DEBATT De unga kvinnorna är det stora hotet mot samhället. De saknar arbetserfarenhet, de förstår inte världen och de fylls av sin egen narcissism. När de ska bestämma över andra går det åt helvete, i avsaknad av matriarker som kan leda dem. Ungefär så argumenterar Alexander Bard och Viktor Widblom i en lång och resonerande debattartikel.

Vi älskar kvinnor. Vi älskar deras imponerande uppenbarelser, egensinniga världar, magiska dofter, charmerande sällskap, värmande omtankar, och att kvinnorna bär upp den andra halvan av världen intill oss män med det majestätiska monopol som naturen har belönat dem med som kallas återfödelsen.

Vi älskar framför allt matriarkerna, de kloka och kunniga äldre kvinnorna som har levt ett långt och tufft liv och som därför är den slutdestination inför vilken vi män måste redovisa våra ansträngningar att förse dem med resurserna till att fatta de kloka besluten om hur världen lever vidare ytterligare en generation.

Det är matriarkerna vi behöver mest när vi har plundrat och exploaterat planeten så hårt, och fyllt den med så många massförstörelsevapen att vår egen överlevnad som art är hotad. Men denna text är inte riktad till våra älskade matriarker. Denna text är riktad till den unga kvinnan, som till skillnad från den unge mannen – som har tränats i generationer att söka råd och stöd hos den äldre mannen eller mentorn – har blivit lurad att tro att hon inte behöver någon vägledning från någon överhuvudtaget, utan snarare likt jesusbarnet är född att veta bäst per automatik.

Det är helt enkelt prinsessan på ärten som är tillbaka i historien, men denna gång som den aktuella makthavaren snarare än som den omyndiga tronarvingen. Och prinsessan tror förstås att uppmärksamhet är något man förtjänar genom sin existens snarare än genom sina handlingar.

Hon känner och tycker sig fram genom en allt komplexare värld som hon aldrig har tränats att se eller förstå. Som om den unga känslan kunde ersätta den klassiska livserfarenheten, om bara prinsessan snarare än kungen och drottningen fick bestämma.

Vi har ett befogat epitet genom historien för makthavare som på detta sätt står över all kritik, som förnekar allt ansvar för sitt lynchmobbande bakom myten om sin egen maktlöshet. Vi kallar dem tyranner.

Prinsessan på ärten har alltså – i dagens maktvakuum och utan egen förskyllan – även blivit flugornas drottning.

Vilket för oss till dagens digitala revolution. Flytten från det fysiska till det digitala är en upprepning av flytten från hovet i Versailles till gatorna i Paris under den franska revolutionen.

Fast medan arbetargrabben pluggar till ingenjör och bygger gatorna i Paris – där denna gång teknologin bokstavligen tar över världen – stannar prinsessan kvar vid hovet i Versailles, evigt skvallrande och pladdrande i ett hav av intriger mellan pseudocelebriteter. Palatset måste väl ändå vara en optimal address i tider av oro och fruktan? Vem vill inte bo i en trygg och glamorös ekokammare högt ovanför populasens bonniga råttbon? Vem vill inte tryggt kunna kasta ur sig impulsiva anklagelser mot vem som helst och när som helst med ryggen fri bakom slottets murar?

Vi har återigen landat i ett kvinnoideal med åtsnörda midjeband och fejkade svimningar mellan varumärkta puderdosor och grälla kandelabrar. Hovlivet kräver dock en värdeförskjutning från intentionen före den aktuella handlingen till ryktet efter.

Därför exploderar den kvinnliga härskartekniken att hålla avsändaren i debatten ansvarig även för motståndarens avsiktliga vantolkningar. Som om det vore judens eget fel att nazisten gasar ihjäl den judiska familjen.

Vi lever på gott och ont redan i vad den slovenske filosofen Slavoj Zizek kallar den kvinnliga hysterins tidsålder. Det betyder att prinsessan har blivit det största hotet mot demokratin och det öppna samhället.

Det är prinsessan som ropar efter censur, tystnad, förbud och förbannelse så fort hon möter på minsta meningsmotstånd under menuetterna. Ett enda etikettsmässigt felsteg och prinsessan stämplar dig för evigt som en hater i protokollet. Hon skriker hysteriskt att du måste ta avstånd från honom här, och henne där – och honom där också. Det räcker inte att ta avstånd från en avvikande åsikt. Nej då, om du bara syns med honom eller henne, så måste jag i min tur ta avstånd från dig. Kan den kvinnliga härskartekniken bli tydligare?

