Ronie Berggren har läst den norske bloggaren Peder Jensens bok ”Vitne til vanvidd” om för- och efterspelet till terrorn på Utøya.

Den ryske dissidenten Aleksandr Solzhenitsyn hyllades med rätta i väst när han på 1970-talet avslöjade Sovjetunionens Gulagläger. Andra bullar blir det dock när dissidenter reser sig ur egna led och kritiserar rådande västerländska föreställningar.

En på senare tid rådande föreställning är idén om öppna gränser och alla religioners jämlika status. Denna idé har banat politisk väg för islamiska parallellsamhällen i hela Västeuropa, där könssegregation, hedersförtryck men också jihadistiska hot har blivit en del av europeisk vardag. En negativ utveckling till följd av att väst kompromissat med sin egen identitet.

En av de tidigaste européer att rycka i varningsklockan är norrmannen Peder Jensen. Jensen, född 1975, studerade vid American University i Kairo när terroristattacken mot USA ägde rum den 11 september 2001. Han noterade hur hans arabiska grannar firade terrordådet.

Men det som förvånade honom mer var att Europa tycktes helt blind för den islamiska världens förakt för väst. Europa levde i vanföreställningen att den islamiska världen hade samma relativistiska syn på religion som Europa hade. Han kunde på plats bevittna att så inte var fallet.

När Jensen återvände till Norge ville han varna för islamiseringen i Europa. Han började blogga under smeknamnet Fjordman och uppmärksammade tidigt att Malmö hade högre brottslighet än den större staden Köpenhamn. Malmö hade också en avsevärt högre invandring.

Den 22 juli 2011 sprängde Anders Behring Breivik en bomb i Oslo och sköt ihjäl 69 socialdemokratiska ungdomar på ön Utøya.

I Breiviks manifest citeras Fjordman och norsk media var snabba med att stämpla Jensen som ”Breiviks profet”. Detta trots att Jensen aldrig uppmanat till våld eller uppviglat till hat. Polisen genomsökte olagligt hans hem och han kunde inte vistas i offentligheten. Han hade, mot sin vilja, blivit synonym med Breiviks ondska.

Efter några månader flydde han landet. I exil fick han se karriärslystna författare som Simen Sætre och Öyvind Strömmen skriva böcker om honom och föreläsa som ”Fjordman-experter”. Han skulle inte få skriva, bara bli omskriven. Så var även fallet i Sovjetunionen, där storskalig svartmålning drevs mot Solzhenitsyn som tvingades till exil i väst.

Jensen återvände till Norge efter några år, men nekades såväl byråkratiska som fysiska jobb. Två arbetsgivare sa öppet att det berodde på vem han var, eller den som media utmålat honom för att vara. I själva verket var han helt ostraffad och hade före den 22 juli 2011 arbetat deltid med barn med autism. Media hade gjort honom till ”Breiviks profet”.

I sin bok ”Vitne til vanvidd” beskriver Jensen sina upplevelser och demonterar Breiviks manifest och psyke. Han konstaterar att Breivik sannolikt var psykiskt sjuk och ingen ideolog.

Den norske överläkaren Fred Heggen, som när känslorna svallade efter den 22 juli, ansåg att Breivik var frisk, meddelade för några dagar sedan att han nu anser att Breivik var en psykiskt sjuk galning. Men norsk media hade gjort allt för att utmåla Breivik som en ideolog för att därmed kunna kasta ut ett bredare nät över Jensen och alla som kritiserade den rådande idén om massinvandring.

I motsats till Solzhenitsyn så kommer Peder Jensen inte från ett totalitärt samhälle. Det ingår således inga Gulagläger i hans berättelse. Men Jensen är precis som Solzhenitsyn en dissident. En person som straffas av den egna staten och det egna majoritetssamhället för att han berättar en sanning som regimens makthavare inte vill ska förtäljas. Nyligen gjorde han med norska document.no sin hittills enda videointervju. Den blockerades av Youtube.

Vi i väst lever i tron att här inte finns några dissidenter, eftersom våra samhällen är demokratiska. Men mot frestelsen att välja lögn framför sanning ger inget statsskick immunitet. När lögnen tar över statsmakten eller de statliga diskurserna, reser sig alltid dissidenterna. De som likt en kompass vill peka på vägen tillbaka mot sanningen. Istället för att häckla borde vi lyssna.

En längre recension av Peder Jensens bok går att läsa på Berggrens blogg (http://www.ronie.se/islam/2021/07/04/terrorn-pa-utoya-och-vanvettets-nyanser/).

Läs även: Berggren: Ali Esbatis berättelse om Utøya legitimerar inte felaktiga slutsatser