DEBATT Idag ägnar sig Försvarsmakten åt kvasiintellektuellt genusarbete och försvaret av Sverige blir lidande. Problemen startar i toppen med en överbefälhavare, ÖB, som kapitulerat inför nutidens sociala koder och istället för försvarsförmåga prioriterar värdegrund. Det var inte den Försvarsmakt som reservofficeren Stefan Docksjö skrev anställningsavtal med för 30 år sedan, skriver han i ett öppet brev till ÖB Micael Bydén.

Det fanns en tid när unga officerare, mer eller mindre väluppfostrade, satte pris på militära uppförandekoder. Vett och etikett, som det omtalades på Krigshögskolan. Även om det redan på 80-talet verkade gammeldags, var det hederssak att uppträda som en gentleman och med en viss stil. Både innanför och utanför regementets grindar. Utan att för den saks skull bli arrogant.

Man visade respekt inför sina kollegor, och äldre människor generellt. Man lärde sig att ställa sig upp på bussen, man lärde sig att hålla upp dörrar och man väntade tills chefen eller värdparet satte sig ned vid bordet. Chefen tilltalades med grad, eller som just chefen. Ibland vid efternamn, men då under mer informella sammanhang. Soldaterna som på denna tiden var värnpliktiga, uppfostrades i samma anda.

Därtill var målet med verksamheten tydligt – att producera krigsförband där mammas pojkar blev till Kronans män. 
Det moderna ledarskapet, implementerades på alla nivåer. UGL (Utveckling inom ledarskap och grupp, en ledarskapsutbildning) blev ett mantra.
 Budskapet var dock inget nytt. Redan 500 f. Kr skrev Sun Tzu: 
”Kraftsamling ur individuella färdigheter ger överlägsenhet”.
 Så var någonstans gick det fel?

Att våra politiker ofta är ute och cyklar i olika försvarsbeslut är en sak, men som tjänsteman har ÖB en plikt att informera om konsekvenserna av olika beslut. Allt handlar inte om mer pengar. Han kan själv bidra med olika förslag och strategiska lösningar. Både för ökad samhällsnytta men också för att optimera sin egen organisation.

Men nu är ju varken Micke eller någon av hans företrädare en lösningsorienterad tekniker, eller van vid att trolla med knäna, men inte desto mindre är han chef. Frågan är om han verkligen kraftsamlat alla indivuduella färdigheter, för att leverera den bästa möjliga försvarsmakt? Har han studerat sin Sun Tzu, Lennart Linden eller PeÅ Schörling?

Försvarsmaktens viktigaste uppgift är att med våld kasta ut en anfallande fiende, eller med hot om våld, göra det så kostbart att det blir ointressant att ens försöka. Det gör vi genom att upprätthålla en beredskap; i luften, på land, på havet och under ytan. Och vi gör det genom att producera krigsförband. På den gamla goda tiden, kunde i princip hela landet mobiliseras och omöjliggöra en invasion. Idag ser hotbilden annorlunda ut. Men vi vet också att hotbilden ständigt förändras.

Frågan är om ÖB skapat en organisation som kan anpassas efter behov? Har vi förmågan att utbilda och utrusta nya krigsförband inom ett rimligt tidsperspektiv om förhållandena förändras? 
Idag är vår beredskap inte särskilt god. Under vattnet är den i det närmaste obefintlig. Vilka signaler sänder det till vår omgivning? Med tanke på hur många miljarder chefen ansvarar för, levererar han för dåligt. 
Det är för lite ”bang for the buck” helt enkelt.

När ÖB tillsammans med våra politiker valde att renodla verksamheten, förlorades förmågan till återhämtning. Men också förmågan till att skapa synergier ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Låt mig ge ett par exempel: 
Försvarsmakten, FM, är den enda organisationen i landet med behov av tunga (tyngre) helikoptrar. Dessa användes bland annat till ubåtsjakt, men de ingick även i beredskapen för flyg- och sjöräddning. På ”lediga” stunder släckte de skogsbränder, evakuerade människor, flög ut personal och materiell vid större olyckor. De var kort sagt luftens änglar.

När det så beslutades att FM enbart skulle ägna sig åt väpnad strid, fick Sjöfartsverket uppgiften att upphandla sjöräddning hos en privat leverantör. Dessa helikoptrar var för små och klarade inte uppgiften. Konsekvensutredningen som regeringen beställt omfattade enbart sjöräddning och den övriga samhällsnyttan utelämnades. Medvetet. 
Efter några år fick staten ta över det förlusttyngda bolaget, och därefter en skandalomsusad upphandling av ett nytt större helikoptersystem.

Plötsligt hade staten två (tre) parallella system, där de gröna låstes in klockan 17 på vardagar. Och beredskapen för ubåtsjakt upphörde. 
Faktum är att staten idag har fler och dyrare helikoptrar, men sämre förmåga att bedriva luftburen räddningstjänst än för 15 år sedan. 
Lika illa hanterades Försvarsmaktens ambulanshelikoptrar. Att inte använda dem har kostat samhället fler människoliv än vad som förlorades under Estoniakatastrofen.