Det är bilden, ljudet, klicket och filtret som är prinsessans värld. Vi har de facto förfört henne till en gnostisk illusion om sig själv. Inom henne slåss den goda flickans oskuldsfulla själ mot den onda kvinnas sexuella kropp. Och hur skulle det ha kunnat sluta på något annat sätt, när prinsessan har lurats tro att smartphonen är en nödvändig kvinnlig kroppsdel? Smartphonen styr både hennes liv, hennes drömmar, hennes värderingar, hennes estetiska ideal, och hennes passiv-aggressiva moralism, både mot sig själv och mot andra.

Prinsessan är ingenting utan denna enorma fetisch. Ironiskt nog är det alltså arbetargrabbens fumlighet med smartphonen, hans uppfattning om den som ett externt verktyg, som räddar honom från att sväljas av det allsmäktiga instagrammeriet där prinsessan fastnat.

Stjärnglansen och blotta uppmärksamheten vid det mediala hovet lurar prinsessan till en besatthet av petitesser som ordval, tonalitet och etikett dränkta i passiva aggressioner.

Samtidigt som hon blir oförmögen att söka fakta, substans och bakomliggande intentioner. Logiken kastas ut och ersätts av retoriken. Men det är en retorik som saknar retorisk substans, den havererar väldigt snabbt.

För vem orkar läsa ännu ett neurotiskt kommunikationsblad fullt av klyschor, som är så fixerat vid att inte väcka anstöt att det inte väcker någon reaktion överhuvudtaget. Vi dränks i ett menlöst och konfliktutvikande spammande som inte vill göra någon ledsen, men som just därför inte heller berör någon alls. Orkar vi ens höra begrepp som ledord, värdegrund eller hållbarhet en enda gång till?

Våren 2020 har prinsessan till och med förlorat förmågan att läsa en text i sitt sammanhang och tränats att enbart haka upp sig på enstaka ord.

Kyrktanten och hennes svärordsregister är tillbaka, ivrigt och humorlöst misstolkande och hatande varje n-ord som syndaren yttrar. Återigen putsas plakaten som kräver förbud för allting oönskat – självklart förutsättande att någon annan än kyrktanten själv surrar fast motståndaren vid stupstocken, så att hon kan spotta på syndaren med ryggen fri.

Så vem ska betala miljardnotorna för att upprätthålla alla eviga förbud och bannlysningar som den kvinnliga lynchmobben kräver? Det skiter prinsessan heligt i. För när hon får bestämma, befriad från allt konsekvenstänk, då exploderar lagboken i tjocklek. För att inte tala om skattetrycket och de åsiktspolisiära institutionerna.

Den aktuella tragedin har självklart ingenting med dagens unga kvinnor att göra, utan går tillbaka till 1970-talet när den svenska vänstern övergav det autentiska fokuset på Karl Marxs arbetande proletär och istället blev besatt av Jean-Jacques Rousseaus oskuldsfulla prinsessa som ideal.

Det var ju onekligen lättare att citera Maos lilla röda under studierna än att mödosamt arbeta sig igenom Das Kapital, varför makarna Myrdals marxistiska fantasier om detaljerad statlig kontroll av samhället ersattes av makarna Palmes rousseauianska fantasier om detsamma.

Feminismen var inte längre en strid för lika möjligheter mellan kvinnor och män, utan upphöjdes istället till statsideologi i ett maoistiskt projekt för att stöpa om alla samhällsmedborgare till ansvarslösa prinsessor. Aborterna blev heliga till den 23:e veckan samtidigt som barnagan förbjöds, och ingen av dessa dramatiska vändor har tillåtits bli ifrågasatta sedan dess (ett moratorium som säger allt om dessa idéers bräcklighet).

Barnen har därmed kastats ut i en värld av rundade hörn, oändlig gränslöshet, infinitetspooler av kuddar, och resultatet är dagens söndertrasade skolor och milslånga köer till ungdomspsykmottagningarna. Den svenske fadern dog och det är hans dotter som lider mest av hans saknad. Ingen blottlägger denna tragedi tydligare än storpappan David Eberhard i hans lysande bok Det stora könsexperimentet. Läs!

