LEDARE I senaste avsnittet av SVT Debatt var Dan Park det hetaste diskussionsämnet och debatten fortsätter i sociala medier om rasism och vad som får vara fri konst. Park är ett resultat av en vänster som övergett sina ideal och istället företräder en ny sorts överklass.

För några år sedan lyssnade jag på en antirasist med tydlig vänsterbakgrund. Det var i ABF-huset på Sveavägen. Jag minns inte vilket parti han hade sin bakgrund i, jag minns inte heller hans namn. Föredraget handlade inte helt oväntat om Sverigedemokraterna och om rasism. Efter mötet fick man lov att ställa frågor och jag var en som räckte upp handen.

– Jag heter Chang Frick och är ordförande i SDU Syd, sade jag.

Nästan alla i rummet vände sig om och tittade på mig. Det blev tyst sånär som på några viskningar som hördes i rummet. Jag frågade hur de här antirasisterna hade tänkt sig att stoppa Sverigedemokraternas framgångar. Att kasta gatstenar och hota med våld verkade inte ge önskad effekt. Trots allt stod ju jag mitt ibland dem, nästan lite provokativt, och frågade hur de skulle stoppa sådana som mig. Han som höll föredrag var tyst några sekunder innan svaret kom.

– Vi måste prata mer om klass. Klassanalysen är svaret på hur vi stoppar Sverigedemokraterna, svarade han.

Där och då förstod jag aldrig vad han menade. Det lät teoretiskt och svårgreppat, som ett slags flummigt akademiskt svar som i mina ögon bara vittnade om att de hade ingen aning om hur de skulle hantera SD. Jag blev bara ännu mer övertygad om att jag var i rätt parti. Idag är jag förvisso ingen motståndare till SD på något sätt, men nu förstår jag vad han menade. Och han hade rätt.

”Han får iallafall mat i fängelset”

Gatukonstnären Dan Park bor i Malmö, lever på socialbidrag och köper sina kläder i en secondhandbutik. I en dokumentär ser vi Park plocka fimpar för att han inte har råd att köpa cigaretter och han har själv förklarat att bidrag till hans verksamhet inte ska föras över till hans konto då kronofogden kan ta pengarna. När jag talade med en kompis till Park oroades han över Parks sociala situation.

– På ett sätt är det bra att Park döms till fängelse, då får han iallafall äta tre mål mat om dagen, resonerade han.

En av de personer som Park med sin konst har sparkat mot, där Park blivit fälld för hets mot folkgrupp, heter Jallow Momodou. Situationen för Momodou ser däremot helt annorlunda ut jämfört med Park. I senaste valet var Momodou riksdagskandidat för Vänsterpartiet. Förutom det politiska engagemanget är Momodou även ordförande i organisationen Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa, en organisation som uppges få ekonomiskt bidrag från statliga Ungdomsstyrelsen. Det finns bara ett förbund som år efter år nekats bidrag och det stavas SDU.

Fram tills nyligen har Parks arena i huvudsak bestått i elskåp på Malmös gator och en personlig blogg. Momodou har genom sitt ordförandeskap och politiska engagemang haft tillträde till de mer etablerade och större mediala ytorna.

De har gått i en fälla

Journalisten Christoffer Röstlund kallar sig feminist på twitter och argumenterar ur ett vänsterperspektiv i en debattartikel hos SVT, där han menar att ”PK-vänsterns beryktade åsiktskorridor” uppenbarligen inte är så trång. Men när det är fråga om vilket håll Park sparkar åt tycks ens inte klassanalysen få plats i samtalet.

– Han har ägnat de senaste femton åren åt att slå neråt. Han slår mot svarta, han slår mot muslimer och han slår mot judar, sade Röstlund i SVT Debatt.

På vilket sätt Röstlund menar att svarta, muslimer eller judar står lägre i samhället får vi aldrig veta. Här är inte klassbegrepp, ekonomisk bakgrund eller anseende i samhället längre relevant, utan fokus ligger istället på etnicitet. Det är också just här jag menar att vänstern går i en fälla, en högst medveten fälla som Dan Park skapar med sina teckningar. Istället för att se vad Park egentligen adresserar hugger de direkt på debatten om rasism, en boll som Park med flit vill att de ska spela.

Jag tror inte för en sekund att Christoffer Röstlund menar något illa eller att han smider onda planer på att hindra yttrandefriheten. Tvärtom, ställer han sig på den svages sida utifrån det han ser. Att ställa sig på den svages sida är inte att vara politiskt korrekt eller ett försök att vara ”fin i kanten” på andras bekostnad. Det är i allra högsta grad hedervärt att ta parti för den svage, inte minst eftersom det är mycket enklare att sluta upp bakom de som är starka, de som har makt. Problemet är att Röstlund ser inte sig själv eller vad som hänt med svensk vänster.

”Vem står upp för nazisterna?”

