LEDARE Jag har alltid kallat mig liberal men har på senare tid använt begreppet libertarian. Idéer och resonemang hämtar jag från debatten i USA, inte minst tittar jag på gräsrotsrörelsen runt Ron Paul. Jag tror vi är i ett akut behov av en liknande rörelse i Sverige.

Uppdatering: I texten nedan refereras till en tråd på twitter där Sakine Madon ingick. Hon var inte aktiv i diskussionerna om undertecknad, men ingick i twittertråden i början när det diskuterades att ”nyliberaler normaliserar extremhögern”. Jag var något förhastad när jag tog med Madon och har strukit henne ur artikeln. För detta ber jag såklart om ursäkt. /Chang

Sverige är extremt socialiserat. Så pass sossigt att även de som kallar sig liberaler har fastnat i det kollektiva tänkandet. Samtidigt har vi en politisk debatt som i stor utsträckning handlar om den egna positioneringen och mindre om faktiska idéer. Här blir intressant nog klassbegreppet relevant, även ur ett frihetligt perspektiv.

Vad betyder libertarianism?

Det fanns en gång en klassisk liberalism som menade att statens uppgifter ska begränsas till ordningsmakt och rättsvårdande myndigheter, samt ett försvar av statens territoriella suveränitet. Detta är viktigt, då frihet är inget som kommer till skänks från ovan, utan det är något människor har fått kämpa för. Har vi inget försvar mot kollektivistiska eller totalitära idéer kommer vi förr eller senare landa i ett samhälle som i vart fall inte är fritt. Hotet kan utgöras av främmande makt, men det kan även komma inifrån ett samhälle i form av socialister som vill bestämma över dig.

Vi har fått lära oss att socialism behövs om vi ska ta hand om varandra. Utan sociala skyddsnät, utan höga skatter och stora institutioner, kommer människor fara illa, om vi får tro de människor som vill ha dina och mina pengar i form av skatt. Jag menar att effekten är precis tvärtom, det blir ett kallare Sverige med socialism och den institutionaliserade solidariteten.

Libertarianism, eller klassisk liberalism om man så vill, har sin kärna i att du själv bestämmer vad du gör med ditt liv, med dina pengar, med din kropp och så vidare. Det finns inget kollektiv som staten ska ta hänsyn till, inga grupper som ska särbehandlas, inga dominerande idéer om hur ett samhälle ska vara. Inga mål om att si och så många kvinnor respektive män ska jobba inom vården. Det finns ingen karta, ingen ritning om hur det ideala samhället ser ut. Tvärtom, utfallet blir vad det blir. Det är friheten för individerna att göra som de själva vill, som är målet.

Akta dig för ”liberaler”

Jag nämnde nyss att vi får ett kallare Sverige med socialism. Förklaringen är att med socialism som metod hjälper jag min deprimerade granne genom att tvingas betala skatt, som sedan budgeteras till bland annat socialtjänsten, som i sin tur med byråkratins hjälp utser en handläggare som efter två veckor ska hitta ett lämpligt åtgärdsprogram för att han ska sluta ta till flaskan och bli alkis.

Den libertarianska lösningen är att jag knackar på grannens dörr och frågar om han behöver hjälp. Det är själva kärnan, vi är individer och vi kan faktiskt hjälpas åt och ta hand om varandra utan att en stor byråkratisk stat ska in och rota i våra liv. Jag hävdar till och med att eftersom socialismen idag är svaret på hur vi hjälper varandra, blir också samhället kallare. Varför ska jag behöva bry mig om min granne, jag betalar ju skatt för att någon annan ska ta hand om honom?

Här kommer vi till kärnan i hur du sållar agnarna från vetet. Det finns många som kallar sig ”liberaler” men låt icke skenet bedra. En sann liberal, eller libertarian om man så vill, ser individer framför kollektiv. De har inget behov av att ta avstånd från en människa, oavhängigt vem människan är. De bryr sig om människor och de ser positivt på att deras egna idéer om frihet sprids. Låt mig visa på exempel där folk kallar sig ”liberaler” men i själva verket resonerar ur ett kollektivistiskt perspektiv, alltså att man delar in och bedömer någon ur grupptillhörighet, istället för att för att titta på individen.

Klassperspektivet blir åter aktuellt

På twitter fanns en diskussion om att undertecknad har intervjuat en kille som heter Martin Eriksson och som brinner för att sprida det frihetliga budskapet. Man kan utan omsvep säga att Martin är en sann frihetskämpe och han tror på sina idéer. Han har ingen beröringsskräck för den spetälske utan hans libertarianska visioner ska givetvis nå ut till så många som möjligt. Stringent och liberalt kan tyckas.