Utan att uppgifterna egentligen förändrats har Kustbevakningens organisation ökat i storlek snabbare än vad flottans fartyg skrotats. Numer har Kustbevakningen stora ”supplyfartyg” som de varken har kompetens för att underhålla eller medel att bemanna. Trots återkommande budgetförstärkningar. 
Även Polisens helikoptrar har vuxit i storlek. Tidigare kunde Nationella insatsstyrkan lifta med försvarsmaktens helikoptrar, men numer ”behöver” man egna som står i beredskap dygnet runt.

Lösningen hade naturligtvis varit att skapa synergier mellan olika myndigheter. Exempelvis borde statens samtliga luftfartyg ligga under FM. Kustbevakningens flyg, Polisens helikoptrar och Förvarsmaktens tunga räddningshelikoptrar (samt ambulanshelikoptrar) borde bemannas av reservofficerare. Alltså civil personal med plikt att kallas in vid militärt behov.

Hela Kustbevakningen borde för övrigt bli en del av FM och bemannas av reservare. Nationella insatsstyrkan och bordningsstyrkan borde slås samman, etc. Även inom militärpolisen finns naturliga synergier med det civila. Det finns många funktioner där reservare kunde utgöra en dynamisk och kostnadseffektiv resurs för samhället i stort.

Vilken väg valde ÖB? 
Under Operation islossning lades nya förband ned, utmärkt krigsmateriel skrotades och i princip hela reservofficerskåren lades på is. Och då är det inte malpåse jag menar, utan Destination Nordpolen med avskurna försörjningslinjer. ÖB valde att bedriva personalpolitik genom att ta strid för ett maximalt antal yrkesofficerare och därmed dränera budgeten och leverera ett undermåligt resultat under flera årtionden. Och för detta betalar vi flera tiotals miljarder – årligen!

Vad hände egentligen med den rakryggade officeren, som tog ansvar och med handlingskraft genomdrev kloka beslut? Generalen, ÖB, Chefen? 
Han som numer tituleras ”Micke”. Som i likhet med sin personal låter sig intervjuas utan mössa utomhus och säger ”tjena”. Han som numer rockar i uniform på tv och dansar bland påfåglar på en Pridefestival…

Jag har inga problem med att Chefen lyftar fram betydelsen av en god personalpolitik och sunda värderingar inom organisationen. Och för min del får han gärna anställa personal ur regnbågens alla färger, så länge de gör sitt arbete. Och behåller sitt privatliv privat.

Som medlem i RFSU höll jag föredrag inom FM redan på 80-talet om sexualitet och sexuellt likaberättigande, så ur det perspektivet behöver jag inga Pridefestivaler för att diskutera jämställdhetsfrågor. Eller moraliserande chefer. Varken då eller nu. Problemet är Pride.

Detta är en politisk organisation som utesluter ett demokratiskt parti många ”ogillar”. En organisation som bjudit in en dömd terrorist som föreläsare. En organisation som bjudit in den autonoma vänstern och extremister att delta under paroller som ”hata poliser” eller ”hata vita män”. En organisation som bjuder in kommunister som i sitt partiprogram inte utesluter en väpnad revolution.

Bland dessa går Micke. 
I uniform.

Att en soldat fått en reprimand för att ha vägrat delta i Pride (oavsett vilket skäl vederbörande åberopat) visar att Försvarsmakten fullständigt tappat kontakt med verkligheten. 
Försvarsmakten skall upprätthålla beredskap och producera krigsförband.

Jämställdhetsfrågor är ett personalärende som bedrivs internt. Punktum!

Jag har ägnat flera år av mitt liv till något jag trodde var för en god sak. En hederssak. Nämligen att bidra till försvaret av vårt land, vår demokrati och vår yttrandefrihet, men Förvarsmakten har inte levererat sin del av avtalet. 
Vare sig som arbetsgivare, eller som skattefinansierad myndighet.

Jag kan heller inte identifiera mig med detta kvasiintellektuella genusarbete med politiska undertoner. Det är inte den Försvarsmakt jag skrev avtal med för 30 år sedan. Om rätt ”värdegrund” verkligen är det överordnade idag, hur ställer sig Chefen till att FM gravt misskött anställningsförhållandet till tusentals frivilliga och reservare, under så många år? Inte ens ett tack? 
Vem är det som egentligen borde vara kränkt, för att använda ett modernt ord?

I kursen Ledarskap ombord och inom UGL uppmanas chefen att ställa frågan ”Vem vill vara med i båten?”

Utan underhåll, utan styrning och med en trasig kompass är denna skuta inte längre något för mig. Således basker av.

Löjtnant S. Docksjö begär härmed om att få bli entledigad.

Post scriptum. 
I nästan två år, ända fram till sin död, avslutade den gamle romerske statsmannen Cato vart och ett av sina tal inför senaten med slagordet ”Ceterum censeo Carthaginem esse delendam!”, vilket betyder: ”För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras!” Mina avslutande ord blir att vi omgående bör inleda politiska samtal med Finland om en sammanslagning av respektive länders försvarsmakt. Initialt en gemensam luftförsvarszon. För att därefter gemensamt ta ställning till Nato. Vi klarar inte av att stå på egna ben, och Finland har historiskt betydligt mer erfarenhet av att förhålla sig till den stora björnen i öster än något annat land. Därtill är Finlands sak vår. Då som nu.