Tvåstatslösningen är ett ord som ständigt upprepas i internationella sammanhang som varande den givna lösningen på Konflikten, med stort K, mellan Israel och palestinierna. Nu, efter att det blodiga kriget till följd av massakern den 7 oktober har pågått i flera månader och inte heller något slut kan skönjas i närtid, hörs nya krav från såväl USA som EU om att inleda förhandlingar om en uppdelning i två stater.

Pliktskyldiga uttalanden i allt högre tonläge kan dock inte dölja det faktum att tvåstatslösningen sedan länge har saknat verklighetsförankring. Morgonen den 7 oktober 2023 har sannolikt utgjort den slutliga dödsstöten. Det är med sorg som jag konstaterar detta, eftersom jag för egen del alltid har förordat en sådan lösning, fram tills för ungefär 10 år sedan, då tvivlen började göra sig gällande på allvar. I dag måste man verkligen vara fången i önsketänkande för att inte se de enorma farorna.

Innan man pratar om lösningar, är det i regel lämpligt att begrunda vad problemet som man tänkte lösa egentligen består i. Det problem som två stater ska lösa, har ofta beskrivits enligt följande. Israel intog 1967 territorier befolkade av araber. Områdena i fråga var tidigare kontrollerade av Jordanien och Egypten, men tanken att de skulle utgöra en självständig arabisk stat har funnits sedan tidigare.

Befolkningen som bor i områdena har, enligt denna problembeskrivning, utvecklat en egen nationell identitet som varande palestinier och strävar efter självbestämmande i en egen stat, vid sidan om Israel. Våldsamheterna orsakas i hög grad av den israeliska ockupationen och närvaron i områdena, varför en tvåstatslösning skulle skapa förutsättningar för fred. I den mån flyktingar från 1948 och deras ättlingar vill flytta till en palestinsk stat, skulle de få möjlighet till det om en sådan stat upprättades.

Det finns dock dåliga nyheter. Vi vet i dag att minst två av premisserna i ovanstående problembeskrivning inte längre är på plats – i den mån de någonsin har funnits där. För det första har det visat sig att det stora flertalet palestinier inte alls är intresserade av någon tvåstatslösning. Bland de unga är stödet nästan helt frånvarande. För det andra har följden av den israeliska utrymningen av Gazaremsan år 2005 blivit att en monstruös terrorstat har skapats och rustats upp under de påföljande 18 åren.

Palestinierna, för vars skull en tvåstatslösning har förordats, vill alltså inte själva veta av lösningen och Gaza har efter den israeliska utrymningen 2005 blivit ett brohuvud för krafter som bara vill ha en ny Förintelse, ”from the river to the sea”, snarare än att ta vara på sitt nyvunna land och bygga välstånd.

Även om ingenting av detta kom som en nyhet den 7 oktober 2023, har det ändå under lång tid funnits ett mycket starkt argument för en tvåstatslösning, som inte alls har med några idealistiska föreställningar om fred att göra och som fram till nyligen gjordes gällande av den israeliska mitten- vänstern: det demografiska argumentet.

Om Israel stannar och etablerar sig än mer på Västbanken, för att så småningom införliva området helt, kommer staten att ställas inför ett gigantiskt problem som har med dess egenskap som både judisk och demokratisk att göra. Om innevånarna på Västbanken erhåller israeliska medborgarskap, äventyras Israels karaktär som judisk nationalstat och sannolikheten för framtida katastrofer är stor.

Om däremot medborgarskap inte delas ut, blir det i stället demokratin som får stryka på foten och en apartheidliknande situation skulle uppstå, som också äventyrar hela nationens framtid. Därför är det klokast att dra sig ur, oavsett om det finns någon att prata med på andra sidan eller ej, lyder resonemanget.

