LEDARE Det var fel av SVT Opinion Live att dels presentera Avpixlat-medarbetaren Jan Sjunnesson som ”journalist”, men även att låta Avpixlat bli någon sorts företrädare för begreppet ”alternativ media”. Detta blev inte minst tydligt när Sjunnesson skulle försvara sin hållning i direktsändning.

Denna text har erbjudits SVT Opinion för publicering och de tackade först ja, men bestämde sig senare att för att gå vidare med andra debattartiklar. Därför publicerar vi istället texten på Nyheter Idag.

Konfliktytan mellan etablerade medier och så kallade alternativa medier har kommit att segla upp i en nygammal debatt. Nyligen lanserade Tidningsutgivarna en kampanj med syftet att förklara poängen med pressetiska regler. Det är ett bra initiativ, även om det finns fog för att rikta kritik mot delar av den kampanjen.

Frågan är viktig eftersom det finns aktörer på den så kallade ”alternativa” scenen som helt förkastar idén om pressetik. En sådan sajt är Avpixlat. De har inga ambitioner att bli bättre på det de gör och jag vill påstå att de i grunden helt saknar journalistiska ambitioner.

Därför tycker jag det är mycket olyckligt att SVT Opinion Live valde att kalla Avpixlat-medarbetaren Jan Sjunnesson för ”journalist”. Det finns förstås en viktig kritik mot stora delar av journalistkåren, inte minst om att det förekommer en åsiktskorridor, men det gynnar knappast yrkestiteln att påskina att Avpixlat är en journalistisk produkt.

De journalistiska ambitionerna saknas helt och det syntes tydligt när Sjunnesson i Opinion Live tog upp ett exempel om ett bråk i Ronneby där en grupp afghaner kommit i knivslagsmål med araber. Etniciteten hade Avpixlat rapporterat till skillnad från många stora mediehus. Men när Sjunnesson får frågan vad upprinnelsen var, då hade han ingen aning.

– Varför de har bråkat, det vet inte jag, förklarade han.

Här fick Sjunnesson mothugg, att om nu etnicitet är viktigt måste man också förklara varför etnicitet är relevant för berättelsen. Eller åtminstone ge en bakgrund till vad detta stora slagsmål nu handlade om. Det kunde Sjunnesson hålla med om, men någon annan ska istället förklara varför det är viktigt. Det var tydligen inte hans jobb.

– Det är en jättebra historia för Sveriges Radio att nysta upp, fortsätter Sjunnesson i livesändningen.

Här är ett av problemen med Avpixlat. Det är en sajt som bygger sitt innehåll i praktiken uteslutande på vad andra medier producerar. De kommenterar nyheter och lägger in egna värderingar, många gånger på ett ytterst raljant sätt. De lyfter inte telefonen, de ställer inte frågor och de försöker inte presentera ny fakta för läsaren. Ja förutom om faktan handlar om vilken etnicitet människor har.

Samtidigt menar jag att svenska medier många gånger är onödigt ängsliga över att rapportera om etnicitet. Det är inte så farligt som man ibland kan tro när man lyssnar till vissa röster i debatten. Det är också helt sant att etnicitet ensamt är en mycket fattig förklaring, det finns alltid en rad andra aspekter som har minst lika stor betydelse för att förstå olika skeenden.

Pressetik handlar i grunden om att bete sig sjysst och att ta ansvar för det man publicerar. Det är en princip som alternativa medier borde kunna skriva under på om man nu själv vill kritisera andra medier för att man inte tycker att de sköter sitt jobb. Istället för att resonera som Sjunnesson gör, att någon annan ska göra jobbet, har jag försökt resonera tvärtom.

Vi har anslutit vår egen sajt Nyheter Idag till det pressetiska systemet. Det gjorde vi redan 2014. En gång har vi blivit fällda och den publiceringen hade ingenting att göra med att vi berättade om någons etnicitet. Det är nämligen så att man kan vara kritisk till aspekter av invandringen, medier, politiska partier eller vad det nu handlar om och samtidigt hålla en saklig och sjysst rapportering.

