miljonprogrammens höghus på ena sidan och villor på den andra. Där fanns även en gammal lada som var ombyggd till butik i sant förortsstuk. Allt annat än finsnickeri om vi säger så. Men vad gjorde det? Det var den sociala mötesplatsen där människor i alla generationer hängde. Alla kände alla.

Han, en man i 35-års åldern behövde min hjälp. Jag satt då i kommunfullmäktige för SD vilket var till nytta för honom då han icke begrep sig på svensk byråkrati nämnvärt. Där hade jag av naturliga anledningar lättare att ta reda på vad som gällde avseende olika regler. Han hade planer på att bygga en bilhall med verkstad och grejjer, på en tomt som någon i hans familj hade köpt loss. Det krävdes ritningar, bygglov och gud vet allt. Det förstod han såklart, men att få rätt på alla papper och regler, det klarade knappt jag ens av.

Det är inte vackrare än så

Det var ofta jag blev anlitad av någon i hans släkt där i princip alla bodde i området, speciellt när det kom till myndighetskontakter eller annan form av kontakt med resten av samhället. Det kunde vara en begagnad bil som skulle säljas, ett brev från försäkringskassan som behövde förklaras eller en räkning de hade invändningar emot. De bjöd alltid på mat och man var välkommen hem hos alla.

Antagligen var jag den enda de kände som satt i fullmäktige. De kände mig, jag kände dem och de visste att jag kunde lösa många vardagliga bekymmer gentemot det svenska samhället. Vi hade mycket gemensamt, i synnerhet synen på svensk byråkrati. Nå, där stod vi iallafall med en utmaning som de flesta kan känna igen sig i. Det är inte vackrare än så, integration. Eller assimilation om man så vill. Det är inte så noga egentligen vilket ord man vill använda, det är vad som sker ute i verkligheten som spelar roll.

– Det handlar om möten mellan människor, förklarade en politiker från ett annat parti och fortsatte med vackra formuleringar om mångfald och deras återkommande integrationsprojekt. Det brukade låta så inne på fullmäktige när vi drabbades samman i talarstolen. De argumenten var alltså inte mina, utan deras. Om det nu var så, varför var det jag och inte dem som mötte människorna där ute i utanförskapsområdet? Ja, den frågan ställde jag på olika sätt och svaret var nästan alltid av teknisk karaktär.

– Vi har budgeterat sexhundrafemtiotusen kronor i ett nytt integrationsprojekt. Ni Sverigedemokrater vill inte satsa någonting för att förbättra förutsättningarna för de här människorna. Ungefär så lät det, oavsett om det var en politiker från Vänsterpartiet eller från Moderaterna.

Den långa flytten därifrån

Jag begriper fortfarande inte hur ett nytt integrationsprojekt ska hjälpa en man från södra Irak att få rätt på bygglovshandlingar. Det begriper nog inte han heller. I min värld är inte verkligheten så avancerad, för mig behövs det inte hundratusentals kronor i arvode för att promenera bort till utanförskapsområdet och hjälpa en kompis med svensk byråkrati. Jag tror personligen att det handlar om att man inte vill ”skita ner sig”. Det är inte ”fint” för en politiker eller annan statusperson att spendera sin tid med människor, boendes i dessa mångmiljonprogram. Fint är det däremot att bygga en ny arena. Eller ett nytt kommunhus. Eller varför inte bygga om hela jävla innerstan när vi ändå håller på? Välkommen till Kristianstad.

Jag är inte längre medlem i något politiskt parti. Idag bor jag i Stockholm och roar mig med att filma nyheter, snoka upp storys som kan bli virala  – och i brist på dem, skriva en själv. Sajten drivs av flera personer, i topp är det min kollega Jakob som är ansvarig utgivare och ägare av sajten. Han är en knepig figur. Rullar egna cigg, äger bara svarta kläder och medlem i Piratpartiet. Sen har vi herr Lindstedt som pluggar på södertörn. Han har svart bälte i fotografi och typ noll koll på politiska ideologier. Ytterligare en och annan figur hjälper till när de kan, samt att vi är på jakt efter fler människor.

Vi skulle vilja rekrytera en ung feministtjej som är ”vänster”. Det finns gott om dem på twitter, jag brukar nästan dagligen gå i clinch med dem. Jag må vara fördomsfull, men de flesta tycks ha pluggat ”något inom media”, inte sällan journalistik. Därav vore en sådan rekrytering perfekt. Journalister behövs, samt någon som kan skriva krönikor med andra perspektiv än de jag har. Vi kan erbjuda en halvtidstjänst till att börja med.

Tanken är att sajten i sig är neutral, men full med dels relevanta nyheter och politiska krönikor av alla de slag. Kanske rentav debattartiklar i framtiden. Här finns en perfekt chans för en ambitiös och arbetslös ung person som stämmer in på vad vi söker. Tänk vilken sammansättning. Personer med helt olika bakgrund, olika uppfattningar om världen och skilda perspektiv på sakpolitik. Jajamensan, det är mångfald det.

Tillbaka till ruta ett

Processen när en sådan grupp arbetar tillsammans mot gemensamma mål kan vi kalla integration. Alla de ”vänstertjejer” på twitter borde stå på kö. Här finns erbjudande om att jobba med journalistik. Få betalt för det dessutom. Inte bara det, utan det är fritt fram att skriva krönikor om sitt hjärtas mening, på arbetstid. På en sajt som på riktigt strävar efter mångfald och flera perspektiv. Här finns en unik chans för dem att bevisa att integration och ”möte mellan människor” faktiskt kan fungera.

Nej, intresset är inte så överdrivet stort från de som ”tror på integration”. Alls. De tar hellre oavlönad praktik på en creddig redaktion som ger fribiljett till finare sociala sammanhang, än att jobba avlönat med människor som skiljer sig åt från dem. Att acceptera vårt erbjudande är att ”skita ner sig”.

Chanserna för oss att lyckas snickra ihop en mångfacetterad redaktion är ungefär lika stora som för min vän som ville bygga en bilhall med verkstad och grejjer. Hur bra idéer vi än har tycks hindren ligga i resten av samhället. Men vackra fasader jobbas det på. Både i Kristianstad som i Stockholm, om än på lite olika sätt.

Vi är tillbaka i talarstolen med de vackra orden. Tillbaka till utanförskapet. Det var ingen skillnad att flytta 60 mil.

Jag säger som min polare från Irak.

– Abu ayoura.

 

Kuriosa

En gång var min nu tyvärr avlidne vän William Petzäll på besök. Jag tog med honom in i ladan som var ombyggd till butik i nämnda utanförskapsområde. Jag sa inget till William om att jag redan kände alla därinne, jag sa bara att jag skulle köpa en läsk. Han följde med in i butiken, men var påtagligt nervös. Han var nästan alltid nervös.

– Era jävla kebabkrigare, kom hit så ska ni få se på Jihad, skrek jag högt. William blev livrädd. En man i 50-års åldern gjorde ett utfall på arabiska med en gest där han strök fingret över halsen. Sen stod vi alla och gapskrattade. Williams ögon var stora som kaffekoppar.

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Nyheter Idag