”Om skärmarna berövar oss övning i detta så skulle de fungera som en klassisk vällevnadssjukdom, likt fetma eller diabetes. Det är bra att vi lever i ett land där fetma är ett större hot än svält, och det är bra att vi kan välja våra bekantskaper. Men detta kommer med bieffekter. I det här fallet att vi förlorar tillfällen att träna vår sociala förmåga, och det mod denna förmåga kräver” skriver författaren och filosofen Jakob Sjölander i denna krönika.

Blir vi dumma av TV? Våldsamma av datorspel? Apatiska av skrollande? Detta har utforskats noggrant de senaste decennierna, och svaret är: nej, i huvudsak inte. Visserligen pågår debatten fortfarande, men det är tydligt att om den nya tekniken ger upphov till skador så måste dessa vara små nog att undgå upptäckt.

Men det finns ett annat sätt skärmarna kan skada oss. Detta är den så kallade alternativkostnaden, alltså att de hindrar oss från att göra annat. Tiden må vara relativ, men det förändrar inte att varje sekund vi gör det ena är en sekund vi inte kan göra det andra. Och nog tar skärmarna mycket av vår tid: i genomsnitt mellan tre och fyra timmar per dag.

Genom vår skärmkonsumtion förlorar vi möjligheten att använda denna tid åt sådant som kanske är bättre. Men att det tar tid är en egenskap skärmtiden delar med allt vi gör. Nog kan vi alla använda vår tid bättre. Det är åtminstone lätt att få det intrycket när vi kritiserar andras tidsanvändning. Av någon anledning är det svårare att se problem med hur vi själva använder vår tid. Kanske för att vi, som andra, vet vad som är bäst för oss. Frihet handlar i slutändan om att vi själva bestämmer hur vi ska använda vår tid, vilket måste respekteras.

Och visst finns det mycket gott att säga om skärmtiden. Vi lär oss engelska. Streamingtjänsterna erbjuder genuint högklassiga serier. De sociala medierna isolerar oss inte, utan är just sociala. Folk håller sig informerade och engagerar sig i samhällsdebatten. Det som lockar med skärmarna är att man kan göra allt där.

Men vad är det då skärmtiden konkurrerar med? Om det inte fanns skärmar att glo på, vad skulle vi göra istället? Skulle vi läsa mer? Umgås? Träna? Studera? Arbeta? Tänka? Knarka? Svaret kan kanske vara: ingenting. Inte på så vis att vi skulle sitta och rulla tummarna, utan på så vis att vanliga aktiviteter har omvandlats till skärmaktiviteter. Istället för att umgås ansikte mot ansikte umgås vi nu online. Detta ställer dock frågan om hur jämförbara dessa olika versioner av samma aktivitet är. Vad är fördelarna respektive nackdelarna med att socialisera över internet jämfört med att socialisera i verkliga livet?

Den kanske viktigaste skillnaden mellan skärm och verklighet är hur lätt det är att kommunicera via skärm. Man kan göra det när som helst, med vem som helst, utan någon ansträngning värd namnet. Man behöver inte replikera snabbt, eller replikera överhuvudtaget, och ansiktet förråder inte känslorna. Man riskerar inte att få en snyting om man beter sig illa. Vi kan nu välja vilka vi har kontakt med, och även vilka vi inte har kontakt med.

Detta, att välja bort kontakter, är ett tveeggat svärd. Det tillåter oss att välja bort jobbiga människor. Eller kanske mer precist, människor vi finner jobbiga. Men det betyder att vi inte får någon övning i att hantera dessa. Detta är annars en högst användbar förmåga – förmågan att komma överens och samarbeta med folk vi ogillar. Det är inte lätt, och innebär att stå upp för sig själv utan att samtidigt göra mos av den andre. Att leva och att låta leva. Att vare sig vara dörrmatta eller ångvält. Detta kräver mod, omdöme, och tålamod.

Om skärmarna berövar oss övning i detta så skulle de fungera som en klassisk vällevnadssjukdom, likt fetma eller diabetes. Det är bra att vi lever i ett land där fetma är ett större hot än svält, och det är bra att vi kan välja våra bekantskaper. Men detta kommer med bieffekter. I det här fallet att vi förlorar tillfällen att träna vår sociala förmåga, och det mod denna förmåga kräver. Det är bra att vi lever i ett samhälle där vi kan klara oss utan att vara modiga, men samtidigt kommer vi nog eller senare att behöva vara det. Och då är det bäst att vi övat.

På sätt och vis är det skönt att ha ett land med färre modiga människor. Modiga människor ställer till problem och gör inte vad de blir tillsagda. Lydiga och skötsamma personer är bättre medborgare, anställda, grannar, och underlydande. Tyvärr så kräver dessa dygder ofta en dos feghet. Blir vi fegare? Statistiken antyder att det är en ganska skötsam generation som växer upp. De knarkar mindre, festar mindre, slåss mindre, knullar mindre, och tycker synd om klimatet.

Men frågan jag ställer är då: har vi blivit skötsammare för att vi har blivit bättre? Eller för att vi har blivit sämre? Är det kanske så att vi helt enkelt inte vågar vara något annat än skötsamma, och att vi alltså är skötsamma på grund av feghet? Det är bekvämt att gömma sig bakom skärmarna, men vad händer om vi tvingas ut i verkligheten? Frågan är angelägen då jag misstänker att det inte är en fråga om ”om,” utan om ”när.”