DEBATT Vi blev alla skakade av terrorangreppet på Charlie Hebdo. Under 48 timmar tävlade så gott som alla etablerade politiker och media om att säga att de var Charlie Hebdo, och att yttrandefriheten måste försvaras. Sedan började de i handling attackera precis den yttrandefrihet som de just sagt så högtidliga och vackra saker om.

I Sverige har vi ingen kontroversiell satirtidning som Charlie Hebdo, som sparkade åt alla håll och gjorde vissa människor upprörda. Här har attackerna i stället riktat sig mot nätforumet Flashback, och dess nästan en miljon registrerade användare.

Först har en grupp människor som kallar sig för Researchgruppen genom dataintrång skaffat sig tillgång till personuppgifterna som knyter alla Flashback-användares signaturer till deras riktiga namn. Därefter har Aftonbladet fått en kopia av databasen med personuppgifterna, och inlett en systematisk kampanj där de avslöjar utvalda skribenters identitet, och hänger ut dem inför en miljonpublik.

Politikerna från de etablerade partierna har inte varit sena att hänga på attacken mot yttrandefriheten, och i synnerhet rätten att uttrycka åsikter anonymt.

– Det kan bli aktuellt med skärpt lagstiftning mot näthat, säger inrikesminister Anders Ygerman (S). Företrädare för Moderaterna, Folkpartiet och Vänstern håller med.

Plötsligt kastar sig både etablerade media och politiker med full kraft utför det sluttande planet, som om det vore en tävling där det gäller att komma först och längst.

Det finns gränser för yttrandefriheten. Man får inte hota människor eller grupper av människor, och man får inte uppmana andra att ta till våld. De här inskränkningarna har stöd i Europakonventionen så länge de är föreskrivna i lag, och är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle för att förebygga oordning och brott och för att skydda andras mänskliga rättigheter. Men när det dyker upp brottsliga saker på nätet ska det hanteras av polisen. Det är inte medias uppgift att försvåra för vanliga människor att uttrycka sig anonymt. Och det borde inte vara politikernas heller.

Den som fått sin bild av Flashback enbart genom traditionella media kanske tror att det bara är en ”pissränna” för de allra mest osympatiska åsikterna och sätten att uttrycka sig. Men Flashback är mycket mer än så.

Anonymiteten på Flashback gör att tusentals människor har vågat dela med sig av viktiga berättelser som är djupt personliga. De har berättat om självmordstankar, missbruksproblem, sexuella problem och erfarenheter, ensamhet, övergrepp och upplevd maktlöshet. Privata berättelser som de ville dela med sig av, men som de av fullständigt rimliga skäl inte skulle ha velat eller vågat skriva om under eget namn.

Om vi inskränker eller avskaffar rätten att uttrycka sig anonymt i offentligheten, då riskerar vi att gå miste om många av de berättelserna. Om den som vill uttrycka sig anonymt på nätet måste kalkylera med risken att bli uthängd om någon med tillräckligt mycket makt får för sig att göra det, då blir det färre som vågar. Då har vi gjort en stor inskränkning av yttrandefriheten.

Det är bara när personer som man inte gillar säger saker som man tycker är vidriga som yttrandefriheten testas. Alla andra uttalanden är automatiskt fredade även i de mest ofria samhällen. Så länge man bara säger saker som gillas av makten behöver man inte förlita sig på vare sig yttrandefrihet eller anonymitet.

Men ett samhälle där bara det som gillas av makten kan sägas offentligt, är precis det vi måste undvika för att inte ge den politiska segern till terroristerna som utförde attacken mot yttrandefriheten och Charlie Hebdo.

Je suis Flashback. Vad är ni andra inom politik och media?

Christian Engström, tidigare EU-parlamentariker
Piratpartiet