Det marxistiska dyrkandet av den starke och målinriktade arbetaren ersattes av det rousseauianska dyrkandet av det svaga och bräckliga flickebarnet. Ett flickebarn som sedan dess – ända fram till dagens Greta Thunberg – har skyddats från världens alla obehagligheter i en fantasivärld av sagor och ytor. Men som ändå vet bäst därför att hon känner mest och därför förtjänar en tron ovanför allt ifrågasättande.

Konstigare än så är inte förklaringen till varför den svenske arbetaren övergav salongsfjollorna i Socialdemokraterna och flyttade till den handfasta nationalromantiken i Sverigedemokraterna. Samtidigt som det rousseauianska flickebarnet i Socialdemokraterna misslyckades med att förvandla den afghanske invandrarkillen till ännu en försvenskad, kastrerad transperson.

Det prinsessan inte fattar är att det inte går att ändra på människor, det går bara att bilda dem. Men varför skulle prinsessan orka ta in detta faktum, när hon själv har blivit besatt av makten att moralisera mot andra och skolats till att hata det hårda arbete som krävs för att på allvar förstå och sätta sig in i den andres värld?

Alltså slutar det med att prinsessan härmar de vuxna, men med en pervers fixering vid kvantitet istället för kvalitet. Fokuset landar på tidtagaruret stället för doktorsavhandlingen. Prinsessan tror på fullt allvar att det är vem som talar och syns och inte vad som faktiskt sägs som är viktigt.

Så prinsessorna kraschar in i väggar som för en generation sedan var helt okända begrepp, men som nu exploderar i medieetern och psykjournalerna: ätstörningar, utbrändheter, baktalningar, lynchmobbningar, moralrättegångar, iv-klinikköer, ändlösa parterapisessioner, tröstlösa häxjakter, och ständigt felprioriterande livspussel som aldrig hade en chans att gå ihop.

Den ankommande katastrofen borde ha varit uppenbar för alla redan när prinsessan ställdes över all kritik i debatten, men snabbt belönades hon även med monopolet att få bestämma vem som ytterligare under inga omständigheter får ifrågasättas (ett märkligt fenomen som kallas intersektionalitet om det har undgått någon).

Problemet är bara att lynchning och avrättning av kritiker, ett annat märkligt fenomen som kallas deplatforming om det har undgått någon, knappast är bevis på någon imponerande styrka, utan snarare ett rungande bevis på akut svaghet.

Så har amatörernas dans på slottet någonsin varit tydligare? Inte minst som tjejgänget inte ens lyckas hålla ihop för egen räkning. Det tog bara några veckor för den svenska #metoo-kampanjen vintern 2017-18 att rasa ihop under trycket av interna konflikter. De naiva aktivisterna hade inte tränats av några erfarna matriarker att samarbeta, så rörelsen trasades snart sönder under tyngden från de schizofrena hårfärgningarnas narcissism. Allt som blev kvar var oskyldiga män – som förstod att nätverka – och därför lyckades stämma skiten ur förtalande kvinnor i atomistisk isolering. Framgångsrik kampanj? Hmmm, don’t think so…

Parallellt stängdes dörrarna till makten i näringslivet för de unga kvinnorna eftersom ingen medelålders man med självbevarelsedrift längre kan vistas i samma rum som en ung, karriärsugen prinsessa med förtal mot män i stängda facebookrum som passionerad hobby.

De sociala tillitskedjorna krossades när prinsessan fick privilegiet att anklaga vem som helst för vad som helst utan fakta eller bevis, bara för att prinsessan tilläts tro att hennes impulsiva känslor var viktigare än idogt sammanställda fakta. Skadorna kommer att förfölja oss alla i decennier och de unga kvinnornas fantastiska talanger slösas återigen bort. Var är matriarken?

Detta sker samtidigt som prinsessan lurats tro att den temporära pakten – en virtuell styrkekram då och då kostar ingenting – skulle på något sätt kunna ha samma tyngd som det varaktiga nätverket. Där männen nätverkar med stadig hand i syfte att samarbeta, och har gjort så i tusentals år, fortsätter prinsessorna att pseudonätverka via kindpussar i syfte att bevaka varandra.

Föga förvånande boomar återigen välgörenhetsgalan som idé – eventet där de rika låtsas bry sig om de fattiga men inte vill att de fattiga ska lyckas, eftersom det skulle omöjliggöra nästa välgörenhetsgala. Och välgörenhetsgalan är verkligen det kvinnliga eventet par excellence.

