Därför är det dags att på allvar diskutera Swexit

Det här var aldrig grundtanken med att skapa en fri marknad. Foto: Montage av Nyheter Idag
  • Lördag 25 jun 2016 2016-06-25
E-post 749

ANALYS Dramatiken i Storbritannien, som slutade med att landet lämnar EU, visar att tanken om ett stort överstatligt projekt är långt ifrån självklar. Mycket talar för att det går att skapa ett mycket bättre alternativ än det som kommit att bli EU idag. Frihandel och med tiden fri rörlighet kan värnas, om vi låter byråkratin och centralplaneringen dö sotdöden.

Man skulle kunna säga att EU lider av en del PR-problem. Dels bär de mest högröstade EU-förespråkarna på ett tämligen illa dolt folkförakt, dels har även medier hjälpt till ganska hårt för att smutsa ner begreppet EU. Ett lysande exempel är när den mer politiskt korrekta delen av journalistkåren unisont bestämde att vi inte ska kalla tiggare för tiggare.

Istället skulle det heta EU-migrant.

Med andra ord, varje gång människor i sin vardag möter den skramlande pappmuggen och ett ”hej hej” från en människa i misär, påminns denne också om EU. Som om detta var vad vi fick från unionen. Och nej, det blir inte bättre när de mest EU-positiva opinionsbildarna stenhårt fortsätter hamra in budskapet att öppna gränser och migration är något bra. Det är knappast en bild som överrensstämmer med medelsvenssons vardag.

Istället upplever allmogen att de styrande, alltså människor med makt, helt har slutat att lyssna. Eller att de i vart fall inte vill lyssna. Och så är det kanske. I vart fall har den bilden satt sig av EU – en stor koloss med storslagna planer som gynnar de få i toppen på bekostnad av hederligt folk.

Dock, nu i tider av Brexit och ett överstatligt bygge som är på väg att krackelera, kan det vara värt att påminna om vad den ursprungliga poängen med EU en gång i tiden var. Den 18 april 1951 skrev sex länder under ett fördrag om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen. Fördraget hade sin grund i gamla konflikter mellan Frankrike och Tyskland, rättare sagt dåvarande Västtyskland, över Ruhrområdet där det av naturliga orsaker fanns en stor produktion av kol och stål.

På den här tiden var kol- och stålindustrin motorn i ekonomin, vidare var den även vital för krigsproduktion. Genom att skapa en överstatlighet som reglerade produktionen i Ruhrområdet kom man inte bara att hantera en intressekonflikt, det blev även en signal om ett påbörjat fredsbygge.

Och så har det fortsatt, fler länder har anslutit sig och den nya överstatligt reglerade marknaden har kommit att innefatta mycket mer än kol och stål. Idag har det som från början var ett vettigt samarbete växt något enormt och det har kommit att bli ett stort politiskt projekt. Från att vara ett område för frihandel som gynnat ekonomisk tillväxt mellan Europeiska länder har det växt till en närmast konstgjord egen ”nationalstat” med en president få européer ens vet namnet på.

En annan aspekt som kommit att bli central med EU är den monetära ambitionen. Det finns en idé om centralisering genom den gemensamma valutan Euron, vilket är något helt annat än att komma överens om frihandel. Ekonomin i Europa är knappast homogen, konjunkturcyklerna länder emellan i Europa kan vara något spretande, varför det av naturliga orsaker alltid blir vinnare och förlorare när exempelvis samma ränteläge på den gemensamma valutan ska gälla samtliga.

Ett annat problem med gemensam valuta uppdagades med Eurokrisen, där länder lånade pengar utan att kunna betala tillbaka. Grekland är det främsta exemplet på detta, där ekonomin kom att haverera mer eller mindre fullständigt. Det normala för ett land som satt sig i Greklands situation hade varit en egen valuta som minskar i värde. Det hade gynnat landets export, fått fart på ekonomin igen och i andra änden hade Grekland gått stärkta ur stålbadet.

