Coronakrisen kan ingen klandras för. Men att Sverige var dåligt rustat när krisen slog till är regeringens ansvar. Det yttersta exemplet är hur försvarslösa äldre drabbats av smittan på grund av en i grunden ansvarslös politik i allmänhet och fiaskoartad migrationspolitik i synnerhet, skriver Jimmie Åkesson och Oscar Sjöstedt, Sverigedemokraterna.

Sveriges kommuner och regioner stod på ruinens brant redan innan Coronakrisen slog till. Efter år av en ansvarslös politisk hantering var det ekonomiska läget så allvarligt att desperata kommunalråd vädjade till staten om hjälp.

I veckans rapport från SKR ges en bild av hur en extremt svår situation förvandlats till nattsvart. Coronakrisen kan ingen klandras för. Men det faktum att många kommuner tappat all sin ekonomiska motståndskraft har i grunden sina rötter i politisk naivitet och inkompetens.

En god ekonomi i både kommuner och regioner är avgörande för att Sverige ska kunna bibehålla, stärka och utveckla sin beredskap – något som regeringen borde ha lärt sig vid detta laget.

Tyvärr ser vi en ihållande ovilja från regeringen att bära den ekonomiska börda som de försatt kommuner och regioner i. Vi hörsammade tidigt ropen på hjälp och agerade efter dessa. Hade vi suttit vid rodret hade inte siktet varit inställt på isberget vid horisonten. Regeringen och andra dessförinnan har inte brytt sig om att korrigera kursen, fast övertygade om att skrovet kommer att hålla.

Våra satsningar på kommuner och regioner innebär inte enbart ett förstärkt tillskott till det kommunala utjämningssystemet på 30 miljarder kronor fram till 2023. Det gäller också en ihållande och säker inkomstkälla till regioner som nu får behålla värdet av sina egna industrier och elproduktionsenheter genom en skatteregionalisering. Vi vill att pengar som istället hade tillfallit staten återförs till regionerna vilket skulle genererat 3,4 miljarder kronor bara i år.

Kontinuiteten i denna regionalisering lägger grunden för en mer solid planering och ett ökat svängrum för regionerna att spendera på vad de finner bäst, exempelvis en utökad krisberedskap.

När vi mitt under Coronakrisen ser hur företag kämpar, hur vårdpersonal och andra hårt arbetande människor sliter och hur äldre tar striden mot viruset, ska politiken på allvar visa att de har full uppbackning. Tyvärr, och detta beklagar vi djupt, har vi under en längre tid identifierat tendenser som indikerar att regeringen blir allt mer vilsen i sitt eget beslutsfattande.

När röken och dammet har lagt sig efter Coronakrisen kommer statsepidemiologen stå ensam i händelsernas centrum, inte Stefan Löfven.

Politiker har i sin roll en uppgift att göra omfattande avvägningar mellan olika intressen på ett helt annat sätt än vad som ligger inom enskilda myndigheters ansvarsområde. I grund och botten handlar detta om att dels visa politiskt ledarskap, dels en möjlighet för övriga politiska aktörer att utkräva ansvar för besluten som tas. Här har regeringen brustit.

Allra tydligast är detta inom äldrevården. Den smäll som våra äldre ute i landets kommuner tvingades betala på grund av en ansvarslös politik i allmänhet och en totalt fiaskobetonad migrationspolitik i synnerhet, var redan innan coronakrisen ständigt närvarande.

Vi minns hur värmen skruvades ned på äldreboenden mitt i vintern för att på så sätt spara en extra slant. Vi minns hur det jagades kronor i varje liten vrå för att ha råd att betala de gigantiska räkningarna som uppstod när nyanlända skulle slussas in i transfereringssystemen.

Det var och är fortsatt en skandal att behandla människor på detta sätt.

Som om inte detta vore nog har regeringen återigen svikit våra äldre genom att inte tidigt sätta in resoluta åtgärder för att hindra smittspridning bland äldre. Värnet om försiktighetsprincipen har varit ihålig och avsaknaden av en strategi tydlig. Vi skulle på ett betydligt tidigare stadium öppnat upp för fler tester, mer skyddsutrustning och hårdare regler för personal att stanna hemma.

Det faktum att Sverige till skillnad från andra länder styrt mot en begränsad provtagning och att personalen inte tillhandahållits nödvändig skyddsutrustning, är en politik som sannolikt kostat liv.

Det är med detta som utgångspunkt som Sverigedemokraterna har lämnat in en begäran om att riksdagen kallas in till särskild debatt om döden på äldreboenden till följd av coronaviruset. Det är så ansvarsutkrävande ser ut, inte på pappret, utan i verkligheten.

Samtidigt pågår en konkursvåg, som kan antas öka i styrka, om virusets härjningar drar ut på tiden. Många mindre företag lever på sommarförsäljningen. Skulle mattan ryckas undan för dessa, kommer konkursvågen eskalera ytterligare, vilket givetvis även drabbar kommunerna och urholkar deras skattebas. Även här har regeringen agerat senfärdigt och snålat initialt.

Detta har i sin tur inneburit att regeringen tvingats korrigera och justera i efterhand, ofta till följd av oppositionella påtryckningar från mer lyhörda partier. Värdefull tid har förlorats.

Jobb som kunde ha räddats har gått till spillo. Även detta riskerar att slå, inte bara mot löntagare, utan även mot äldre och sjuka.

Vi har drivit regeringen framför oss, tryckt på för ett mer omfattande stöd, inte minst för småföretag. Nu när regeringen lanserat sitt senaste stödpaket tvingas vi konstatera att vi inte nådde ända fram. Vi har krävt mer än dubbelt så stora satsningar än vad regeringen mäktat med, dessutom under en längre tidsram. Vi befarar att denna kryptiska politik och oförmåga att satsa kommer att leda till att än mer företag dukar under, att jobb förloras och att kommuner och regioner både på kort och längre sikt tvingas arbeta sig ur ett hål som är betydligt djupare än dagens.

Dessutom: Även om migrationens kostnader tillfälligt sopats bort från den politiska dagordningen är den ständigt närvarande i människors verklighet och i kommunernas balansräkning. Räkningen är löpande och förr eller senare kommer läckan att sänka båten om vi inte lagar hålet.

Sverige har splittrats kulturellt och socialt, parallellt med att kommunernas och regionernas ekonomi har körts i botten. Detta är något vi tillsammans måste vända på.

Sverigedemokraterna är redo att axla det ansvar som regeringen avsagt sig. Redo att leda vägen mot ett tryggare samhälle och ett starkare Sverige.