Där avslöjas nämligen hela dubbelspelet: prinsessan driver häxjakten mot horan så att horan kan fördrivas från slottet. Men hon kindpussar gärna och behåller tiggaren som accessoar i sin marionetteater, som om tiggaren vore noblare än horan, trots att det är tiggeriet som horan flyr ifrån.

Det finns alltså ingen egentlig skillnad mellan välgörenhetsgalan och horhuset – vilket den schamanska horan avslöjar, och det är därför hon måste osynliggöras – annat än den röda mattan. Och om det är någonting som prinsessan älskar att gömma sina skuggor bakom, så är det den röda mattan dränkt i kamerablixtar. Men den kräver ju sina sponsorer.

Därför blev selfien prinsessans förbannelse. Det var de sociala mediernas ankomst som skulle ge de unga kvinnorna chansen att briljera med sitt uppfriskande nytänkande.

Åttio procent av världens instagramkonton innehas av unga kvinnor. So far, so good. Men de unga kvinnorna ägnar hela dagarna åt att dela bilder, ljud, upplevelser, och framför allt sociala markörer med varandra, som om detta vore livet självt. Så den digitala kvinnovärlden har snabbt fyllts av botoxpannor, ankläppar och cupcakerecept, dränkta i försköningsfilter och hudkrämsreklam.

Visst har majoriteten av pojkarna suttit intill och samtidigt förstört sina livsmöjligheter med tusentals bortslösade timmar av datavåld och porrunkande, men det har också varit pojkarna som har jagat substansen i tillvaron och inte poseringen i det algoritmiska sökandet. Det räckte helt enkelt med att några av grabbarna pluggade till ingenjörer för att säkra patriarkatets ironiska återkomst.

Resultatet är att 93 procent av västvärldens techentreprenörer är män. Samtidigt som de 7 procent av techföretagen som är uppfunna av kvinnor knappast tillhör de starkaste korten, eftersom de tenderar att fastna i godhetsmarkörer som plastpåsejakter och insamlingar av ekologiska matrester.

Det säger allt 2020 att de enda två kvarvarande akademiska institutionerna i Sverige som producerar papers med en sådan kvalitet att de faktiskt blir spridda och lästa världen runt heter Chalmers i Göteborg och KTH i Stockholm. Dessa två institutioner utbildar fortfarande ingenjörer som är män och som inget hellre önskar att ta över och bygga framtiden, trots att genusvetarna jagar även dessa institutioner med hundratals miljoner i rivningsbidrag.

Samtidigt luras kvinnor in i ändlösa tirader av marknadskommunikation och genusteori, pseudovetenskaper som 2020-talets brutala algoritmer kommer att krossa och slänga på historiens sophög. Beviset finns redan idag, ingen läser ett enda dokument under epiteten marknadskommunikation eller genusvetenskap längre. Därför att det inte finns någon substans där. Floskler och löst tyckande om spöken och andar är inte akademisk kunskap, hur inkvoterad och påtvingad power point-presentationen än är.

Så om vi sätter upp fingret i luften på riktigt – inte på låtsas som de cyniska marknadskommunikatörerna – och läser av trenderna, så märker vi snabbt att den aktuella feminismen är på väg mot astrologin snarare än astronomin. Prinsessan luras att fabricera konspirationer istället för att lära sig hantera komplexiteter. Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn lägger ut hela detta tragiska lurendrejeri i sin lysande bok Genusdoktrinen. Läs!

Coronapandemin har drabbat männen värst – men coronahysterin drabbar kvinnorna desto mer. För varje butik som stänger under den rådande dramatiska flytten, från den fysiska till den digitala handeln, förlorar i genomsnitt tre kvinnor sina jobb. Dessa jobb ersätts av tre nya jobb i ett logistikcenter och innehas till 95 procent av män. Nästan alla kvinnliga karriärvägar utanför den offentliga sektorn – tack gode Gud för alla fantastiska sjuksköterskor – är hårt drabbade. Butiker, restauranger, flygplatser, nattklubbar går i konkurs med en omfattande kvinnlig arbetslöshet som resultat.

Dessvärre drabbar den exploderande tekniska utvecklingen även den duktiga flickan som har jobbat hårt för sin examen i traditionellt manliga karriärsektorer som ekonomi, medicin och juridik. Robotar och automatiseringar tar snabbt över både revisioner, kirurgknivar och lagböcker, och bakom de nya teknologierna sitter återigen manliga ingenjörer och snor jobben medan de duktiga flickorna lämnas lurade och arbetslösa på gatan.

