STOCKHOLM Det var mycket känslor och åsikter efter att SVT Agenda pressat Mattias Karlsson om Sverigedemokraterna har ett ansvar i att asylboenden brinner. Nu berättar han om sitt perspektiv på frågorna. – Jag tror att både partiet och vi inom medierna har gått igenom en process där vi haft saker att lära på vägen, förklarar Holmberg för Nyheter Idag.

SVT-profilen Anders Holmberg är 44 år gammal, född och uppvuxen i Märsta i Stockholm. Idag är han känd från tv-programmet SVT Agenda men har tidigare arbetat på Sverige Radio. Nyligen intervjuade han Mattias Karlsson, Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen.

En av frågeställningarna kom att handla om partiet har ett ansvar i att asylboenden attackeras och sätts i brand, inte minst med tanke på den retorik som uttrycks från partiföreträdare.

Frågan om ansvar kom tillbaka till Holmberg på Twitter

Ämnet väcker känslor i sociala medier och under onsdagen kom ytterligare en ny vändning i frågan. Sverigedemokraternas presschef Henrik Vinge utsattes för ett attentat natten till onsdagen och tidningen Aftonbladet rapporterar att den vänsterextrema organisationen AFA ligger bakom. Den händelsen adresserades på Twitter, där en anonym användare vände på frågeställningen och adresserade Anders Holmberg.

Hej @SVTHolmberg Hur har dina insinuationer om SDs ansvar för asylbränder bidragit t. attentatet mot Henrik Vinge? https://t.co/645YwM5MLz

— Grisbrottaren (@Grisbrottaren) October 28, 2015

Ytterligare ett anonymt konto deltar i twittertråden och riktar kritik mot Holmberg. ”Sveriges sämsta och mest partiska journalist. Skamligt hur han försökte ställa MK till svars för bränderna”, skriver kontot Nyaspännandesverige.

”Hot är aldrig okej”

Nyheter Idag kontaktade Holmberg på onsdagskvällen när han stod i köket för att steka pannkakor och fläsk. Han förstår att det finns kritik mot honom, men även andra journalister, och att många frågeställningar sällan är helt okomplicerade. Samtidigt poängterar han att arbetet som journalist kräver att man vågar gå på och ställa jobbiga frågor.

– Jag hoppas och tror verkligen inte att min intervju med Mattias Karlsson påverkat den eller de som ligger bakom attacken mot Henrik Vinge. Hot är aldrig okej och att gå så långt som att hota en företrädare för ett riksdagsparti i hans hem är djupt obehagligt. Men för att klargöra, vi insinuerade ingenting. Sd har fått kritik för alarmistisk retorik och för att ha publicerat adresser till planerade flyktingboenden i ett spänt läge där många flyktingboenden brunnit. Det ställde vi frågor om till Karlsson. Han svarade. Var det kritiska frågor? Ja. Ställer jag kritiska frågor till företrädare för andra politiska partier? Ja. Tycker deras anhängare ofta att jag varit orättvis, insinuant eller för hård? Ja igen. Betyder det att jag drivs av hat mot Mattias Karlsson, sd eller nåt annat parti? Nej, verkligen inte.

Frågeställningen om hur medier ska hantera Sverigedemokraterna är på inget sätt ny. När journalister från olika medier samlas på Publicistklubben dyker diskussionen om Sverigedemokraterna upp i princip varje gång och frågan är även en het potatis inom branschmedia. Detta ställer också stora krav på SVT Agenda och Anders Holmberg, när de går på djupet i brännande politiska frågor.

– Sd har på kort tid vuxit till ett stort riksdagsparti. Jag tror att både partiet och vi inom medierna har gått igenom en process där vi haft saker att lära på vägen. Sen är sd ett parti med starkt fokus på frågor som väcker mycket känslor, som berör frågor om människovärde, vem som är svensk och inte och hur Sverige ska förhålla sig till flyktingar exempelvis. Det är sällan okomplicerade frågor. Det är svårt att göra sig till språkrör för andra, men för egen del har jag ambitionen att behandla sd som övriga partier. I min roll innebär det ofta ifrågasättande och kritiska frågor. Det gillar inget parti, men det är en del av uppdraget.

Anonymitet inte helt oproblematiskt

En annan vanlig fråga för journalister och deras arbetsmiljö är frågan om hat och hot, inte minst i sociala medier men även via mejl. Frågan har länge debatterats och särskilt utsatta är medieprofiler som hanterar politiska frågor som väcker känslor. Vanligast är kanske att man får negativa omdömen för sitt journalistiska arbete, något som är vanligt i kanaler som Twitter.

– Twitter är oftast en fantastisk demokratisk tillgång. Särskilt för människor som inte som jag har en plattform av typen SVT. Via Twitter kan en vanlig snubbe eller snubba från till exempel Märsta ställa en fråga direkt till eller klaga på åtminstone vissa av våra toppolitiker. Samtidigt gör möjligheten till anonymitet att det blivit lätt för de som vill hata eller hota. Eller bemöta folk på ett sätt som de aldrig skulle göra om de stod öga mot öga med folk.

Men trots att Holmberg många gånger hanterar svåra och känsliga politiska frågeställningar i ett av de mest kända tv-programmen, berättar han att hot är något han hittills har sluppit vara med om. Sådan är dock inte verkligheten för alla som arbetar med journalistik.

– Nä. Jag har varit förskonad från det. Eller, det är klart att man kan få höra att man är en idiot ibland men inte mycket värre än så och inga hot. Något jag är tacksam för så länge det håller i sig. Jag vet att många av mina kolleger råkat mycket värre ut.

Vad fick dig att börja arbeta med media?

– En blandning av att jag gillade att skriva och diskutera och en romantisk bild av att journalistyrket skulle vara äventyrligt och dramatiskt.

Det är vanligt att man känner sig nervös och pressad inför en direktsändning, speciellt i ett program som Agenda som går på djupet med makthavare. Men det är inte bara intervjuoffer som kan uppleva det så, vi frågade Holmberg hur det känns för honom i hans roll som journalist och även han kan ibland uppleva en anspänning innan direktsändningen kommer igång.

– Jag är numer sällan nervös, men minuterna inför en Agendasändning är jag oftast rejält anspänd och koncentrerad.

Finns det något du vill hälsa till trollen på Twitter?

– Äh, jag är inte så förtjust i trolluttrycket. Det är ju människor det handlar om. Tyvärr ofta besvikna, ledsna och ibland hatiska. Jag tror återigen att alla skulle vinna på mer öppenhet. Att se den vi pratar med, eller om i ansiktet. Men jag inser att det är en naiv förhoppning.