Skratta inte åt #skickamejistället-aktivister. Ge dem i stället vettiga möjligheter att engagera sig i socialt hjälparbete åt människor som behöver det i stället för att kräva att staten ska göra det i alla lägen, skriver Christoffer Lernö (MED).

Visste du att det sociala skyddsnätet så sent som fram till i början av 1900-talet till stor del var ideell?

I Stockholm räknade man med att samfund och privata stiftelser stod för cirka 40 procent av socialhjälpen, medan kommunen stod för återstoden. Att ta hand om utsatta var alltså en högst levande del av samhället före ”folkhemmets” tid.

Dessa ideella alternativ försvann inte av sig självt, utan det krävdes en lång ideologisk kamp från staten och kommunerna. När socialdemokratin växte så fanns nämligen en tanke om att allt folk behövde var rätt åtgärd. 

Motivationen var, som idag, en idé om att ”alla skall med”. Problemet var bara att de privata initiativen var betydligt mer populära än de statliga. Lösningen blev därför att målmedvetet utplåna den privata ideella sektorn.

Från 60-talet och framåt dyker även en annan dimension upp: kvinnokampen. Från socialdemokratiskt håll ville man få in kvinnorna i löneyrken. De privata stiftelsernas grundstomme hade utgjorts av ekonomiskt oberoende kvinnor som valt att lägga sin tid på ideellt arbete. Detta var ju ideologiskt fel och urholkade skattebasen. Dessutom var fackföreningarna oroade över att ideellt arbete sänkte lönerna för vissa yrken. Det ideella kvinnoarbetet kom alltså att motarbetas av rent ideologiska skäl.

Låt oss reflektera över vad denna omställning innebar. En socialt engagerad människa kunde i början av 1900-talet direkt göra skillnad, antingen genom att donera pengar till privata stiftelser eller själv lägga del av sin tid på ideellt arbete.

Vad gör du idag 2018? Kanske skriver du en debattartikel som kräver att regeringen skall ge mer? Kanske skriver du på några Facebookupprop? Eller engagerar dig i någon förening som går ut på gator och torg och kräver mer (av staten) till alla, eller till någon specifik grupp? Kanske går du till attack mot något parti som inte tycks stödja den grupp som för dagen anses mest utsatt? Detta är vad som är gångbart och socialt accepterat idag.

Den ideellt engagerade kvinnan i 1900-talets början är dagens misstänkliggjorda ”batikhäxa”. Från höger-hållet hånar man dessa kvinnor som faktiskt följer en gammal konservativ tradition att stå upp för de svagaste i samhället.

Problemet är att ”de svagaste” idag i mångt och mycket är en mediekonstruktion – och att det inte finns mycket annat att göra i dagens hårt reglerade samhälle än att kräva att politiker skall göra si och så. Dessa uppriktigt engagerade skall vi inte håna eller skratta åt, utan se hur viktiga de kan vara.

Vi behöver väcka den ideella sociala sektorn till liv igen i Sverige. Det var en gång svårt att utrota de ideella alternativen eftersom de var så mycket populärare än de statliga. Det finns alltså ett uppdämt behov av en ideell hjälp utan statliga regler och pekpinnar.

I ett framtida Sverige, där utsatta grupper inte används som politiska slagträn, kan vi återskapa den humana sociala hjälpsektorn. Dagens frustrerade #skickamejistället-aktivister är ju lika mycket offer för den överreglerade statliga socialsektorn som vi andra. Att ge folk möjlighet att verkligen hjälpa, istället för att uppgivet kräva det av staten, är bland de viktigaste förändringarna vi kan göra för samhället.

Det är dags att rikta hånet mot det regelstyrda bidragssamhället istället för de ”batikhäxor” som egentligen bara försöker hitta ett sätt att hjälpa.