KRÖNIKA Fler och fler politiska organisationer driver på fullt allvar frågan om månggifte. För egen del har jag ofta funnit att två räcker långt för att ställa till en juridisk tvist som heter duga.

Åtskilliga politiska organisationer – däribland snart nog samtliga ungdomsförbund utom KDU och SDU – anser att äktenskap mellan fler än två personer är en viktig fråga att driva. Nu senast har Moderaternas HBT-förening Öppna Moderater ställt sig bakom förslaget. I en artikel på SVT Opinion anför ett antal förbundsstyrelseledamöter bl a följande: ”Staten och politiker kan inte avgöra vilka som man blir kär i och bör heller inte avgöra hur många man vill gifta sig med.” Den som hyser betänkligheter mot idén om statligt sanktionerat månggifte uppmanas ”lyfta blicken över sina egna småborgerliga preferenser”.

Visserligen är den romantiska synen på äktenskapet som här kommer till uttryck en aning hjärtevärmande, men innan Moderaternas HBT-förening går vidare med gisslandet av borgerskapet och dess ack så trista, hämmade leverne, vill jag framföra några oromantiska funderingar från en rättslig horisont. För om något, är äktenskapet en fråga om lag och rätt.

Giftermålet innebär framförallt att makarna får vilande anspråk i varandras tillgångar, som väcks till liv den dagen äktenskapet löses upp. Då ska i regel en bodelning ske, varvid den make som har störst tillgångar får betala en slant till den andre, såvida man inte kommer överens om någonting annat. Vid upplösning p g a dödsfall är huvudregeln att den efterlevande maken ärver den avlidnes tillgångar. En annan regel som bör nämnas är att äkta makar inte råder fritt var för sig över fastigheter och den gemensamma bostaden. När det gäller barn som föds eller adopteras inom äktenskapet, blir vårdnaden automatiskt gemensam, med allt vad det innebär.

Jag arbetar med affärsjuridik, men får i stort sett varje vecka även frågor om den ekonomiska familjerätten. När det gäller äktenskap och antal, är det snarare så att man kan fundera över om inte två ofta är en för mycket. Låt mig åskådliggöra hur det kan bli om de politiska ungdomsförbunden och Öppna Moderater får som de vill.

Året är 2025 och Lars, Lisa och Jenny gifter sig med varandra. Både Lisa och Jenny föder barn inom loppet av ett år. Jenny propsar några år senare på att Marek ska tas in i äktenskapet. Lars, som är väldigt förälskad i Jenny och dessutom är osäker på om han verkligen har bisexuella preferenser, känner visserligen ett inre motstånd, men vill inte riskera äktenskapet och godkänner detta. Jenny får sedan barn med nyförvärvet Marek.

Nu börjar problemen. Lars bestämmer sig slutligen för att han inte står ut i denna konstellation (Öppna Moderater skulle möjligen anse att han har ”småborgerliga preferenser”), och begär skilsmässa för egen del. En bodelning ska förrättas mellan honom och den återstående trepartskonstellationen. Lars har inte några tillgångar, vilket innebär att han tjänar ganska bra på att skiljas. Lisa vill göra upp i godo med Lars, men det vägrar nu Jenny och – inte minst – den eldfängde Marek. Nu uppstår även en tvist mellan Lisa å ena sidan och Jenny och Marek å andra sidan, som innebär att skilsmässa även söks däremellan. Alla börjar nu ogilla Lisa, som måste föra ett tvåfrontskrig.

Nu kommer barnen in i bilden. Alla fyra vuxna är jämlika vårdnadshavare. Det blir förstås en vårdnadstvist from Hell, med en uppsjö olika anspråk från fyra olika vuxna i förhållande till tre olika barn.

Jag hör redan polygamiförespråkarnas invändning i mitt huvud: nu är du sådär trångsynt och utgår från äktenskapets aktuella juridiska innebörd. Med några lagändringar kan man säkert undvika trassel. Bodelning kanske inte ska ske över huvud taget i polygama äktenskap. Vårdnad borde möjligen förbehållas två personer, medan resten får nöja sig med umgängesrätt. Problemet med denna invändning är att hela poängen med äktenskapet som juridisk institution tappas på vägen. Om månggiftesvännerna vill genomföra reformen för att fler än två tillsammans ska kunna åtnjuta de rättigheter och åläggas de skyldigheter som följer av äktenskapet, blir ju allt meningslöst om dessa rättigheter och skyldigheter måste avskaffas för att reformen ska bli verklighet.

Öppna Moderaters artikel på SVT Opinion avslöjar även vilket märkligt perspektiv som organisationen har anlagt på frågan, fjärran från liberala och liberalkonservativa idéer. ”Staten och politiker kan inte avgöra vilka som man blir kär i”, meddelar skribenterna, vilket för all del låter rimligt. Men varför då dra denna stat i rockskörten? Är det som inte uttryckligen regleras i äktenskapsbalken per definition förbjudet? Sedan när blev det så viktigt att få en massa politikers godkännande? Egentligen hade jag haft mer förståelse för de förment borgerliga ungdomsförbunden och Öppna Moderater om de sagt att de helt vill avskaffa äktenskapslagstiftningen, för att i stället låta de bröllopssugna själva få träffa avtal om hur de vill ha det.

Faktum är att de som är fler än två till antalet och vill leva i en äktenskapsliknande relation med varandra är fria att göra det när som helst. Visst kan en del lagar och regler vara dåligt anpassade till ett sådant samliv, men avsaknaden av lagstiftning skulle sannolikt till stor del kunna vägas upp av civilrättsligt giltiga avtal och testamenten. Lite avtalsaktivism och egna ceremonier – et voilà!

Min misstanke är dock att frågan om månggifte drivs av andra bevekelsegrunder än att ordna saker och ting praktiskt, med lagar som skapar trygghet och kan lösa mänskliga konflikter. Är det månne omsorgen om juristernas arbetsmarknad? Hörrni, vi klarar oss nog ändå.