”Något säger mig att man hade varit betydligt handlingskraftigare om det var Jimmie Åkesson som sprang runt och knipsade av invandrarkvinnors blygdläppar. Vänsterfolk tillåter att invandrare utsätts för vilken ondska som helst så länge de själva slipper misstänkas för rasism” skriver Jakob Sjölander.

Kampen mot kvinnlig könsstympning har kommit av sig de senaste åren. Man kunde nästan få för sig att problemet är löst, trots att cirka 100.000 kvinnor i Sverige går runt med sönderskurna kön.

Varför denna tystnad? Skälet är att vänstern inte gör sitt jobb. Vänstern påstår sig vara de som står upp mot orättvisor och kvinnoförtryck. Och de är de ju också, på sätt och vis. Ofta har de problem att identifiera orättvisor, men det är en annan sak. Hur kommer det sig att vänstern övergivit de könsstympade kvinnorna?

Vid första ögonkast borde engagemanget vara självklart. Orättvisan är uppenbar. Brottet drabbar kvinnor och invandrare, vänsterns favoritgrupper. Könsstympning är en patriarkal och traditionell företeelse, sådant vänstern annars tycker om att spotta på.

Det främsta skälet till vänsterns oförmåga att stå upp mot könsstympandet är att man inte får säga något styggt om specifika invandrare, då det kan misstas för kritik av invandrare i allmänhet. Detta trots att den absoluta majoriteten av invandrare finner könsstympning lika vidrigt som svenskar. Det är särskilt svårt för vänstern att stå upp för invandrare när förövarna också är invandrare. Här blir det kortslutning.

Det går inte att erkänna att invandrare kan vara förövare, åtminstone om man inte kan skylla på västerländsk kolonialism. Denna svårighet syns i vänsterns oförmåga att ta itu med eller ens erkänna att sådant som gangstervåld, klanvälde, och hederskultur existerar.

Något säger mig att man hade varit betydligt handlingskraftigare om det var Jimmie Åkesson som sprang runt och knipsade av invandrarkvinnors blygdläppar. Vänsterfolk tillåter att invandrare utsätts för vilken ondska som helst så länge de själva slipper misstänkas för rasism.

Det andra skälet för vänsterns slapphänthet är transfrågan. Idag är det inte bara invandrare som stympar sina barn, utan även svenska medelklassföräldrar och den svenska staten. Det är svårt att kritisera andra för sådant man själv gör.

Även i transfrågan handlar det om vidskepligheter, mer specifikt om att folk föds i ”fel” kropp, och att detta kan avhjälpas med kirurgi. Denna tro har blivit högsta mode, och i vissa samhällssegment har de som känner sig drabbade ökat med tusentals procent. Barn och unga förklarar sig nu vara trans som de tidigare kallade sig punkare beatniks, eller hippies. Till skillnad från dessa grupper är dock inträdesbiljetten till transkulten dyr, och det är en enkelbiljett.

Precis som med invandrares könsstympning drivs transpersonerna av social press från omgivningen, och övergreppet framstår därför ofta som ”frivillig.” Detta är ett kryphål som egentligen stängts av 80-talets kloka lagstiftare.

Den svenska lagen mot könsstympning (1982:316, paragraf 1) säger: ”Ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa dessa eller åstadkomma andra bestående förändringar av dem (könsstympning) får inte utföras, oavsett om samtycke har lämnats till ingreppet eller inte.” Det är dags att vi börjar följa denna lag, och ser till att lagen gäller lika för alla. Både invandrarkvinnor och vilsna svenska tonåringar har rätt till vårt beskydd.

Vänstern – gör ert jobb för en gångs skull! Var är ni? Här har ni en riktigt patriarkal orättvisa at stångas med!