Dan Park tänker i grunden likadant som Christoffer Röstlund. Park äter inte kött och det motiverar han med ett resonemang om att djuren är lika levande varelser som människor. Här ställer sig Park på djurens sida, då de i förhållande till människan är den svage parten. Samtidigt använder Park uttryck hämtade direkt från nazism. Han har målat ”Heilrutor”, gått i demonstrationståg med Svenskarnas parti och hans första bok med bilder på hans konst heter ”Sieg”. Nästa bok, om det blir någon, ska heta ”Heil”. Det har han själv berättat för mig.

– Vem står upp för nazisterna? Alla utom nazisterna själva hatar ju nazister. Det finns väl ingen grupp i Sverige som är mer hatad än nazisterna?, resonerade Park när jag för några år sedan frågade varför han hade många återkommande nazi-referenser.

Här börjar Dan Park närma sig vårt kanske största samtida hyckleri. Ur ett klassperspektiv är de unga männen med rakade skallar på en absolut botten. De står på samma samhällsbotten som Park. I deras verklighet har ett helt samhälle inte bara vänt dem ryggen, de är aktivt motarbetade och avskydda vart de än vänder sig. När tevekanalerna arrangerar fina överklassgalor med ”Artister mot nazister” brännmärker de samtidigt unga killar för livet. Individer som aldrig fått en plats inom det etablerade, det är själva anledningen till att de blir radikala. De har tappat tron på samhället.

Ett långfinger mot överklassen

Under vårt supervalår i somras var även jag på plats i Almedalen på Gotland. Där blev man bjuden på mångfaldsmackor och varenda lobbyist och PR-konsult pratade värdegrund. Alla fina varumärken som skulle torgföras mot beslutsfattare har en gemensam ”selling point”. Antirasismen är det nya kommersiella. När till och med Kjell Bergqvist pratar antirasism i en rosaskimrande reklamvideo för överklasspartiet Feministiskt Initiativ fattar varenda arbetare vart kappvändarna hittar sina nya karriärvägar.

Är det då konstigt att en punkig gatukonstnär gör som han gör när han klistrar upp sina teckningar på Malmös elskåp? Punk är en subkultur som går ut på att konsten, vare sig det är musik eller tavlor, är hemmagjord, lite sjabbig och nästan vårdslös. Punken vänder sig mot det kommersiella, gärna genom att chocka och provocera. Hela poängen med punk är just att ge ett långfinger mot överklassen och mot karriäristerna som vänder kappan efter vinden. Rörelsen är i sin natur en motreaktion mot ett klassamhälle.

Det säger inte lite när svensk etablerad vänster förfasas över Dan Park. De har i antirasismen och feminismens namn bokstavligen sålt ut sig och blivit den överklass de säger sig kämpa emot. Det hetaste partiet på vänsterkanten är inte rött, det är ett kommersiellt småborgerligt parti som går under rosa flagg. De adresserar lyxfrågor som ”köttfria måndagar” och ett ”tredje juridiskt kön”. Det är en dekadent politik för människor som saknar reella utmaningar och väljarstödet hittar vi i områden där boendekostnader ligger tiofalt högre än vad en ensamstående småbarnsmamma kan drömma om att betala i hyra.

– Sverige får den konst Sverige förtjänar, förklarade konstnären Makode Linde i SVT Debatt.

Vänstern har övergett sin egen ideologi

Klassbegreppet saknas idag i svensk politik, ironiskt nog i en tid när det som mest behövs. Just nu ser vi avarter av vänsterpolitik, där den svage ska definieras ur begrepp som etnicitet, ras eller kultur istället för att titta på vem som har makt och tolkningsföreträde. Eftersom de som idag kallar sig svensk vänster redan äger kulturinstitutionerna och det mediala tolkningsföreträdet, inte minst genom journalistkåren, blir klassanalysen ett vapen riktat mot dem själva – det är dem som spelar den traditionella borgerliga rollen. Eller rollen som överklass om man så vill.

Inom den klassanalys som medelsvensson underförstått alltid betraktat samhället är begrepp som etnicitet och hudfärg irrelevanta. En person som bor på Östermalm, lever jetsetliv och som är mediekändis blir inte mindre överklass bara för att han eller hon är svart. Det relevanta har alltid varit att identifiera de med makt och de som står utan makt, med syftet att hjälpa de svagare i samhället. Ur den kontexten hade en rationell, ideologisk och hederlig vänster aldrig vänt ryggen mot människor som lever i ett utanförskap. Istället har de gjort tvärtom, de har låtit ett begrepp som antirasism representera en klassmarkör för de välbeställda där udden riktas mot de svaga. Mot de som inte får plats, mot de unga arga arbetslösa männen som radikaliseras.

Resultatet av att vänstern lämnat klassbegreppet och istället hoppat i säng med nyliberaler och överklassen hittar vi i Feministiskt Initiativ, Dan Parks konst och inte minst Sverigedemokraternas framgångar. Vänstersajten Politism skriver också om exakt samma debatt om Dan Park vi såg i SVT – men resonemangen om klass lyser med sin frånvaro. Istället uppmärksammar Politism ytligheter och oneliners.

Det är först nu, några år senare, som jag inser att den där antirasisten på ABF-mötet hade rätt. Deras svar på Sverigedemokraternas framgångar borde vara att prata mer om klass.

Nu är det istället jag som gör det.