Den efterföljande debatten efter att Luai Ahmed och Richard Jomshof kritiserat världsreligionen islam i direktsändning i SVT sätter fingret på något mycket viktigt. Under lång tid har vi i den svenska debatten vägrat ta tjuren vid hornen och tala om de värderingsskillnader som finns mellan den västerländska och den islamiska, skriver Ronie Berggren.

I programmet SVT Sverige Möts från den 9 mars, sa Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof att det inte går att betrakta alla religioner på samma sätt. Den islamiska världen skiljer sig i negativ bemärkelse från den kristna västerländska:

”Det är bara att ta en titt i den muslimska världen. Över hela den muslimska världen så kommer du ju att se samhällen som skiljer sig på punkt efter punkt från de samhällen vi har i vår del av världen. Det är demokratiska underskott, man förföljer människor, det är kvinnoförtryck, det är våld, det är totalt elände, det finns knappt något muslimskt samhälle som fungerar någorlunda … Islam, som enligt mig är en avskyvärd ideologi och religion.”

Programledaren Magnus Thorén avbröt Jomshof med att säga att det är ”ett extremt hårt omdöme över en världsreligion.”

Programledarens invändning illustrerar den rådande svenska mentalitet där det viktigaste är att beskriva saker i rätt tonläge och med respekt, snarare än att beskriva saken sanningsenligt. Efter programmet reagerade Centerns partiledare Annie Lööf just på detta sätt och twittrade:

De hymlar inte ens med sin islamofobi. Många är de muslimer som varje dag går till jobbet eller skolan i Sverige. Nu är det inte islamism eller extremism, utan religionen islam. Ett sådant främlingsfientligt populistparti vill inte (C) ska ha inflytande över Sverige.

Jomshof förklarade sedan i ett Facebookinlägg att han vänder sig emot islamism, när islam tar sig politisk skepnad. Ett tydliggörande som visar att han förstår skillnaden mellan att kritisera en idé kontra att angripa individer bara för att de identifierar sig med denna idé.

Men Jomshofs och även ex-muslimen Luai Ahmeds uttalanden på SVT sätter fingret på något viktigt. Under lång tid har vi i den svenska debatten vägrat att ta tjuren vid hornen.

1996 släppte Harvard-professorn Samuel Huntington sin bok ”The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order” där han konstaterar att islam är en civilisation som skiljer sig från den västerländskt kristna i synen på individuell frihet, religionsfrihet och inte minst kvinnor.

Framtidens konfliktlinje kommer att gå mellan dessa civilisationer snarare än mellan nationer och kommer att synliggöras i samband med att Europa öppnar dörren för omfattande muslimsk massinvandring. Väst, menade Huntington, tror felaktigt att det går att tämja den islamiska civilisationen genom modernism och ekonomi, men det gör det inte, visar historien:

”So long as islam remains islam (which it will) and the West remains the West (which is more dubious) this fundamental conflict between the two great civilisations and ways of life will continue to define their relations in the future even as it has defined them for the past fourteen centuries.”

”The underlying problem for the West, is not islamic fundamentalism. It is ISLAM, a different civilisation whose people are convinced of the superiority of their culture and obsessed with the inferiority of THEIR power.”

Terrorism är bara toppen på isberget. Det handlar om ett värderingsskifte som Europa bör se upp med, konstaterade Huntington, som fördömdes av 1990-talets världsledare. USA:s president Bill Clinton tog i ett tal inför FN avstånd från tesen:

”… many believe there is an inevitable clash between Western civilization and Western values, and Islamic civilizations and values. I believe this view is terribly wrong.”

Men Huntington satte upp ett test för att påvisa huruvida hans syn på historien skulle visa sig vara rätt eller fel: Skulle den växande muslimska minoriteten anpassa sig mer till Europa, än Europa skulle anpassa sig efter dem? Han var övertygad om att Europa skulle anpassa sig mer, och således förändras. Men svaret skulle framtiden få ge.

Idag är svaret tydligt. Vi har europeiska samhällen som har anpassat sig för en växande muslimsk minoritets religiösa värderingar, utan att något indikerar att den muslimska minoriteten i grund och botten ändrat sin syn på religiösa avfällingar eller på kvinnlig frihet. Den stora utmaningen för Europa är på sikt inte ytterlighetsfenomen som islamisk terrorism, sådant kan motverkas med hårdare lagstiftning och utökad polismakt. Den stora utmaningen handlar istället om den stora muslimska massans mainstreamvärderingar, som krockar med våra värderingar.

Om vi i Väst blundar inför detta så kommer genom massinvandringen och en växande muslimsk inomeuropeisk befolkning, ett värderingsskifte att ske i Europa. Om man har en västerländsk-kristen syn på individuell och kvinnlig frihet så kommer detta skifte att bli negativt.

Av det skälet kan vi inte bara stampa på samma fläck, i Bill Clintons, SVT-moderatorers och Annie Lööfs idévärld som bygger på hur de önskar att världen skulle vara snarare än på de empiriska data som visar hur världen faktiskt är.

Istället måste vi inse att det finns värderingsskillnader våra civilisationer emellan, och därför våga kritisera, även om föremålet för kritik råkar vara en världsreligion.

Att Richard Jomshof och Luai Ahmed lyfte denna aspekt i en SVT-miljö som fastnat i förgångna diskurser, var mycket lovvärt.

Ronie Berggren har skrivit en om bok om islamism, Västvärldens möte med militant islam, som finns att läsa här.