Nu sitter de fast med Euron och tvingas fortsätta låna under villkor som bestäms i första hand av Tyskland. I praktiken styrs Greklands ekonomi idag av människor i helt andra länder än just Grekland, vilket i sak är ett kraftigt demokratiskt problem.

Ironiskt nog hade exempelvis Grekland kunnat komma på fötter av en Grexit, alltså att lämna Euron, i kombination med frihandel – det som från början var själva poängen med EU.

Samma sak är det i grunden med tiggarna. Frihandel är inte nödvändigtvis samma sak som fri rörlighet. Med fri rörlighet, något som kom med EU, har misär och fattigdom flyttat från länder som Rumänien till rikare länder som Sverige, Storbritannien med flera.

Konceptet med frihandel däremot ger effekten att det blir lönsamt att köpa varor från låglöneländer som Rumänien, vilka i sin tur får en ökad produktion, fler anställda och en ekonomiskt positiv spiral som till slut når de människor som har det allra sämst ställt. När skillnaderna kommit att minska och de bägge länderna ligger på ungefär samma ekonomiska nivåer fungerar det alldeles utmärkt med fri rörlighet länderna emellan.

I praktiken kommer det vara lika dramatiskt som vår fria rörlighet mellan Sverige och Danmark, något som tjänar bägge länderna väl.

Eller något förenklat, de idéer som från början lade grunden för ett Europeiskt samarbete är det som kan avhjälpa mycket av de problem som EU idag skapar. Frågan är, hur gör man för att komma tillbaka på rätt kurs?

Problemet måste förstås av att EU har kommit att bli politiskt, det har skapats incitament för att gå händelser i förväg. Idén om att låta fattigare länder ingå i en union om fri rörlighet, samma valuta och ekonomiska politik, kan i grunden möjligen vara god. Men steget kan inte tas förrän ett fattigt land jobbat upp sig på samma nivå som länderna i den union man blir en del av. Har man för bråttom här med att ta in nya länder bygger man också in obalanser.

Det finns även ett mer allvarligt problem som följer av att man haft för bråttom. Det handlar om att de inbyggda problemen hanteras med mer reglering, något som riskerar skapa en ond spiral. Nästa gång ett Euro-land kastas in i en ekonomisk kris kommer effekterna högst troligen bli än mer långtgående än när Grekland havererade. Istället för att komma åt grundproblem presenteras ett lapptäcke av åtgärder som hanteras av en enorm byråkrati vilket i sig är själva motsatsen till de liberala tankarna om frihandel.

Jag kan se två vägar framåt för att komma på rätt kurs. Den ena vägen är att försöka övertyga tusentals byråkrater, politiker och anonyma beslutsfattare i Bryssel att backa några steg och värna kärnan i det som en gång lade grunden för en gemensam marknad. Den andra vägen är att lämna EU, men fortsätta med frihandel utan den överstatliga byråkratin.

Det första alternativet, att övertyga beslutsfattarna i EU, ser jag som svårt. De har investerat politisk prestige i att till varje pris nå de mål som satts upp, därav den brådska som byggt in obalanser. Det är svårt att lära gamla hundar att sitta. Den andra vägen, den som Storbritannien valt, är i sak enklare. Det är mer som att riva av plåstret snabbt.

Även om vi tänker oss att hela EU skulle rasa samman betyder det inte att Europa kommer krisa. Det kommer fortfarande finnas starka incitament för att fortsätta med frihandel av den enkla anledning att alla tjänar pengar på det. Däremot kommer de politiska incitamenten för att skapa en stor överstatlig koloss försvinna, då det inte längre finns något att bygga en sådan koloss på.

Med bakgrund i detta är jag positiv till tanken att även Sverige gör som Storbritannien och lämnar EU-bygget. Låt oss istället skapa en frihandelsunion som kännetecknas av välstånd istället för ljudet av en skramlande pappmugg.

Det behövs ett alternativ till EU, en sorts valfrihet. Och mer liberalt än så kan det inte bli.

Vill du att folket även i Sverige ska få lov att rösta om EU precis som i Storbritannien? Fyll i uppropet nedan så kan vi sätta press på makthavarna!

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Nyheter Idag