BLOGG Mer centralstyrning, mindre egenföretagare och högre grad av kollektivanslutning. Det är Magdalena Anderssons recept för att värna ”jämlikhet”. Men i själva verket handlar förslagen om att göra individer mer beroende av staten, fackförbund och sosseriet.

”Som orsaker kan nämnas att särskilt små privata företag har en låg organisationsgrad och att dessa företag växer som andel av arbetsgivarna”, står att läsa i finansminister Magdalena Anderssons interna sosserapport ”Fördelningspolitik för jämlikhet och rättvisa”.

Rapporten, som förstås inte bara är författad av Andersson utan även välkända S-profiler som Malmöpolitikern Katrin Stjernfeldt Jammeh och SSU-ledaren Philip Botström, problematiserar att färre väljer att ansluta sig till facket.

Vad menar då Andersson med flera att detta beror på? Ett fenomen som de pekar på är egenföretagandet. ”Det ökade egenföretagandet, det ofrivilliga såväl som det frivilliga, riskerar därtill att förstärka arbetsgivarsidan på arbetstagarsidans bekostnad”, skriver de i rapporten.

Det är logiskt om man tänker som en sosse. Människor som kan driva sin egen verksamhet och leva på densamma blir radikalt mindre beroende av stat och fackförbund. Istället upptäcker de hur mycket skatt vi egentligen betalar och kanske rentav ställer samma fråga som Leif Östling vädrade framför en journalist: ”Vad fan får jag för skattepengarna?”.

Eller, för att uttrycka det på socialdemokratiska: Det handlar om ”en förskjutning av allmänhetens problemfokus till att handla mer om företagens än löntagarnas villkor”.

Om arbetarklassen jobbar på golvet i jättestora företag ökar deras incitament att vara fackligt anslutna. Om samma arbetarklass istället väljer att använda sin kunskap, erfarenhet och drivkraft till att starta ett eget företag, gneta på och med hjälp av flit och uthållighet bli sin egen lyckas smed, utmanas precis det incitament som gynnar LO och socialdemokratin.

Det är därför inte förvånande att förslagen i den omtalade rapporten ger sig på 3:12-reglerna. Kortfattat handlar 3:12-reglerna om att skapa incitament för småföretag att anställa fler, vilket ger möjlighet till ökat utdelningsutrymme – alltså att ta ut vinst till lägre skatt. Men det stannar inte där.

Ett annat förslag handlar om att kraftigt begränsa sparandet i investeringssparkonton, förkortat ISK. Det är en populär sparform som inte sällan används för att finansiera det första köpet av en bostad. Det leder till att den som vill köpa sin första bostad, vilket normalt kräver kontantinsats på flera hundra tusen, inte sällan mer än en halv miljon, nu får det ännu svårare att komma in på bostadsmarknaden.

Socialdemokraternas lösning när ännu ett incitament till eget ägande tas bort? Bygga fler hyresrätter. Och när du till slut gett upp drömmarna om att äga ett eget boende upptäcker du att ”tryggheten” istället sitter i Hyresgästföreningen. Ja, du gissade rätt. Det är en förening som är kopplad i allra högsta grad till sosseriet.

Och säg att du åtminstone lyckats undvika de gräsliga lägenheterna som ”allmännyttan” erbjuder kommer du fortfarande inte undan. Under rubriken ”Samma skyldighet för privata hyresvärdar att tillhandahålla hyreskontrakt” kan vi läsa att ”för att få bygga på kommunens mark eller ta del av investeringsstöd måste en andel av kontrakten reserveras för socialt utsatta personer”.

De ”socialt utsatta personerna” som sosseriet vill tvinga dig att bo granne med är inte sällan samma individer som, enligt samma socialdemokrater, tvunget skulle importeras för att rädda våra pensioner.

Och så där fortsätter det, sida efter sida. Under vackra ord som trygghet och jämlikhet vill Socialdemokraterna bit för bit göra dig mer beroende av deras institutioner och samhällsbygge.

Eller, som det så klämkäckt förklaras i sosse-rapporten: Vi ska ”konsumera välfärd istället för nya kläder”.