Nyheter Idags krönikör Ronie Berggren har läst Ali Esbatis nya bok om terrordådet på Utøya och finner att vänsterpartistens analys haltar.

Den 22 juli 2011 informerades ungdomarna på socialdemokraternas ungdomsläger på den norska ön Utøya om en explosion inne i Oslo. Oron stillades något när vad som framstod som en polisman anlände till ön. I själva verket var det han som med en bomb hade utlöst explosionen. Nu lockade han med hjälp av sin falska uniform fram ungdomarna som sedan sköts systematiskt.

Han hette Anders Behring Breivik och blev med de 77 morden Norges värsta massmördare.

Den svenske vänsterpartisten Ali Esbati var på ön. I sin nya bok ”10 år efter Utøya”, utgiven av Leopard förlag, skildrar han de basala överlevnadsinstinkter som pulserade när han tillsammans med otaliga andra insåg att Breivik inte var någon polis utan en kallblodig mördare. Samtidigt som han flydde i strumplästen, försökte han hjälpa och trösta panikslagna ungdomar, och därtill få sms-kontakt med sin sambo med vilken han väntade barn. Han hade turen att överleva. Om Breivik hade tagit ytterligare några steg mot hans gömställe så skulle han inte haft en chans.

Esbati skildrar också efterspelet. Polisens insats var inte felfri men den snabba sjukvårdspersonalen var i världsklass och räddade livet på nästan alla skottskadade. Överlevarna kunde ur den delade kollektiva upplevelsen hämta kraft att gå vidare. För egen del hade han även sina föräldrar som själva upplevt krig. Därtill sin sambo och det blivande barnet.

Men Esbati vill berätta om mer än skräcken på ön: ”Vi kan inte betrakta terrordåden den 22 juli 2011 som en olyckshändelse …. Terrorn måste förstås ’politiskt’ …” (s 100–101).

Breivik agerade visserligen ensam, tillstår Esbati, men agerade inte i ett vakuum. Breivik var en ”passiv mottagare av ett ideologiskt tankegods”, vars ”bibliotek” han själv presenterar i sitt 1 500 sidors terrormanifest. Där återfinns den norske bloggaren Fjordman, som skriver om en arabisering av Europa. Därtill den amerikanske islamkritikern Bruce Bawer, som menar att dessa muslimska kolonisatörer exploaterar västerländsk välfärd. Samt ”hatmånglaren Robert Spencer”, som populariserat konspirationsteorin om ”smygislamisering”.

Esbati är även kritisk till den höger som snappat upp dessa diskurser. Sverigedemokraterna nämns som exempel. De önskade se en folkomröstning om invandringen, vilket 2015 gillades av den svärdsbeväpnade skolmördaren i Trollhättan. Även tidningen Bulletin blir en våldspotentiell katalysator: ”Tino Sanandaji … spridare av undergångsmyter kopplade till invandringen … initiativtagare till det havererade högerradikala mediaprojektet Bulletin” (s 247).

Även om inga av dessa har något juridiskt ansvar för Breiviks terror, så menar Esbati att de har ett moraliskt ansvar för konsekvenserna av sina konspirationsteorier. Breivik, likt Lasermannen före honom, drog slutsatsen att ”där andra pratade, gällde det nu att handla”.

Esbati skriver att han blir ”trött, så trött” på att övertyga om att dådet har ”en politisk och social verklighet”. Men i sitt slit för att tillskriva bred skuld, ignorerar Esbati flera saker. Att de islamkritiker och högermiljöer han anser är moraliskt medskyldiga, faktiskt inte förespråkar våld är en sådan sak. Att de heller inte uppviglat några pöblar, en annan. Därtill ignorerar han sanningsfrågan. Pågår en islamisering av Europa? Blir västvärldens välfärdssystem utnyttjade?

Esbati väljer att prata i diskurser som känns tio år förlegade, där de som ger jakande svar bekräftar diskursens tes, att de är rasister. Att det faktiskt skulle kunna förhålla sig på det sätt som många sedan länge varnat för, ignoreras helt.

Det behövs en diskussion om Breivik och om dennes tragiska efterföljare. Men i Esbatis sökande efter förklaringar är det bara pipen från hans personliga metalldetektor, kalibrerad för att hitta ”islamofobi” och ”rasism”, som är värda att hörsamma.

Esbatis berättelse om hur han överlevde Utøya är stark och berörande, men legitimerar inte hans haltande analys.

Läs även Berggrens recension av Peder ”Fjordman” Jensens bok ”Vitne till vanvidd”, om efterspelet efter den 22 juli 2011.