Berggren: Ännu ett tack och adjö till KD

Foto: Nyheter Idag/Privat
  • Tisdag 18 jun 2019 2019-06-18
E-post 1358

DEBATT Kristdemokraterna har på sistone bekänt färg i flera frågor – anhöriginvandring och synen på överstatlighet i EU. Partiet har också visat att man inte förstår hotet från islamismen när man på fullt allvar börjat överväga att knuffa ut islamismkritikern Lars Adaktusson i kylan på grund av hur han röstat om abort. Därför är det dags att ta farväl till KD och gå vidare till andra partier, säger Ronie Berggren, tidigare medlem.

Från slutet av 1990-talet och cirka tio år framåt var jag medlem i Kristdemokraterna. Men när Göran Hägglund skrev att ”USA har visat sig vara en svag garant för global stabilitet och säkerhet. Ett starkare EU behövs som motvikt till den amerikanska dominansen” och lovordade den Europeiska Unionens författningsfäder och när Alf Svensson pratade sig varm för öppna gränser, och sa saker som ”Det som är utomordentligt allvarligt och farligt i vår tid. Det är nationalismen”, så tröt tålamodet och jag lämnade partiet.

Ett parti jag inte ansåg förstod allvaret i den radikala islamismens utbredning i Mellanöstern och Europa; som inte förstod vikten av att värna den amerikanska post-krigs-hegemonin; ett parti som helt enkelt inte förstod samtiden.

När Ebba Busch-Thor blev partiledare blev jag glatt överraskad. En välkommen positiv konservativ förändring var vad jag hoppades på, och har fortsatt hoppas på även när KD-pendeln sväng lite fram och tillbaka.

Men Kristdemokraterna har de senaste veckorna tydligt visat att det bara är till retoriken man har ändrat sig, i grund och botten är Kristdemokraterna samma pari som det parti som Alf Svensson och Göran Hägglund formade, som jag fann mycket svårt att stödja.

Sara Skyttedal och Ebba Busch-Thor och en del andra framträdande personligheter som genom diverse utspel framstått tuffare och mer i tiden i förhållande till dagens utmaningar än Svensson-Hägglund gjorde, har gett KD en omfattande konservativ goodwill. De skakar champagne men storsuper inte, de härjar inte runt och ställer inte till konstiga saker – de kan vara tuffa och städade samtidigt.

Det är den grundläggande orsaken bakom den omnämnda goodwill-feelingen. Den specifika sakpolitiken har nästan ingen brytt sig om att granska. Längtan efter karaktärsstark tuffhet har räckt långt i KD:s fall och närt drömmen om ett konservativt block i svensk politik.

Men KD har nu med sitt ja till anhöriginvandring visat att de fortfarande inte förstår problematiken med massinvandringen. Att fler poliser och tuffare tag bara är symptombehandling; och att massinvandringen omdanat det som hade kunnat vara blott ett krig mot terrorismen, till att nu bli den historiska civilisationskamp som Samuel Huntington i sin bok Civilisationernas kamp talade om för 25 år sedan, här på Europas hemmaplan.

Det USA som Göran Hägglund föraktade hade åtminstone en sund policy; att bekämpa terroristerna och hjälpa civilbefolkningen på deras egen hemmaplan, ”so we do not have to face them here at home”, för att citera George W. Bush. Kristdemokraterna vill tackla allt här i Sverige.

I EU-valet kampanjade KD med en häftig slogan. Att göra EU lagom igen. Det var en anspelning på Donald Trumps slogan ”Make America Great Again”. Också ett exempel på när KD leker med attityd men där den substans Trump lägger bakom attityden saknas i KD:s fall.

Att göra EU lagom kommer de inte heller att klara av när de samtidigt har vänsterliberalernas syn på Viktor Orbans ungerska regering som tillsammans med Polen och andra östeuropeiska länder säger nej till den massinvandring och den federaliseringsprocess som Merkels och Junckers kontinentala kristdemokrati under lång tid sagt ja till. Även svenska kristdemokrater, inklusive personer som Sara Skyttedal, vill med EU:s makt tvinga länder som Polen, Ungern och Tjeckien att bli som Västeuropa. Det är inte att göra EU lagom, det är att stödja överstatlighet.

De senaste dagarna har tidningar även beskrivit den interna KD-kritiken mot den tidigare EU-parlamentarikern Lars Adaktusson.

Jag har hängt med i den islamiska förföljelsen av kristna i cirka 15 års tid. När Islamiska staten trädde fram på allvar hösten 2013 så hängde jag med från första början. Det tog X antal halshuggningar för att svensk media skulle haka på och släppa beröringsskräcken för militant islam. Jag var före.

Men helt ensam var jag inte. Lars Adaktusson var den förste etablerade svenske politiker som gjorde kampen mot islamiska staten och kampen för deras offer till sin stora prioritering.

I en tid när de flesta blundade för vår tids nazism, så såg han problemen långt före andra. Islamiska staten styrde som mest cirka åtta miljoner människor, nästan hela Sveriges befolkning. Trots det reagerade nästan ingen. Vi läser om tyskarnas koncentrationsläger för 80 år sedan, men när människor brändes levande i burar för fyra år sedan, så reagerade nästan ingen. Vad kan man göra?

Om politiker haft den inställningen 1939 eller 1941 hade Hitler styrt Europa. I vår tid hade Islamiska staten styrt Mellanöstern. Terrorexperter som jag intervjuade trodde att USA och Väst nu var krigströtta, och att Kalifatet sannolikt skulle bestå under oöverskådlig tid.

Så blev inte fallet eftersom politiker faktiskt reagerade. Här i Sverige var Lars Adaktusson den viktigaste. Men nu pratas från KD-håll om att knuffa ut honom i kylan. Han har varit abortkritisk i Europaparlamentet. Som att det i jämförelse med kampen mot ISIS skulle betyda något alls?

Så nej tack KD, den tuffhet som behövs saknar ni. Enskilda undantag finns förstås, och många trevliga kristdemokrater likaså. Men som helhet – de utmaningar som präglar vår tid, och som bara växer – är Kristdemokraterna fortfarande inte rätt parti att hantera.

Om debattören

Ronie Berggren är samhällsdebattör och driver den konservativa podden Amerikanska Nyhetsanalyser.

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Nyheter Idag