Det blir snarare en kylig skilsmässa än ett varmt äktenskap, men vadå – vi lever i Mellanöstern. Israel kommer åtminstone att förbli såväl judiskt som demokratiskt och kommer att kunna hålla koll på gränsen och värja sig vid eventuella angrepp, med omvärldens fulla stöd. Trodde många före den 7 oktober.

I dag har detta resonemang blivit fullständigt överkört av verklighetens ångvält. Lilla Gaza har inte alls kunnat kontrolleras. I stället har området blivit ett brohuvud för Muslimska brödraskapets väpnade terrormilis i form av Hamas, beväpnad och finansierad av regionala stormakter och globala nätverk.

Missilförsvaret Järnkupolen har uppfunnits, inrättats och kunnat värna de större städerna, men detta har dels inte varit möjligt utan frikostigt och beroendeframkallande stöd från USA, dels inte förhindrat att invånarna närmst Gazas gräns har tvingats leva under ständigt hot från granatkastare och mindre projektiler vilka lätt slinker igenom. Fram till dess att de utsattes för en av de värsta pogromerna i det judiska folkets historia.

Vidare har Israel inte alls fått omvärldens starka stöd för att kunna göra slut på Hamas efter att det hela exploderade i ansiktet på israelerna. Det som förmodligen hade kunnat göras ganska snabbt år 2007, när Hamas tog makten, måste nu göras med enorma uppoffringar, höga dödstal och makalös förstörelse.

Hamas har ett mycket stort stöd på Västbanken. Vad som skulle hända där efter ett israeliskt uttåg står skrivet med versaler på väggen. Att förlita sig på löften om en demilitariserad stat under någon form av internationell övervakning och kontroll är omöjligt. Om Västbanken skulle bli ett nytt Hamastan, med alla Israels storstadsområden och merparten av näringslivet och den livsavgörande infrastrukturen alldeles intill, vore det naturligtvis fråga om ett akut hot mot förmågan att överleva som modernt, västerländskt land.

Även om PLO skulle lyckas behålla makten på Västbanken med hjälp av massivt stöd från omvärlden, är det viktigt att förstå att PLO är en rörelse som går balansgång på slak lina mellan sina officiella hållningar utåt, inför omvärlden, och vad man faktiskt gör och säger mellan raderna till sina anhängare. Är tvåstatslösningen ett mål eller ett medel för PLO?

I det sistnämnda fallet kan inrättandet av en sammanhängande stat på Västbanken ses som ett medel för att på längre sikt nå målet att erövra mer. Rörelsens välkände grundare, Yassir Arafat, var helt klart inne på den linjen.

Ett fredsavtal med Israel var enligt honom en ”Hudaybiyyah-överenskommelse”, innebärande en referens till en sura i Koranen som i korthet går ut på att profeten Muhammad träffade ett fredsavtal med sin egen stam i Mecka – stammen Quraysh – när han inte hade tillräcklig militär styrka för att kunna
segra. Fredsavtalet skulle hållas i tio år, men bröts redan efter två år när Muhammad hade uppbådat tillräcklig styrka, varpå Mecka erövrades.

Det är inte svårt att förstå vad Arafat menade när han jämförde Oslo-avtalet med Hudaybiyyah-avtalet. Dessutom kvarstår den hart när omöjliga frågan om hur man ska göra med Jerusalem. När Israel och PLO har förhandlat om en tvåstatslösning och Israel har varit berett att lämna över nästan hela Västbanken, har palestinierna fortsatt att säga nej. Det är Jerusalem och en tudelning av staden som är och förblir den omöjliga nöten att knäcka. Ur palestiniernas synvinkel tycks ingenting vara viktigare.

Så har stora delar av den israeliska högern resonerat. Argumentet för att behålla merparten av Västbanken under israelisk kontroll behöver således inte grundas på önskemålet att befolka området (som till stor del utgör det gamla bibliska hjärtlandet) med judar, utan snarare på antagandet att det antingen är israelisk militär närvaro eller Hamas som utgör de verkliga alternativen.