Pressetik är enkelt. Det bygger i grunden på att inte åsamka någon annan en oförsvarlig publicitetsskada. Det är en sak en ansvarig utgivare får bedöma från fall till fall, men det finns bra rättesnören att hålla sig till. En av grunderna är att låta bägge sidor komma till tals. Denna princip, att en utpekad person ska få möjlighet till ett samtida bemötande, saknas tyvärr hos Avpixlat.

En annan aspekt handlar egentligen om själva syftet med Avpixlat. Att visa den ”oretuscherade” bilden. Detta uppnås tydligen genom att publicera namn och bild på brottsmisstänkta innan de är dömda. Det är en mycket vansklig princip att i varje läge publicera sådan information som identifierar en människa. Det händer, inte allt för sällan, att människor faktiskt blir friade i en rättegång. Ibland väcks inte åtal över huvud taget.

Polisen kan helt enkelt ha tagit fel person. Att då använda principen att i varje läge visa namn och bild är direkt oansvarigt. Man åsamkar en individ en publicitetsskada som inte går att försvara. Dels skadar det människor, men det flyttar också gränser för vad folk tycker är okej och inte.

Missförstå mig rätt, det finns exempel när det går att försvara att visa ansiktet på en misstänkt brottsling som ännu inte är dömd. Ibland är omständigheterna sådana att det är uppenbart vem som är skyldig till en gärning. Men även här behöver man tänka på att vad som syns i en mobilkamera inte säger något om en människa exempelvis lider av en psykisk sjukdom.

Den där galningen som beter sig illa offentligt kanske inte har fått rätt vård? Är det då rätt att hänga ut en person i offentligheten för att man vill bedriva en politisk tes? Jag tycker inte det, och jag vet att man kan visa på missförhållanden i samhället utan att åsamka individer en oförsvarlig publicitetsskada.

Grundregeln är att inför varje publicering tänka till, kan jag stå för detta? Kan jag försvara eventuell publicitetsskada som jag åsamkar någon annan? Jag vet att människorna på Avpixlat blir jättearga när de inte får möjlighet att försvara sig i mediala sammanhang, borde de inte då själva slå vakt om principen att erbjuda samma sak till meningsmotståndare? Och då menar jag inte att man i efterhand skickar in en debattartikel, jag menar att man erbjuder samtidigt bemötande – i samma text.

Jag kan skriva en text om Jan Sjunnesson som får 10 000 delningar, men han får inte bemöta de komprometterande uppgifterna i samma text. När han ska försvara sig dagen efter i en insändare får den texten kanske 50 delningar i sociala medier. Har det då varit rättvist?

De pressetiska reglerna har inte uppstått i ett vakuum eller för att bedriva en politiskt korrekt agenda. Det handlar om att ta ansvar. Om Sjunnesson, som företrädare för Avpixlat, ska bjudas in till Opinion Live i egenskap av ”journalist”, är det minsta man kan kräva att de följer någon sorts pressetik. Jag säger inte att de nödvändigtvis måste ansluta sig till det pressetiska systemet. Det är ett beslut för var och en.

Men de kan åtminstone försöka efterleva andemeningen med pressetik. Så länge de fortsätter på inslagen linje skadar det andra aktörer, inklusive mig själv, som på olika sätt uppfattas tillhöra nya uppstickare på den mediala scenen. Att vara ”alternativ” media, eller att kritisera en upplevd ”politisk korrekthet” får inte bli liktydigt med att vara oansvarig.

Om jag vill visa vad en vanlig muslim från Irak tänker och tycker, då intervjuar jag inte en radikal salafist med IS-flaggor på väggen. Det är att vara djupt ohederlig mot muslimer som kollektiv. Samma princip bör gälla om man bjuder in Jan Sjunnesson eller någon från Avpixlat, då kan man inte presentera det med frågeställningen ”Vad innebär alternativ media?”, vilket tyvärr Opinion Live gjorde inför programmet.

Det är bra att SVT tar mediekritik på allvar och bjuder in till debatt med kritiker. Fler medier borde följa efter. Men även SVT har ett ansvar att inte legitimera aktörer som Avpixlat i termer av ”journalister” när de varken gör någon ansträngning att bedriva journalistik eller tar ansvar för vad de själva publicerar.