SÖDERMALM Aftonbladet-profilen Åsa Linderborg erkänner att hennes tidning har medverkat till att skapa den åsiktskorridor där alla som invänt mot radikal vänsterliberal politik har stämplats som fascister.
– Det där skavde i mig, säger hon till Svenska Dagbladet.

SvD har gjort ett så kallat ”hemma hos”-reportage från Åsa Linderborgs lägenhet på Södermalm. Den tidigare kulturchefen på Aftonbladet, nu ”senior reporter” på samma tidning, berättar där om hur kulturvänstern har vänt henne ryggen sedan hon talat med ”kontroversiella” personer som Fredrik Virtanen och personer kopplade till tidningen Nya Tider.

– Den började röra sig bort från mig då. De tyckte att jag skulle skämmas. Sedan dess har jag varit misstrodd. Jag tillhör inte den längre, säger hon och syftar på kulturvänstern.

Sedan erkänner hon, som SvD formulerar det, att ”Aftonbladets kultur och ledarsidor bidrog till att spika ihop den ’åsiktskorridor’ man samtidigt förnekade fanns”.

– Alla som inte ville ha öppna gränser eller ville prata om integrationen stämplades som fascister. Det där skavde i mig, det var ju därför jag skrev ”Populistiska manifestet” med Göran Greider. Där tar vi i alla de tistlar som vänstern vägrat röra de senaste tjugo åren. Det är ingen slump att vänstern inte gillar boken, den är för komplicerad för dem. Det svåra för kulturvänstern är att hitta progressiva svar på de frågor som högerpopulisterna vill prata om. Då är det är lättare att säga: ”det där ska vi inte snacka om!”

Linderborg fortsätter:

– Sverige måste vara en förhandling: hur ska vi till exempel göra med handslag och segregerade badtider? Det är ju spännande frågor! Jag blir nyfiken. Men bara jag säger det så känner jag: ”Oj, gick jag över en gräns nu?”

Satirikern Jens Ganman ger inte mycket för Åsa Linderborgs avbön. I en kommentar på Facebook skriver han:

”På ett sätt är det givetvis bra att Aftonbladets f.d. chefsideolog vaknat upp från sin intellektuella törnrosaslummer. Och bra – eller åtminstone underhållande – att hon plötsligt finner ett lika trängande som osjälviskt behov av att två sina händer offentligt.

(…)

Man kan dock inte låta bli att undra: vad är det Åsa ljuger om idag, med vett och vilje, som hon sen ska ’erkänna’ om fem år…?”

Läs även: Ganman spår väpnade konflikter mellan stad- och landsbygdsbor