Men så har vi de som kallar sig ”liberaler”. Och här kommer dagens största politiska arena in i bilden – twitter. Isobel Hadley-Kamptz uttrycker oro över att denne Martin låter sig intervjuas av undertecknad. Det fria samtalet mellan människor är uppenbart inte populärt hos vår ”liberala” elit.

Och det är en elit det handlar om. Konversationen på twitter kom att handla om mina bevekelsegrunder och att leda i bevis att jag arbetar för fienden, som i det här fallet utgörs av sverigedemokrater och ryska tevekanaler. De fick även lite hjälp av syndikalisten Daniel Wiklander i kartläggningen av min vandel. Visst har jag en bakgrund i SD och visst har jag hjälpt dem i mediala projekt. Det är också sant att jag rycker ut och filmar åt ryska tevekanaler. Vän av ordning kanske frågar sig hur detta är relevant, om jag nu försöker hjälpa Martin med sitt liberala projekt.

Såhär, även om Hadley-Kamptz på riktigt har en bild av mig som dödsnazist från mörkaste kreml, borde hon inte då i ärlighetens namn bli positivt överraskad över att jag numera vill hjälpa till med att sprida idéer om ett friare samhälle. Ty då är jag i sådant fall på väg att glida bort från detta eviga mörker och in i det fria samhällets upplysta salonger.

Sanningen är att dörrarna är stängda för människor som mig. De, som vill ha ett inkluderande och tolerant samhälle, arbetar som attackhökar för att jag icke ska närma mig och besudla deras fina, ja nästan adliga, liberalism. Sanningen är, enligt mig, att de inte alls är liberaler. De är däremot en medial elit.

Den mediala adeln, eller överklass om man så vill, är noga med sitt anseende och rykte. Deras liberala individualism har i någon mening gått över till att tillfredsställa det egna egot. Man vill vara fin och få bekräftelse från de egna leden. Bara prata med ”rätt” människor och man är noga med att inte människor ur de lägre klasserna avancerar in i något finrum. De pratar gärna om klassresor och om möjligheter för alla. De pratar gärna om tolerans och öppenhet. De pratar om att inkludera, om det fantastiska med människor från alla världens hörn och om det hemska med rasism.

I verkligheten mår de dåligt över att ”sådana som jag” pratar om liberala idéer. De har nolltolerans mot individer med fel bakgrund. Och nej, de skulle aldrig flytta till ett mångkulturellt område eller själva sjunka till att prata med en missnöjd arbetare som är orolig över lönedumpning på arbetsmarknaden.

Överdriver jag? Tja, de hade en lång diskussion om mig och sajten du just nu läser med de sedvanliga frågeställningarna som bygger på fördomar om mig som person. De skulle kunnat fråga mig på twitter rakt ut, men som jag tidigare förklarat – eliten vill hålla smutset på avstånd.

Det behövs en libertariansk revolution

Vi kan skita ett stort stycke i vad människor som Hadley-Kamptz tycker. Den vanliga knegaren, de hundratusentals användarna på flashback och de än fler människorna på internets alla kommentarfält och bloggar bryr sig inte så mycket om vad några ur den mediala överheten tycker och tänker. De vill bryta banden en gång för alla och be den etablerade journalistkåren och tyckareliten att dra åt helvete. Om du inte tror mig, googla på ”näthat” och undersök vad folk uttrycker i e-mail till journalister och annat mediefolk.

Här har SD varit duktiga på att fånga upp ett momentum, en gräsrotsrörelse. Bekymret, enligt mig, är att SD är vänster. De vill behålla det där byråkratiska systemet med hög skatt och institutioner som ska hjälpa min granne – istället för att jag själv knackar på hans dörr och frågar hur han mår. De har en övertro på att staten är lösningen på samhällsutmaningar och de vill inte riktigt erkänna att staten de facto är problemet. Jag vill inte vara elak mot SD, men i faktisk mening är de socialdemokrater.

Således blickar jag västerut, åt Ron Paul i USA och hans gräsrotskampanj vi såg i senaste valet. Jag läser på mises.se och jag vässar mina argument för Hayeks idéer. Jag spånar med Martin Eriksson, jag diskuterar med Jakob Bergman (ägare till Nyheter Idag) och jag smider planer på hur vi ska skära ner staten till ett minimum. Och ni på twitter som är bekymrade om vad jag håller på med, ni har anledning att vara bekymrade.

Jag är fri. Jag är farlig. Jag är förbannad. Jag är ett ”Fuck you”.

Jag är Frick.