BLOGG I Facebookgruppen ”Journalistbubblan” diskuteras om Nyheter Idag gör rätt som publicerar namn på Thereza Eriksson, dotter till EU-parlamentarikern Soraya Post, i samband med att Eriksson döms till fängelse för grova stölder från åldringar. Själv undrar jag i mitt stilla sinne varför övriga medier är knäpptysta, men undantag för ”alternativa”.

En lång rad debattörer upprörs i en diskussion i Facebookgruppen ”Journalistbubblan” efter att Nyheter Idag publicerat namnet på Thereza Eriksson, dotter till EU-parlamentarikern Soraya Post. Eriksson har dömts för grova stölder från åldringar. Det är i huvudsak tre invändningar som görs.

Den första invändningen är att det bryter mot pressetik att nämna brottslingars namn om det inte är något alldeles extra grovt de gjort sig skyldiga till.

Den andra invändningen är att det är fel att hänvisa till att Soraya Post är mamma till en av de dömda.

Den tredje invändningen är att vi gör fel som nämner etnisk bakgrund, i det här fallet att de är romer.

Det är uppenbart att det finns radikalt olika sätt att se på den här saken. För att förstå hur vi resonerar på Nyheter Idag får vi först titta på vilka handlingar som gömmer sig bakom rubriceringen ”grov stöld”.

De dömda gärningsmännen har knackat på hos äldre människor med förevändningen att de ska kolla brandsäkerheten. Samtidigt som en av tjuvarna uppehåller åldringen går den andra runt i bostaden för att plocka på sig värdesaker och kontokort. Ur förundersökningen framgår att de sökt upp sina offer via Ratsit. Det är utstuderat, planerat och cyniskt.

Redan här kan vi ställa oss frågan om det är aktuellt med namnpublicering av de dömda. För att göra den bedömningen stöder jag mig på ett resonemang av pressombudsmannen Ola Sigvardsson där han själv sätter ord på när det kan vara påkallat att nämna namn.

– Ledande politiker, tjänstemän, domare, jurister med ledande ställning, ledande företagare, ledande militärer men även grova brottslingar och terrorister. Jag brukar säga att det är antingen dem som bygger eller river vårt samhälle. Deras verksamhet har en samhällelig koppling, de får nöja sig med en mycket närgången granskning när de gör fel. Deras privata sfär är i själva verket mycket liten, förklarade Sigvardsson.

Grova brottslingar får alltså, enligt pressombudsmannen, finna sig i att deras namn publiceras för allmänheten. Och de personer vi namnger har också dömts för ett grovt brott, i det här fallet grov stöld. Det är även försvårande att brottsligheten riktar sig mot åldringar.

Därmed menar jag att det ligger helt i linje med pressetik att publicera namn på de dömda.

Den andra frågan, som rör omständigheten att Soraya Post är mamma till Thereza Eriksson, är relevant. Både Soraya Post och dottern Thereza Eriksson är publika personer i sitt engagemang för romers rättigheter. De har även framträtt i medier tillsammans. Den mer kända av dessa två är utan tvekan Soraya Post, inte minst på grund av sitt uppdrag som EU-parlamentariker för Feministiskt initiativ.

Eftersom deras samhällsengagemang är gemensamt och de själva valt att associeras med varandra i offentligheten får de också finna sig i att detta omnämns i mindre smickrande nyhetsrapportering.

Den tredje frågan rör att vi nämner etnisk bakgrund. Det är i praktiken oundvikligt då både Post och Eriksson valt att fungera som en slags ambassadörer för romer. ”Fram tills väldigt nyligen hade inte romer egna representanter som kunde föra deras talan. Det har alltid varit någon annan som har talat för romernas del. Vi har aldrig fått den möjligheten själva” säger Eriksson i ett citat på Göteborgs stads hemsida om utställningen ”Vi är romer”.

Vidare ingår Eriksson i en arbetsgrupp med fokus på romers diskriminering i ett uppdrag från Diskrimineringsombudsmannen. I dessa roller blir Eriksson en offentlig ambassadör för frågor som rör romer. Det går alltså inte att beskriva Erikssons offentliga engagemang utan att nämna hennes etnicitet, då detta hänger ihop. Samma sak gäller förstås med Soraya Post.

Men det finns också personliga skäl…

Bortsett från de mer tekniska resonemangen finns även, från min sida, personliga argument. Jag har själv resandebakgrund, min pappa var av sådan släkt. Resande och romer är på många sätt samma folkgrupp. Det är sant att denna folkgrupp länge varit diskriminerad, utstött och förföljd från majoritetssamhällets sida.

Men det är också sant att många ur denna folkgrupp har en kriminell historia, jag skulle säga att det finns en överrepresentation. Min egen lillebror har en mycket lång historia av grov kriminalitet bakom sig. Många jämnåriga jag växt upp med, som har resandebakgrund, har varit – eller fortfarande är –  grovt kriminella. Jag har sett detta på mycket nära håll där en kriminell livsstil går över flera generationer i stora släkter.

Samtidigt har andra lyckats långt mycket bättre i livet. De är högutbildade, företagsamma och på alla sätt och vis förebilder för andra. Men de här människorna brukar, med få undantag, dölja sin bakgrund som resande eller romer. Det kan handla om skam, eller en oro för negativa konsekvenser om man förknippas med den romska kulturen.

Jag har ett personligt intresse i att bryta den bilden. Eller i vart fall nyansera den. När jag gick i grundskolan och även i gymnasiet fick jag ofta höra skällsord om att jag var en tattare med allt vad det innebär. Det är inte direkt svårt för mig att förstå varför andra gärna talar tyst om sin romska bakgrund. Men jag anser att det är fel, man ska inte behöva skämmas för den man är.

I detta är det helt avgörande vilka individer som väljer att göra sig till ambassadörer för den romska folkgruppen. Jag vägrar ställa upp på att min romska bakgrund ska företrädas av grova brottslingar i offentligheten. Av samma skäl är det högst angeläget för mig att uppmärksamma om så sker. Och är skadan skedd vill jag vara den sista som försöker mörka eller dölja det – tvärtom, jag och andra med resandebakgrund måste ha all rätt att uppmärksamma detta.

I Facebookgruppen resonerar någon om att vår publicering är antiziganism. Jag menar att det är tvärtom. När Nyheter Idag uppmärksammar domen mot Eriksson visar vi att det också finns resande och romer som inte alls tycker det är okej med kriminalitet. Vill man göra upp med ett dåligt rykte finns inga genvägar.

Att tysta ner saken eller att undvika rapportera, som övriga medier tycks göra, bidrar snarare till att stärka den negativa bilden. Dessutom ska journalistik vara obekväm, en ambition jag gladeligen lever upp till.

Läs också: Glöm inte det Sverige som funnits