Samtidigt blir högern svaret skyldig hur den tänker sig framtiden och det demografiska hotet som har beskrivits ovan, som kan ta kål på sionismen och på Israels karaktär som ett judiskt nationalhem.

Så för att sammanfatta läget före oktobermassakern, kan man säga att en palestinsk stat å ena sidan kan vara räddningen för Israels fortbestånd som judisk, demokratisk och västerländsk stat, men å andra sidan vara förgöraren av Israel som judisk, demokratisk och västerländsk stat.

Vi har helt enkelt att tampats med ett tragiskt dilemma. Nu har dilemmat delvis lösts på så sätt att man med stor säkerhet kan säga att den palestinska statsbildningen som förgörare är styrkt av verkligheten. Samtidigt har det demografiska problemet och faran med enstatslösningen inte upphört att existera bara för det.

En stor del av de unga palestinier som säger sig vara emot en tvåstatslösning underhåller inte nödvändigtvis visioner om fördrivning av judarna. Tvärtom kan det vara så att många tänker sig en enstatslösning som ett inträde till ett samhälle som ger fler möjligheter till ekonomiskt välstånd och större frihet. Man har kontakt med släkt, vänner och bekanta som bor i arabiska byar och städer i Israel, där man har det bättre ekonomiskt och framför allt har friheter som inte står till buds i Ramallah och Tulkarem.

För Israel och för alla som skulle bo i en sådan stat, oavsett nationell och religiös tillhörighet, vore dock enstatslösningen med medborgarskap för alla ett recept för undergång. Ett Libanon på steroider.

Vart leder då dessa resonemang? Det som kännetecknar läget de senaste 15–20 åren är att nästan alla vet vad de INTE vill ha, men har svårare att formulera vad man vill ha och vilka lösningar man ser. I det läget har status quo inte framstått som så illa.

Man har tänkt att det sista man behöver är storslagna planer på lika storslagna lösningar, vilka alltid verkar leda till katastrofer. Vi behöver inga visioner. Som Helmut Schmidt sade: ”Den som har visioner bör besöka läkare”. Vi kör helt enkelt vidare utan några större förändringar och försöker att hantera och minimera konflikterna längs vägen. Även det alternativet verkar nu ha gått i kras.

Om vi avför såväl tvåstats- som enstatslösningen från dagordningen, återstår det att tänka nytt och försöka finna kreativa kompromisser. Den israeliske, högerlutande orientalisten Mordechai Kedar har föreslagit att ”de Palestinska emiraten” borde bildas – det vill säga ett antal mindre enheter med långtgående självstyre, uppdelade i enlighet med städerna och de dominerande klanerna på Västbanken.

Israel behåller den övergripande militära kontrollen och införlivar Jordandalen och de större, sammanhängande judiska bosättningsblocken, medan en stor majoritet av den palestinska befolkningen får verkliga lokala självstyren, vilka omfattar det mesta som har med vardagslivet att göra. Skulle lösningen fungera, kan självstyrena stegvis utökas. Medborgarskap i Israel kan inte bli aktuellt för dem som bor inom de självstyrande områdena, men de ska garanteras långtgående rättigheter och tillgång till sådant som högspecialiserad sjukvård och högre utbildning.

Kanske är det lösningar av det här slaget som bör diskuteras framöver. Detta bygger dock på att världen kan låta fjällen falla från ögonen, analysera läget på nytt och inse att den berömda tvåstatslösningen har tillkommit för att lösa någonting som inte längre utgör det verkliga problemet.

Därmed utgör den inte heller någon lösning. Den är nu stendöd och att försöka väcka den till liv igen är både fåfängt och dumdristigt, givet de lärdomar och den fruktansvärda verklighet som vi har kunnat ta del av de senaste månaderna. Det är dags att släppa det krampaktiga taget om gamla paradigm.

Läs även: Israel och palestinierna – en historisk panorering