Digitaliseringen innebär en förkrossande seger för teknologin, teknologin äter upp absolut allt. Och teknologin är ännu så länge en manlig disciplin eftersom den är grundad i den materiella verkligheten, långt under soppan av symboler och markörer som kvinnorna och deras skvaller har fastnat i.

Detta förklarar varför skyltfönstret blev prinsessans förbannelse. Det piffas och det puffas när allting från varupresentationer till massutskick processas fram genom ändlösa och kostsamma gruppmöten. Men piffet och puffet är inte produkten. Representationen är inte det representerade. Produkten designas och tillverkas fortfarande i en fabrik ägd och styrd av män.

Algoritmerna kommer under 2020-talet krossa allt vad fejkfasader och säljsnack heter, och gå rakt på den faktiska fysiska produkten utan pyntande mellanhänder. Vi har lärt oss att hata inställsamma annonser och cyniskt säljsnack.

Det betyder att dagens kvinnliga marknadskommunikatörer ryker, eftersom det enda de har lärt sig att göra är att skriva det inställsamma säljbrevet som inte retar någon, som ingen kan störa sig på, och som därför inte heller säger någonting av värde, och som därför genast kastas i mejlboxarnas spamlådor.

Det är inte längre någon idé att diskutera vad företaget vill kommunicera, när marknadskommunikatören varken har någon relevant mediekanal eller någon intresserad publik att kommunicera med. Vi vill ju bara kommunicera med det som lever och inte med det som har putsats ända ned till andlig utplåning.

Tjejerna fastnar i televisionens trygga fantasivärld med dess indirekta och inlindade feedback, medan killarna går vidare till YouTubes utmanande verklighet med dess direkta och brutala feedback.

Återigen betalar tjejerna ett högt pris för deras klassiska ovilja att ta risker, och i risktagandets guldålder är det dessvärre den slutgiltiga makten själv. Det är trots allt fortfarande Big Brother och inte Big Sister som hotar det öppna samhället. Men det är en arg och bitter Little Sister som banar vägen för Big Brother att ta över.

Kvinnorna lurades ännu en gång att bara sälja till varandra och att sälja via grupptryck. Och det de säljer till varandra heter ännu en gång smink och skor. Fenomenet hette Holiday Magic på 1960-talet och det heter Bianca Ingrosso idag. Unna dig ett nytt läppstift när du känner dig trött och ful. Men skapar denna rundgång av ytligheter någon som helst makt eller något inflytande? Självklart inte.

Vi har återigen fastnat i det som Gudrun Schyman korrekt beskriver som kvinnans ständiga förbannelse; ge henne litet underhållning och en hudkräm och kvinnan går hem och håller tyst. Men denna gång går prinsessan inte hem och bara håller tyst, utan hon pladdrar och jämför sig med andra kvinnor hela natten lång, till dess att hon på allvar tror att världen styrs av den som har den trendigaste hudtonen.

Det är alltså inte konstigt att prinsessan är övertygad om att världens konflikter handlar om utseenden och inte om substanser. Prinsessan gör alltså misstaget att uppfatta en kampanj som Black Lives Matter som en fråga om Black Skins Matter. Allting reduceras till en kamp om vem som ska synas i ett skyltfönster som ändå ingen längre bryr sig om. För i den kvinnliga tyckarsoffan finns ingenting av det som Black Lives Matter borde handla om, nämligen att svarta amerikanska kvinnor sliter sig sönder och samman för att skaffa sig en akademisk utbildning, bara för att sluta som välfärdsberoende, ensamstående mödrar när deras svarta män sitter inlåsta i fängelse eller blir ihjälskjutna i den enorma globala tragedi som kallas the war on drugs.

Men ingenting av detta är möjligt för prinsessan att se, eftersom hon är fixerad vid yta och ord istället för djup och analys. Och just DET ska vi inte förebrå prinsessan för. Det är vi andra, hennes föräldrar och våra politiker, som har lurat in henne i labyrinten av gnostiska illusioner som prinsessan förtvivlat försöker att ta sig ur.

Vi hoppas och ber att matriarken kan hitta henne och leda henne ut i ljuset. För att vi älskar prinsessan och vi vill henne väl. Under tiden gör vi klokt i att överlämna makten till någon med betydligt mer livserfarenhet och högre toleransnivå än dagens flugornas drottning. Var är matriarken när vi behöver henne?

Alexander Bard & Viktor Widblom