Det finns skäl att störa sig på epa-traktorerna och den kultur som omger dessa fordon, men även positiva sidor som vi bör bejaka, menar Nyheter Idags krönikör Ronie Berggren.

De kritiska diskussionerna om epa- och a-traktorer ökar i samma takt som fenomenet bereder ut sig bland ungdomar som från 15 års ålder lagligt får köra dessa i trafik i 30 km/h.

En ung generation chaufförer tar utrymme på ett sätt som den tidigare mopedkulturen inte gjorde. Dels genom fordonen i sig som i grund och botten är vanliga bilar och således tar upp en bils utrymme på en väg, medan en moped är jämförbar med en cykel, som personer med vanliga körkort enkelt kan köra om genom att trycka på gasen. Det går inte med en epa och fler än en bilförare har säkerligen irriterats av kilometerlånga köer orsakade av en epa puttrandes i 30.

Men epa-fenomenet irriterar folk även när fordonen står stilla. Hög musik, höga motorvarv och ofta stora grupper. Allmänhetens klagomål går att läsa om i alla mindre orters lokaltidningar.

Poliser och myndigheter har även sina klagomål: Alla epa-fordon går inte i 30. Många är trimmade för att gå betydligt snabbare. Det är en trafikfara både för ungdomarna som trots allt inte har bilkörkort, och för dem de möter som lärt sig att ta för givet att medtrafikanter kan trafikreglerna. Fram till 2018 fanns också frågan om fordonens kvalité. Men sedan dess besiktigas fordonen varannat år, vilket somliga epa-ägare har invänt mot, men om man använder fordonet på allmän väg är det ett rimligt krav.

Klagomålen mot epa-kulturen bör tas på allvar, men de är redan väl uppmärksammade. Epa-kulturens positiva sidor behöver också lyftas fram.

Som ung finns en naturlig längtan efter frihet, och bor man på lands- och glesbygd finns inget friare än just en bil. Epan är det närmaste bil man kan komma. I motsats till moped eller cykel så skyddar epan mot väder och vind i alla årstider. Därtill öppnar epan upp för entreprenörskap. Ungdomar både kan och erbjuder enkla frakttjänster som pensionärer och mindre välbärgade kan ha råd med. Ungdomarna lär sig affärer och andra får en enkel tjänst. Det är positivt.

Men allra viktigast är den gemenskap som epa-kulturen erbjuder. Flera i samma bil som bara kan hänga eller umgås med andra epa-åkare med den självständighet som epa-livet ändå ger. En jämlik kultur där tjejer såväl som killar kör sina egna fordon. Därtill är de i ungefär samma ålder. Tiden i mindre samhällen, när småtjejer som började längta efter självständighet såg sina förhoppningar i avsevärt äldre killar ”med körkort”, är med epans inträde, över. Det innebär alltså en större, inte mindre, social trygghet.

Därtill finns en kulturell aspekt. Epa-kulturen är ett synnerligen svenskt fenomen beståendes av vanliga svenska ungdomar som snusar, snackar skit, gillar musik och energidrycker och tycker att det är spännande att träffa nya människor inom igenkännbara preferensramar.

I Sverige upptas allt fler offentliga torg och parker av utländska tiggare och uteliggare, och badplatserna allt oftare av människor med religiöst motiverade könssegregerade kläder. Saker som får vanliga svenskar att känna sig som främlingar i sitt eget land och därefter retirera till sina privata villaområden, eller göra andra saker än att strosa i parken eller hålla kalas på badplatsen. I ett sådant land är det befriande med ett kulturellt fenomen där helt vanliga svenska ungdomar tar plats, syns och hörs utan att ursäkta sig det minsta.

Givetvis bör säkerhetsaspekter tas i akt och lokalbor ska inte behöva hållas vakna nätterna igenom. Tolerans uppstår när respekt ges ömsesidigt. Men så länge ungdomarna inte rånar, stjäl eller gör inbrott (och det gör de inte), så borde vi vuxna misstänkliggöra lite mindre, och bejaka lite mer. Även vi som ibland irriterar oss i trafiken.

Läs även: Berggren: Fjordman, en västerländsk dissident i skuggan av Utøya